C-byråns spionjakt och honungsfällor på Sibyllegatan 49

C-byrån var Sveriges hemliga militära underrättelseorganisation under andra världskriget – en skuggverksamhet som opererade från diskreta kontor i Stockholm, bland annat på Sibyllegatan.

  • Namnet: ”C” stod för chefen, major Carl Petersén (tidigare hette den G-byrån, för ”Gräns”).
  • Tid: 1939–1946, alltså hela kriget och lite till.
  • Uppdrag: Samla info om grannländer och stormakter, rekrytera agenter, driva kurirtrafik och samarbeta – ibland väldigt nära – med både allierade och tyska Abwehr.
  • Kvinnor i fält: C-byrån använde flitigt unga kvinnor som sekreterare, kurirer och infiltratörer på tyska institutioner, hotell och nöjesställen i ”Nordens Casablanca” – alltså krigsstockholm.
  • Stora operationer: Bland annat Operation Stella Polaris 1944, då finskt signalspaningsmaterial och personal smugglades till Sverige.
  • Sibyllegatan 68: C-byrån hade sina hemliga lokaler på olika adresser i Östermalm; bland annat nämns Sibyllegatan 49 och kvarter nära Valhallavägen. Adressen Sibyllegatan 68 pekar ut som en av de centrala kontorsadresserna för byråns stockholmsverksamhet under kriget.
  • Avveckling: Efter kriget blev samarbetet med Nazityskland och affärsmässiga sidospår för belastande. Petersén sparkades 1946, och C-byrån bytte namn till T-kontoret under Thede Palm – i praktiken samma sak, men med nytt namn för att slippa skandaldoften.

De kvinnliga agenterna på C-byrån var underrättelsetjänstens osynliga fotfolk – unga kvinnor som smälte in på hotell, restauranger och diplomatvåningar i krigstidens Stockholm och rapporterade om allt från tyska officerare till allierade kurirer.

Svalor och sirener

C-byrån använde kvinnor i flera roller, men två smeknamn:

  • Svalor: Lågt betalda, lågt rankade kvinnor som arbetade som servitriser, städerskor, telefonister eller ”eskortflickor” på tyska och allierade institutioner, hotell och nöjesställen.
    • Deras uppgift: lyssna, plocka upp papper, anteckna namn, tider, resmål, stämningslägen.
    • De tog ofta de största fysiska och psykiska riskerna – många fick bestående skador, några dog.
  • Sirener: Ofta mer utbildade, språkkunniga kvinnor som arbetade som sekreterare, tolkar eller kontakter inom diplomatiska kretsar och affärsliv.
    • De kunde infiltrera tyska legationer, företag och presskontor och leverera mer strategisk information.

Båda grupperna ingick i vad som i praktiken var en hemlig armé av kvinnor som C-byrån värvade, tränade och styrde från sina stockholmskontor (bland annat Sibyllegatan).

Agenteri sekreterarklubben

  • Erika Wendt (Erika Schwarze): Tyskfödd kvinna som värvades 1942 med kodnamnet ”Onkel”. Hon blev en av Sveriges viktigaste källor mot Nazityskland.
  • Karin Lannby: Arbetade i nöjeslivet och på tyska institutioner i Stockholm under kodnamnet ”Annette”. Hon rapporterade om tyska officerare, resor och stämningar.
  • Jane Horney: En annan central figur i C-byråns kvinnonätverk, verksam i samma miljöer som Lannby och Wendt.
  • Jan Bergmans mor: En av de anonyma svalor/sirener som först på 2000-talet berättades öppet om; hennes erfarenheter blev stommen i Bergmans dokumentärbok.

Varför just kvinnor?

C-byrån utnyttjade flera fördelar med kvinnliga agenter:

  • De väckte mindre misstankar i roller som servitriser, städerskor eller sällskapsdamer.
  • De hade tillgång till privata samtal, papperskorgar, telefoner och korridorer dit män i uniform eller med officiella uppdrag inte kom.
  • De kunde bygga personliga relationer med tyska, allierade och svenska aktörer utan att direkt ses som hot.

Samtidigt fick de sämre betalt, sämre skydd och sämre eftervård än manliga officerare – och många tystades ner efter kriget.

Efter kriget: tystnad och trauma

När kriget tog slut avvecklades mycket av C-byråns nätverk, och många kvinnors insatser hamnade i glömska:

  • En del fick psykiska skador av att ha levt i ständig fara, utsatts för utpressning, våld eller sexuella övergrepp.
  • Andra tvingades tiga för att inte avslöja metoder, källor eller samarbeten med både allierade och tyska underrättelsetjänster.
  • Först på 2000‑ och 2010‑talen började forskare, journalister och författare (som Jan Bergman och Gellert Hardi‑Kovacs) systematiskt dokumentera deras öden.