Tanken på en staty hade väckts redan vid Brantings död 1925, och till tioårsjubileet startade det socialdemokratiska partiet en insamling. Monumentet över Branting och arbetarrörelsen beställdes hos skulptören Carl Eldh, som redan tidigare hade avbildat Branting. Han började snart arbeta på skulpturen i sin ateljé i Bellevueparken (idag Carl Eldhs Ateljémuseum). Det skulle ta lång tid, kräva mycket utrymme, och var för stort att skulptera i lera. Eldh fick hugga skulpturen direkt i gips.

Den slutliga modellen stod klar 1942, men andra världskriget fördröjde gjutningen. För att skyddas från kriget sågades gipsreliefen i delar och magasinerades i Södersjukhusets skyddsrum.

Först 1947 göts den på välrenommerade Herman Bergmans Konstgjuteri, som 1895 grundats vid Roslagsgatan och i början av femtiotalet flyttade från Roslagsgatan ut till Enskede, där det fortfarande finns kvar och med ett tiotal anställda är det största och äldsta konstgjuteriet i Skandinavien, med platsbyggda verktyg. Nu, i januari 2026, finns dock planer på att riva huset med det gamla gjuteriet.

1952 gällde det att forsla det gigantiska konstverket till Norra Bantorget. Den 27 maj beskriver DN utförligt hur monumentet natten innan kommit fram till sin plats efter en komplicerad transport från gjuteriet i Enskede. Det tog tre timmar via Stockholmsvägen-Ringvägen-Västerbron, över Kungsholmen fram till Torsgatan och ned till Bantorget, där man med hjälp av två lyftkranar lyfte ner det hela från trailern till den avsedda platsen vid Barnhusgatan/Västmannagatan.

Jätteskivan var 6.5 meter lång och 4,5 meter hög samt vägde 7,5 ton. När Orfeusgruppen 1936 förts till sin plats framför Konserthuset hade man först monterat isär den, men Brantingmonumentet transporterades i färdigt skick. Man hade bara plockat bort några fanspetsar för att undvika att riva ner spårvagnsledningarna på vägen.

Och den 2 juni 1952 var det så änteligen dags för den högtidliga invigningen. Men monumentet orsakade en del diskussion. Man ifrågasatte inte verket i sig eller valet av konstnär utan placeringen på det sluttande torget: När den väldiga anläggningen med terrasser och stenbarriärer blivit färdig stod det klart att monumentet med sin front mot norr verkade vara felriktad. Det var ju knappast Hjalmar Brantings vana att vända baksidan mot den stora publiken, och nu hamnade han alltså med ryggen mot Vinterpalatset, tidigare Auditorium, med sina möteslokaler och biografer.

Nedan: Norra Bantorget 2 juni1952. Monumentet över Hjalmar Branting avtäcks. Konstnär är Carl Eldh och reliefen föreställer ett demonstrationståg 1 maj, från tiden när även kvinnor och barn var med i tåget. Vinterpalatset syns i bakgrunden.

DN-reportern rapporterar imponerat: ”Det är, som invigningsprogrammet säger, det mest omfattande konstverk en svensk bildhuggare utfört. I ett tjugotal år arbetade Carl Eldh för att framställa en folkmassa i skulptur, vilket torde höra till de svåraste problem en konstnär kan ge sig i kast med. Dessutom kan man bland figurerna urskilja porträtt av bland annat mäster Palm.” Eldh skapade sina verk utan tanke på en bestämd plats, och andra alternativ hade diskuterats, bland annat utanför riksdagshuset på Helgeandsholmen. Reportern anser dock att detta helt uppenbart hör hemma i Norra Bantorgets miljö, i grannskapet av Folkets hus. Men:

”Som det nu är placerat på bastionliknande grund och med stort avstånd till husfasaden bakom förefaller det mindre än väntat. Och hade det inte varit naturligare att vända det åt motsatt håll, mot söder?”

Detta blev Carl Eldhs största och sista fullbordade verk. Han dog 1954, 80 år gammal, efter att ha arbetat på Branting i tjugo år. I en SvD-artikel från 1937 beskrivs hur i ateljén en tid trängdes ett antal utkast. Från början var det tänkt att bli en ensam gestalt, men det blev ett tjugotal, i relief – med folktalaren Brantings höga gestalt i mitten omgiven av lyssnare av alla typer – en gubbe rån Slussen, en man som undervisar sin pojke att lyssna till talaren, en lyssnande familj, Mäster Palm med flera kända ansikten samt ”Guds allmoge”, varifrån Eldh sa att han själv stammade. Ovanför dessa ett ändlöst förstamajtåg på Gärdet.

1937 visste inte ens konstnären själv när det hela skulle bli färdigt, inte heller säkert var det skulle stå.