1954 utgick ett påbud att den 24 januari skulle hela Sverige fira Frufridagen: Frun skulle en hel dag få göra precis vad hon ville, medan mannen tog över allt hushållsarbete i hemmet – bädda, diska, laga mat och sköta barn (vilket tydligen räknades till hushållsarbete). Det fanns uppgifter om oanmälda hembesök och hemliga mikrofoner över hela landet, för kontroll av att ingen smet från reglerna för dagen. (Fast det kanske var dåtidens konspirationsteorier?)

Frufridagen var ett inslag i radioprogrammet Karusellen, som sändes i flera omgångar. 1951-52 och 1954 gick det i P1 på lördagskvällarna. Då stannade Sverige av, vattenförbrukningen sjönk märkbart och telefonerandet upphörde nästan helt. Gator och biografer låg tomma, tills sändningstiden efter påtryckningar ändrades så att folk åtminstone hann gå på den sena bioföreställningen.

Lyssnarna inbjöds att vara med per telefon och involverades på olika sätt i programmet. Och alla gjorde precis som Lennart Hyland sa, antingen det gällde att byta (julklapps)slipsar med varann i Humlegården, eller åka tunnelbana från Vällingby till Hötorget för att festa på nykokt välling, medtagen i termos. En flicka skickades ner till Stureplan för att pussa en polis, två män tävlade om vem som kunde leva billigast under en vecka, och de som ville delta i en skattjakt gav sig ut på stan för att leta fram en gong-gong, en katt och en människa som hette Lindkvist(!)

I början av 1954 var Karusellen tillbaka efter ett sändningsuppehåll på nästan ett år, då Hyland stressat sig till magsår. I i comebacksändningen släppte han en bomb, det som skulle komma att bli radioprogrammets mest omtalade inslag: Frufridagen!

Povel Ramel skrev om sin sång ”Titta det snöar” till ”Titta jag diskar”, som han framförde i Karusellen dagen före Frufridagen.

Povel Ramel i Karusellen 1954:

I samma program fick männen lära sig hur man diskar rent, och hur man som nybörjare lagar en köttfärslimpa – varpå köttfärsen raskt såldes slut i hela landet. En 25-årig maskinritare från Eskilstuna, som ”inte ens kunde koka potatis” snabbutbildades på en hushållsskola för att kunna ta emot telefonfrågor om matlagning.

Diskning ansågs tydligen vara speciellt svårt för herrar att lära sig. I biografernas journalfilmer undervisade Lennart Hyland publiken i den svåra konsten, och i tidningsannonser kunde den äkte maken lära sig hur enkelt det var att diska ”på Sulfo-vis”:

Skölj disken i rinnande vatten, tappa upp hett vatten i diskhon och lägg i en matsked Sulfo. Lägg i diskgodset. Bjud Er fru på kaffe efter maten. Ta upp disken och skölj i kallt vatten, ställ den i torkstället.
KLART!

Enligt samma annons kunde männen också lära sig diska i Bankhallen mellan 9.30 och 21 veckan före den 24 januari.

På Frufridagen erbjöd SJ lediga husmödrarna att åka för halva priset, och vagnarna blev snabbt överfulla av kvinnor på vift. Två husmödrar meddelade dock i telegram till Karusellen att de gått miste om den historiska dagen. De hade nämligen spelat bort frufridagen på canasta!

Frufridagen vände upp-och-ner på könsrollerna, vilket förstås väckte stort intresse i en tid när bara 1/3 av Sveriges kvinnor lönearbetade och någon pappaledighet inte fanns.

Dessutom fanns ingen TV, utan hela Sverige lyssnade samtidigt på samma radiprogram, som fick en enorm genomslagskraft. Frufridagen delade landet i två läger. Företag som tillverkade färdigmat, hushållsredskap eller diskmedel, såg en chans att intressera blivande husfäder med sina produkter, medan mindre entusiastiska mediemän skrev arga inlagor om radions ”diktaturfasoner”.

Bland de första som protesterade var idrottsföreningarna: Hur skulle det gå med idrotten om männen sattes i hushållsarbete på söndagen? Och många undrade hur familjerna skulle klara sig. För varje dag ökade antalet dagstidningsannonser på temat: ”Det är inte så farligt som ni tror, bara ni köper vår produkt.”

