Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Det finns många notiser om hennes senare liv, exempelvis i tidningen Fäderneslandet 1874: “Den under vedernamnet “Trasfröken” här i huvudstaden, och synnerligast av dess gatpojkar, så bekanta kvinna, vilken för sin originella och komiska utstyrsel i många år på gatorna ådragit sig allmän uppmärksamhet, hoppade i torsdags i sjön vid Liljeholmsbron. En banvakt vid järnvägen skyndade sig att fiska upp fröken, vilken dock, uppkommen ur det friska badet, till tack överhopade sin räddare med otidigheter.”

1873 stötte Selma Lagerlöf ihop med henne utanför en butik. Hon skriver i en tidig dagbok om sitt möte med ”Trasfröken”, som hon många gånger hört talas om. “Jag hade alltid tyckt, att det hade varit något så romantiskt med den stackarn, som hade blivit tokig och nu vinter och sommar gick omkring i något slags bruddräkt, därför att hennes fästman hade övergivit henne.” Det var en kall vinterdag i centrala Stockholm, och ”Trasfröken” uppenbarade sig i vit florsklänning och sommarhatt med en girland av röda rosor. ”Fast det vore synd att säga, att klänningen och hatten var vita, för de var gråa av smuts, de liksom hela människan”, skriver Selma Lagerlöf. Det såg ut som om hon övernattat i en lergrop.

De möttes på trappan till en butik, och ”Trasfröken” lär ha haft för vana att parkera en galosch i dörrposten och vägra dra undan foten förrän någon bjudit tillräckligt högt på hennes små paket med knappnålar, men hon var noga med en sak: “Jag tigger inte! Jag bara säljer!” När 17-åriga Selma Lagerlöf passerade stod ”Trasfröken” stilla och stirrade rakt upp i himlen. Plötsligt förvreds hennes ansikte i en grimas och hon utbrast ut i ett omänskligt läte:

– O Gud, att jag älskat en trolös man!

Emil Norlander, ”revyns fader”, minns från sin barndom att det skramlade vid varje steg hon tog. Under kappan dolde hon nämligen en hel köksattiralj, en lykta samt åtskilliga stora plåtaskar. Hon fick väl aldrig ha sina penater i fred i de skogskojor, hon brukade bygga sig ute i skogen åt Kaknäs, och föredrog att bära »bohaget» med sig. Det sades också att hon alltid åt med egna silverbestick på en äkta porslinstallrik, allt grejor som hon aldrig tillät personalen på de ställen hon intog sina enkla måltider att diska eller ens röra.

I november 1895 greps Augusta Dorothea av polis och på nyårsaftonen dog hon. Inte bara dödsfallet utan även gripandet uppmärksammades i pressen, som skrev att ”den arma qvinnan” greps klädd i sin vanliga ”kostym”: ”idel trasor, hopfogade genom nålar”. Till skydd mot kylan hade hon ”stuckit bomullsvadd under trasorna”. “Hon stinker.”

Efter gripandet hamnade Augusta Dorothea på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning på Kungsholmen. Hit kom fattiga, gamla, sjuka och hemlösa människor, som inte hade arbete eller kunde försörja sig själva. ”Grubbens” som inrättningen kallades i folkmun, var fruktad. Här trängdes upp till tusen personer under vidriga förhållanden och epidemier härjar i den akuta trångboddheten.

Bilden visar en gammal man med träben på Grubbens gård.

Grubbens var dessutom huvudleverantör av lik till Karolinska Sjukhuset. Om de fattiga (eller deras släktingar) inte hade pengar till jordfästningen riskerade de att få betala tillbaka fattigbegravningen med sina kroppar.

I inrättningens dödbok anges Augusta Dorotheas dödsorsaker som hjärtmuskel- och luftrörsinflammation, och den 3 januari skickades hennes kropp till Karolinska institutet KI för att dissekeras och användas för forskning. Det var den första av 1896 års 140 kroppar (av Grubbens totalt 327 döda), och hennes kranium hamnade sedan i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling. Som uppfinnare av “skallindexet” är Anders Retzius en viktig person i rasbiologins historia.

