Mäster Planks specialitet var likkistor. Men vilka likkistor!

“Jag gör inte sådant där fuskverk som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd” försäkrade Plank. “Petterssons kistor håller bestämt inte ett halvt år i jorden. Men mina är gjorda med omsorg, starka och bekväma, och står sig till domedag.”

Mäster Plank var född och uppfostrad i snickeriet, och höll styvt på sin värdighet som en riktig ämbetsmästare, som slitit duktigt ont som lärling. “Ont skall en pojke slita, det är snickeriets första lärospån”, menade han. Claës Lundin har berättat mera om Planche & C:o.

Planks hem och verkstad fanns på Tjärhovsgatan. »Kan man ha det trevligare än vid Tjärhovsgatan?» brukade mäster Plank säga. »Jag går aldrig till norr. Vad skulle jag där att göra? Vill jag ha bräder, går jag ned till Stadsgården, och behöver jag en toddy har jag ju Gröna Jägaren här i hörnet. Skall det vara riktigt stort, så är det inte långt till källaren Hamburg vid Götgatan. Med prästerskapet i Katrina står jag väl, och klockaren rekommenderar alltid mina likkistor.»

Och det var verkligen en trevlig plats. I ena änden av den stora gården fanns ett öppet skjul, där Plank hade sitt lager av stora och små likkistor. Trädgården skildes från gården av ett lågt staket, och där fanns både bärbuskar, fruktträd och grönsaksland, samt ett litet lusthus. Även uppe i den stora linden, vars grenar sträckte sig över hela gården, fanns bekväma bänkar och till och med ett litet bord, där gubben tyckte om att ta sig en kvälls-toddy, gärna med gäster. Till och med en liten gris bökade på gården.

Hit kom en höstdag 1847 mäster Planks brorson, en ung snickargesäll, som efter ett par års arbete i Paris återvände till farbroderns verkstad. En sådan »parisare» inom arbetarklassen var en tämligen sällsynt företeelse i Stockholm, och de andra gesällerna gjorde först narr av “parisarens” fina sätt och sprättiga klädsel. Men Lars-Petter Plank, som bytt namn till Laurent-Pierre Planche, hade i Paris också märkt av den annalkande revolutionen. Han talade nu så vackert om folkets rättigheter – och i synnerhet om snickaregesällers rätt att förtjäna mycket pengar med litet arbete – att kamraterna snart förlät honom hans »schangtila fasoner».

“Jämlikhet framför allt!” sade Laurent-Pierre och gav lärlingen en redig örfil.

En dag i början av mars kom mäster Plank hem från ett besök på källaren Hamburg och berättade att han träffat en skrivare i järnvågen, som talat med en kontorist som hört av en grosshandlare att det på börsen sades att revolution brutit ut i Paris. Franske kungen var körd på porten och parisarna hade utropat republik.

“Var det icke fan?” tillade mäster Plank.
“Vive la République!” skrek Laurent-Pierre.

Republiken hade alltså utropats i Frankrike, och det märktes ända till Tjärhovsgatan att nu var frigörelsens timme inne. Mäster Planks gesäller var helt övertygade, ty det hade Laurent-Pierre sagt, och han måste väl veta, eftersom han varit i Paris. Gesällerna lämnade arbetet på verkstaden och gav sig ut på stan.

Även hos mäster Plank hade tankar väckts på “Friheten!” , fast han menade då friheten för de »riktiga mästarna» att arbeta utan intrång av fuskare som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd. Det var om den friheten Plank talade när han senare på aftonen kommit ända ned till Pelikan vid Brunnsbacken. Så långt från Tjärhovsgatan hade han inte varit på mycket länge, men han behövde omväxling och friare luft än i hemmet eller på Hamburg. Allt var en följd av februari-revolutionen.

“Varför skulle inte även jag få vara med om något stort?” tänkte han och funderade på att gå in i Reformvännernas sällskap och arbeta för representationsreformen. “Det vore väl tusan, om jag inte då skulle få bukt med de fördömda fuskarna!”

De följande dagarna var det ingen som arbetade på verkstaden. Mäster Plank gick ända in i »sta’n», alltså till Hoppet och Dufvan, och överallt blandade han sig i de livliga politiska samtalen.

“Reformen måste genomdrivas!” hade Plank kommit fram till, och han tvekade inte att öppet förkunna det – men med “reformen” menade han näringsfrihetens avskaffande.

Brorsonen var inte heller sysslolös. Han höll tal på Hvite Hästen vid Stora Nygatan, på Åldriga Eken vid Stora Gråmunkegränd, på Gyllene Solen vid Sankt-Paulsgatan, ja till och med på källaren Tyska Lejonet vid Skomakaregatan. Med honom följde troget gesällerna från Tjärhovsgatan och ropade “Bra! Förbannat bra!”

»Farbror min är borgare, men jag är medborgare,» förklarade han, »och alla som vill ha frihet bör vara medborgare.»

Och borgaren Mäster Plank höll snart lika många tal som sin brorson medborgaren.

