I juni 1951 stod en smalaxlad, lätt framåtböjd 51-åring med vänliga ögon inför rätta, anklagad för att i 14 fall ha lyckats lurat till sig pengar från statspräster och frikyrkopredikanter. Efter att förgäves ha hävdat att han fått pengarna utan återbetalningsskyldighet accepterade han med melankoliskt lugn sin dom på 4 månaders straffarbete. Men han förstod ändå inte hur prästmän och frälsningsarméofficerare kunnat tro att de skulle få tillbaka pengarna. Själv betraktade han dem som ”ett utslag av prästmännens människovänliga och barmhärtiga sinnelag”.

Tidningarna kallade honom ”Mästerviggaren” och det var inte första gången han stod inför rätta.

Sommaren 1935 dömdes i Örkelljunga födde sjömannen Edvin Eliasson (aka Petrusson/Pettersson) av Lysekils rådhusrätt till ett år och tre månaders fängelse. Han hade utgivit sig för att vara valfångare och erbjudit flera tidningar reportage från det spännande valfångslivet i södra Ishavet. Han hade också besökt vetenskapsmän i Stockholm, Lund och Malmö och utlovat gåvor till museer och samlingar. Riksmuseet i Stockholm skulle få en uppstoppad jättealbatross.

Men först behövde han tyvärr låna lite pengar för att avhjälpa en tillfällig förlägenhet. I en del fall fick han också ”låna”, men varken pengarna, artiklarna eller gåvorna dök någonsin upp.

I augusti 1936 läste en av de lurade Stockholmsprofessorerna att en man anhållits misstänkt för bedrägeri, och slogs av tanken att det kunde röra sig om samme man som han med pingvinfostren och valbetarna.

Det visade sig stämma.

Det Mästerviggaren i augusti 1936 erbjöd var värdefulla konstskatter, och den han försökte lura var en känd stockholmare, som senare intygade att skojaren spelade sin roll ”underbart väl”. Stockholmaren kontaktades i sin egenskap av skattmästare i en känd sammanslutning, till vilken Mästerviggarens nyligen avlidne far ville donera inte mindre än 116.300 kronor. Han kände väl till föreningen genom en bekant i Skåne – själv var han från Markaryd.

Under samtalet visade det sig att den stockholmske skattmästaren också kände mannen från Skåne. Inte nog med det – de verkade även ha en gemensam bekant i Finland, där skattmästaren nyligen varit på besök. Även Mästerviggaren sade sig ha varit där i sällskap med en namngiven polismästare: ”Ett charmant hem med en underbar fjärrorgel.”

Han berättade sen att han just kommit från Leningrad med skeppet Polaris som nu låg vid Hammarbyleden, och hans hytt där var fylld av ikoner, tavlor och gamla ryska silversaker. Han ville gärna ge några saker till skattmästarens syster, som han faktiskt också kände sedan många år och som brukade få presenter från hans resor. Och så tillade han:

”Titta gärna själv in hos mig på Polaris och se om något intressant finns där. Just nu är jag dock i liten penningknipa, tills jag kan hämta min ”dragsedel” på UD imorgon. Jag hade ett fång med rubler när jag gick iland, men fick faktiskt bara tre kronor för dem! Kanske ni kan försträcka mig några tior till imorgon så får jag återlämna dem när vi far ut till Polaris?”

”Hur mycket vill ni ha?” frågade skattmästaren, som fått ett gynnsamt intryck av mannen, vilken blygsamt svarade: ”Absolut inte mer än 20 kronor”. Efter att berättat flera minnen från Nordsjön under världskriget fick han de 20 kronorna och försvann.

Och den lurade stockholmaren sökte förgäves efter en båt vid namn Polaris i alla Stockholms hamnar…

Det var inte alltid bedrägerierna lyckades. I Stockholm avvisades Eliasson av en facktidningsredaktör trots att han talat väl om redaktörens företrädare och erbjudit smuggelsprit, -tobak och rysk konst, innan han bad om förskott på några spännande artiklar från Ishavet. När redaktören förklarade att han inte köpte artiklar i obesett skick glömde dock viggaren sin fina roll och blev oförskämd – och utkörd. Ett filmbolag som fick påhälsning visade sig lika ovilligt att betala för ännu icke gjorda filmer – hur spännande de än verkade.

I så gott som alla anmälda fall var det ”lån” på 10 kronor som ”Mästerviggaren” Eliasson med diverse rörande historier lyckades lura till sig. Prins Oscar Bernadotte uppsökte han personligen och fick tio kronor för att lösa ut ett paket från tullen.

En liknande historia berättade han för Karl-Gerhard på Folkteatern, men med mindre framgång. Här var det Svenska föreningen i Rio som beundrade skådespelaren så mycket att de gärna ville skänka honom en modellteater. Gåvan befann sig i tullen, men skulle bli klar nästa dag. Eftersom han olyckligtvis bara hade amerikanska pengar skulle han dock behöva låna en tia för att lösa ut den. Karl-Gerhard svarade vänligt att det gick bra att växla pengarna i teaterns kassa.

Hos ett par affärsmän på ett bankirkontor gick det bättre: här uppträdde Eliasson som en kapitalist som behövde 10 kronor i väntan på en remiss från en parisbank. Han hade även tur hos en skrädderifirma på Upplandsgatan och en fastighetsmäklare i Enskede, där han uppträdde som styrman Pettersson som nyligen gått i land och ville sälja en ärvd stuga.