Det var speciellt människor som under sin livstid utmärkt sig för ”vanart och liderlighet” som skickades till Karolinska institutet, och Trasfrökens kranium var troligen särskilt intressant, eftersom hon var en “kändis”, som blivit sjuk av kärlek. Kunde man av hjärnans utseende reda ut varför hon blivit ”vansinnig av kärlek”?

I Stockholms stads Allmänna Försörjningsinrättnings inskrivningsliggare
kan man se Augusta Dorotheas namn och att hon var född den 2 september 1826. Hon togs in den 4 november 1895, och hon dör den 31 december samma år. I en kolumn till höger anges att hon var bostadslös och någon har i efterhand gjort en notering med blått bläck: “Trasfröken?”

1896 utkom boken “Trasfröken – en bild ur storstadslifvet”, Hammar & Co. Boktryckeri. Signaturen Håkan hade nyligen kommit från landsbygden till Stockholm när han stötte ihop med Trasfröken vid Slussen. Han råkar se en frälsningssoldat närma sig henne och fråga “Känner hon Jesus?” och få svaret: “Jag struntar i alla karlar!”, blev nyfiken på hennes historia och skrev ner den sådan han fått den “bekräftad från flera håll”:

I ett av de största husen på Drottninggatan bodde greve Robert de la Fleur med sin hustru Rosalinda. Grevinnans betjänt Eklund var en ovanligt vacker karl, och småningom började det gå sådana rykten att greven såg sig nödsakad att gifta bort Eklund med en kammarjungfru, “som kanske stått greven mycket nära”. Eklund blev istället portvakt och alltiallo i det grevliga huset.

Paret Eklunds enda barn, dottern Augusta Dorotea, fick en uppfostran som skulle ge henne möjlighet att nå högre än föräldrarna på samhällsstegen. Hon blev bortskämd, visste tidigt om hur vacker hon var och klädde sig därefter. Bland hennes beundrare fanns grevens son Nils. För att skydda den unga Augusta Dorotea lät föräldrarna henne bo hos en släkting på landet tills hon gått fram (konfirmerats).

Det hjälpte inte stort: Två år senare kom hon hem och återsåg greve Nils, som under kärleksbedyranden förförde henne. Sen blev han skickad utomlands i diplomatisk tjänst, skrev några brev och tystnade. När “följderna ej längre kunde döljas”, fick inte Augusta Dorotea stanna kvar i hemmet, utan drog ut i världen med ett krossat hjärta. När hon fick veta att greve Nils gift sig med en markisinna insjuknade hon, svävade länge mellan liv och död, därefter “voro själsförmögenheterna rubbade”.

Det var historien om Trasfröken. Åtminstone enligt Håkan.

I lokaltidningarna finns det andra versioner. Tidningen Budkaflen skriver 1895-11-17, enligt uppgift med utgångspunkt från anteckningar från någon som känt Trasfröken, att hennes mor innehaft krogen “Bytten” och blivit inblandad i stortjuven Liljas verksamhet. Därefter hade Augusta Dorotea råkat illa ut i främmande land.

I en annan version var hon en skomakardotter, som när båda föräldrarna dött måste försörja sina systrar med att sy snörliv, vilket hon lärt av sin mor. När även den ena systern dog tog hon det hårt, och hon hade dessutom blivit sviken i kärlek, dock inte av en greve, utan av en man som efter att ha slösat bort sitt arv dränkt sig vid Skinnarviksbryggan tillsammans med sin hustru. Detta tillsammans orsakade hennes galenskap.

Är någon av historierna sanna – i så fall vilken? Hela Håkans bok finns att läsa på Stockholmskällan, för den som vill bilda sig en egen uppfattning.