Den 18 mars var det dags för den stora reformbanketten i De la Croix salong, anordnad av ”Reformvännerna”, liberaler och radikaler som verkade för ståndsriksdagens avskaffande. Fem tusen medborgare skulle på aftonen samlas vid Brunkebergstorg. Mäster Plank ville inte missa ett så märkvärdigt tillfälle, men drog sig ändå för kostnaden.

Reformbanketten blev början till marsoroligheterna i Stockholm som ögonvittnet Claës Lundin berättat om. Båda Planche och Plank var på plats, den senare utanför La Croix. “Ned med tyrannerna!” skrek Laurent-Pierre, och det ända in i öronen på mäster Plank, som började frukta att rörelsen skulle ta en för borgerskapet ofördelaktig vändning.

Mäster Palm skuffades framåt Mynttorget och Stadssmedjegatan. Han ville rädda sig in på Dufvan, men släpades med i den sammanpackade hopen neråt Storkyrkobrinken och stod mitt i skaran, då fönsterna slogs ut i presidenten Hartmansdorfs våning.

Med möda klämde han sig upp mot väggen utanför Isbergs bokhandel, då livgardet till häst red i sporrstreck utför brinken och högg skarpt till höger och vänster.

Men sådant ville Plank inte vara med om. Han hade ändå eget hus och verkstad, och var väl inte skapad för att låta hugga i hjäl sig av en hästgardist.

När folkmassan för en stund skingrade sig ilade mäster Plank därför framåt Västerlånggatan för att snarast ta sig hem till Tjärhovsgatan. Blod flöt där borta i Storkyrkobrinken, och människor dödades.

Det var ohyggligt, tyckte mäster Plank, men tröstade sig något med att döda människor behöver kistor. “Och vem vet, om inte den fördömde bönhasen i Östra Kvarngränd är ute och låter skjuta i hjäl sig?”

När mäster Plank slutligen kommit hem verkade revolutionen redan vara där: Gården upplystes av en storartad brasa, runt vilken mörka skepnader dansade under vilda tjut och hesa skrattsalvor. Först trodde mäster att de döda återkommit för att lämna tillbaka sina kistor, men det var hans egna gesäller och flera andra som dansade runt ett bål av brinnande hans nya likkistor. Plank stod vanmäktig mitt bland dem och kunde bara överösa dem med skymford. Då och då hördes det avlägsna ljudet av gevärsskott.

“Alla mästare ska brinna!” ropade gesällerna och svängde sina buteljer.

Då dök brorsonen upp. Laurent-Pierre hade varit nära att bli omkullriden och ihjälhuggen i Storkyrkobrinken. Därefter hade han förföljts av polisen och helt förlorat lusten för folkupplopp.

Nu påpekade han för gesällerna att om man brände upp mäster hade man ingen att underhandla med. Och så enades man om att istället låsa in honom i lusthuset. Småningom blev gesällerna trötta av allt drickande och somnade i verkstaden.

Under tiden hade Mäster Plank förgäves försökt ta sig ut ut lusthuset, men dörren var för välbyggd – han hade själv byggt den. Och Laurent-Pierre hittade inte nyckeln, inte heller verktyg att bryta upp dörren med. Men han höll farbrodern underrättad om upproret i staden. “Man vill åt alla mästare, och onkels gesäller verkar handla efter en bestämd plan. Det ser riktigt allvarsamt ut”. Han var orolig för farbror, och det var även farbror själv.

Slutligen hittade Laurent-Pierre nyckeln, men inte förrän mäster Plank i sin ångest lovat brorsonen att göra honom till delägare i rörelsen. Men det måste var skriftligt, sa brorsonen: “Det är det enda som kan rädda onkel, och allt är ju bara för att onkel ska kunna rädda sig och sin egendom från revolutionen!.”

När mäster Plank slutligen satt sitt stora sigill under namnet sa Planche:

Se så, gå nu och lägg sig, onkel, så skall jag nog besvärja revolutionen.

Och så blev det. Tidigt följande morgon väckte Laurent-Pierre gesällerna och berättade i målande ordalag vilka fruktansvärda illdåd de begått kvällen innan. De kom inte ihåg mycket, men insåg att nu gällde det först och främst att laga sig undan, innan polisen kom. För så sa Laurent-Pierre.

Gesällerna hade sovit där de stupat kvällen före, och nu smög de sig skyndsamt över gården och ut på gatan. Och aldrig mer vågade de återvända till verkstaden vid Tjärhovsgatan eller låta se sig i Katrinatrakten.

Ljud av gevärsskott hördes ännu en tid. Kanske att något av dem träffade en av mäster Planks gesäller, men vem brydde sig om det? Deras forne kamrat, numera delägaren i snickarverkstaden, tänkte aldrig mera på dem.

Han roade sig tappert, och i verkstaden arbetade snart nya gesäller. Lönen var lika knapp som förut, strömmingen lika salt, mjölken lika sur. Snickarmästaren Laurent-Pierre Planche talade aldrig mer om folkets rättigheter.

Firmans namn ändrades till Planche & C:o. “Det ser schangtilare ut” sade Laurent-Pierre.

Mäster Plank själv var inte riktigt nöjd, men sökte tröst i Hamburgs källarsal.

Till den inre staden kom han aldrig mera.