Fast Hasse Z undrade i ett kåseri om det verkligen rörde sig om en ”Mästerviggare”: ”Har det blivit ett brott att vigga tior i detta gamla hederliga viggarland? Eller ligger det brottsliga i beloppets litenhet i ett land där det är högkonjunktur och där man förskingrar upp till en miljon i veckan?” Dessutom vände sig bedragaren ju (av naturliga skäl) endast till personer som han räknade med hade råd att avvara några sedlar.

I juni 1938 släpptes Eliasson ut efter tre månaders fängelse för bedrägeri, och i september anhölls han i Kalmar för att bland annat ha fått låna pengar av ett livförsäkringsombud han uppsökt för att teckna en försäkring på 10.000 kr. Denne bjöd honom till och med på fest. Efter ha beställt en gravvård fick han också låna ett ganska stort belopp av en begravningsentreprenör.

I april 1942 stod sjömannen Eliasson inför Malmö rådhusrätt till svars för nya vigghistorier i Malmö. En frikyrkopastor hade blivit lurad på 10 kr efter ett fyra timmar långt samtal där Mästerviggaren sagt sig vara styrman och tjäna 10.000 under åtta månader till sjöss. Nu ville han ha hjälp att placera pengarna – och låna 10 kr av pastorn. När han fått sin tia hade han fallit på knä och bett till Gud. I rätten påstod den åtalade till en början att han aldrig sett vare sig pastorn eller den dam som berättade att hon också blivit lurad. Fast senare råkade han försäga sig och erkände då att han faktiskt fått en femma av damen, för att lägga en krans på hennes morbrors grav.

Åklagaren vädjade till Eliasson att erkänna alla bedrägerier på en gång, vilket skulle underlätta hanteringen. Han vägrade dock och måste därför skickas runt för rannsakning vid de övriga domstolarna.

I oktober 1942 hade han hunnit rannsakas för en lång rad bedrägerier i Malmö, Västervik, Norrköping – och Stockholm, vars sjätte avdelning förordnade om sinnesundersökning. Denna resulterade i att Mästerviggaren ansågs förminskat tillräknelig, och istället för nio månaders straffarbete för 12 bedrägerier blev han intagen på en anstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare. Tidningen sammanfattar:

”Eldaren Edvin Eliasson-Petrusson, alias Mästerviggaren, har nu viggat slut, åtminstone för avsevärd tid framåt.”

Men i april 1951 dyker mannen som kallas Mästerviggaren/Valfångaren upp i spalterna igen, efterlyst i Göteborg. Sedan han 1945 blivit villkorligt utskriven tycktes 51-åringen ha narrat hundratals personer, företrädesvis i kyrkliga kretsar, där han gärna kallade sig Petrusson och spelade troende för att få pengar. När han greps av polisen, medgav han att han bluffat men sa att han var sjuk och behövde medicin. Polisen lät honom gå, men kallade honom till förhör, vilket han inte hörsammade – därav efterlysningen. Han sägs ha viftat med kallelseblanketten och kommenterat:
”Alla är snälla mot mig, till och med polisen, som gör allt för att skaffa mig bostad”.

Redan samma månad greps han av polisen i Varberg vid ett kuppförsök hos en diakonissa, som han kontaktat efter att ha lurat en kontraktsprost på 12 kronor. Han bad om hjälp, men diakonissan ringde polisen, som väntade på Eliasson när han kom. Under den tid han främst inriktat sig på prästerskapet hade han i en av Göteborgs församlingar besökt alla präster utom en. Han brukade komma sent på kvällen för ett själavårdande samtal. Hans fantasifulla uppgifter kunde då inte omedelbart kontrolleras, och han fick i allmänhet lite pengar.

I cellen försökte han begå självmord genom att skära upp ena handleden med ett insmugglat rakblad. Såren var dock ofarliga och efter läkarundersökning fick han återvända till arresten.

I juni 1951 stod han inför rätta i Göteborg och svarade lågmält och försynt på ordförandens frågor. Han erkände genast att han tagit emot pengarna, men hävdade att han betraktat dem som barmhärtighetsgåvor av de fromma prästmännen. Men när han tillfrågades varför han i så fall uppgett falskt namn och adress samt överenskommit om återbetalning ett speciellt datum svarade han beredvilligt: ”Mitt minne är dåligt, så det stämmer nog vad som här framkommit.”

I Malmö hade han talat två timmar med en kyrkoadjunkt, berättat att han var sjuk och dessutom helt utan kontanter, men inom kort väntade ett stort arv. Han fick 20 kronor till medicin. Till en frälsningsofficer i Göteborg sa han att han var dekorationsmålare vid ett av de stora Göteborgsvarven, visste allt om Frälsningsarmén och kunde lägga ett gott ord för rörelsen hos de mäktiga direktörer han ofta kom i kontakt med genom sitt arbete. När han sen ville låna en tia tyckte frälsningsofficeren att det var lite märkligt, men hans hustru veknade och överräckte en femma:

”Min fru tyckte synd om honom, och det gjorde faktiskt jag också, trots att jag förstod att han var en bedragare”.

Så kanske var det en barmhärtighetsgåva – åtminstone just den gången.