Toffelhjältarnas förening gick till hård attack mot frufridagen, och förbjöd sina medlemmar att lyssna på Karusellen under den aktuella perioden: ”Brott mot förbudet medför uteslutning”. Men på själva frufridagen avslöjade göteborgstidningen Ny Tid att organisationen bara var ett skämt, som ett par år tidigare fötts på redaktionen, som inte kunnat låta bli att återuppliva det inför Frufridagen.

Kåsören Red Top citerade brev från en fyrbarnsmamma som proklamerade en ohörsamhetskampanj mot frufridagen: ”Vad är det för dumheter att söka hindra Sveriges män från att bjuda ut sina familjer på söndagen? Själv är jag inte så förtjust i den där Hyland att jag för hans skull har lust att sitta hemma o äta brända skulor.” Och Kar de Mumma meddelade att hans hustru för säkerhets skull hade bokat tid för magpumpning åt sig och barnen efter frufridagen.

Ett par i Karlshamn var riktigt oroliga: ”Är det inte otäckt detta, att en röst i radio kan genom en masspsykos få så gott som hela landets gifta invånare att dansa efter sin pipa?” Det påstods att Karusellens producent Per Martin Hamberg i en intervju hade varnat lyssnarna för att ett restaurangbesök på frufridagen skulle räknas som fusk. I samma artikel stod att Karusellen tänkte göra hembesök och att hemliga mikrofoner placerats ut – allt för att se till att reglerna efterföljdes. Detta verkar ha växt till en vandringssägen, snabbt spridd över hela Sverige. Hyland försökte lugna ner stämningen och Hamberg tvingades gå ut med en dementi: ”Ta det inte så allvarligt”, vädjade han. ”Den som vill får vara med, övriga slipper.”

Troligen bidrog Radiotjänsts etermonopol till att ett enkelt förslag från radiounderhållningen av många uppfattades som ett statligt direktiv.

1963 var det premiär för en ny säsong med Karusellen, som denna gång sändes i både radio och TV. Som del i ett försök att skapa ett ”vänligare november” återinfördes frufridagen den 24 november 1963. Vilket knappt noterades. I sextiotalets Sverige var lediga hemmafruar inte samma omvälvande tilldragelse som nio år tidigare. Det som denna gång väckte mest uppseende var istället de rabatterade flyg- och tågresorna för kvinnor som SJ, SAS och Linjeflyg påpassligt hade utlovat.

I sextiotalstappning sändes Karusellens sista timme på TV och brukade då ha omkring fem miljoner tittare varje vecka. Den 22 november skulle programmet innehålla råd och tips inför söndagens frufridagen.

Men världshistorien ingrep, och programmet sågs aldrig av fler än de 250 personer som satt i publiken. Klockan 20.20 den 22 november fick nämligen programmets scripta Lena Fürst veta att president Kennedy utsatts för ett attentat i Dallas och meddelade producenten. Ingen visste ännu om presidenten var död, och publiken kände inte alls till attentatet. Det gjorde däremot de medverkande, och ovissheten var stor om hur man skulle göra. Order och kontraorder avlöste varandra, tills TV-chefen Baehrendtz slutligen bestämde att programmet skulle spelas in – under förutsättning att de medverkande ställde upp. Så kunde man senare bestämma om och när det skulle sändas.

Studiomannen Åke Stark förberedde som vanligt publiken.

Lördagen 24 november beslöt radioledningen att inte sända det program man bandat i Gröna Lund-studion. Inte på grund av dess innehåll, utan med tanke på omständigheterna under vilka det spelades in: inför en feststämd publik, helt ovetande om mordet på president Kennedy. Att sända det i efterhand vore osmakligt.

Hösten 1975 körde Karusellen ett sista varv i TV. Bland deltagarna fanns Snoddas, den 25-årige bandyspelaren från Bollnäs som i 1952 års Karusellen med sin ”Flottarkärlek” blivit stor sångidol. Hans enorma vita bandykeps hade gulnat, men annars verkade han sig lik. 25 år tidigare hade han levt en vecka på fem kronor, 1975 skulle han klara sig på 17.

Men någon mera frufridag blev det aldrig.