I influensatider blev det dåligt med sömn för doktorn – åtminstone om han var provinsialläkare i Umeå. Efter en lång arbetsdag och kanske bara en timmes sömn är väntrummet fullt av patienter, och ute i distriktet väntar minst ett tiotal sjuka med värk och feber på hembesök. Och då får ändå de allra flesta nöja sig med ordinationer per telefon.

DN berättar i januari 1951 om doktor Cedergren i Umeå, som har ett stort distrikt, med 10 000 kroppar att sörja för och dessutom är verksläkare för ett tusental personer. Och 1951 har influensaepidemin slagit ner som en bomb i trakten med plötsliga och samtidiga insjuknade: i varje hem i stan och varenda gård på landet ligger någon sjuk.

Doktorn tvingas ofta åka den sista biten med släde på oplogade småvägar och har bara tid att besöka de yngsta och de äldsta i hemmen. De gamla är oftast räddast för den fruktade lunginflammationen – som förr kallades ”den gamles bästa vän”, eftersom den erbjöd en relativt snabb och smärtfri död som besparade de gamla en långdragen och plågsam förfallsperiod.

Men de flesta får sina diagnoser på löpande band i mottagningens telefon. Förutom influensafallen har en tvååring svalt en tvåöring, som doktorn försäkrar inte är farligt, om den inte fastnat i halsen.

Vid 3-tiden på eftermiddagen kommer Carlson och hämtar med bilen. Carlson är en gammal taxichaufför, som nu sen sju år skjutsar doktorn på hans sjukresor. Vid det laget har doktorn hunnit upp i bostaden och i bästa fall kastat i sig lite middag, och så överlåter han till sin hustru att vara telefonvakt resten av dagen. Hon skämtar om att han umgås mer med Carlson än med henne, för före klockan 21 är han sällan hemma.

Men sjukresorna var värre förr, säger doktorn. För sju år sen när han kom hit från Västergötland hade distriktet 23000 invånare, spridda över en väldig yta. Ibland måste jag ta mig ut till Holmön, dit man stundtals bara kunde ta sig med hjälp av iseka – en eka, specialbyggd för vinterbruk: Stark nog för att i vattnet klara isflak, och lätt nog att kunna dras över isen som en kälke.

Det värsta som kan hända numera är väl när jag som på nyårsdagen hade varit i en by tre mil från stan och just hann inom dörren när det ringde från samma by. Det var bara att ge sig iväg igen. Ibland fastnar bilen i snödrivor, och slädfärderna kan vara kyliga och ta lång tid. En gång var det så halt att vi krockade med en lastbil och jag fick en kraftig hjärnskakning.

Men folket som bor här är trevligt. Jag brukar bli bjuden på kaffe, och de ringer inte i onödan, även om de numera inte heller ligger för länge utan läkarvård.

I familjen Normans stuga ligger far sen en vecka sjuk i stora sängen i köket – men det visar sig vara bara luftrörskatarr, inte den fruktade lunginflammationen. Hostmedicinen kommer med bussen om en timme. Fast gubben hade redan provat grannens medicin, och gillade inte smaken.

I stan ligger många sjuka, och det är inte ovanligt att doktorn blir ombedd att titta till grannen också på samma gång. En dam i 30-årsåldern har influensa med 40 graders feber, hennes treårige brorson i grannhuset har hosta, och hembiträdet har ont i mandlarna. Och doktorn undersöker, pratar, ordinerar och lugnar. En liten flicka som inte orkar nånting blir ordinerad magnecyl, hostmedicin, sängläge och värme.

I Innertavle by har doktorn kallats till en ung flicka som har influensa med luftrörskatarr. Det visar sig inte vara någon fara med henne, men ändå tur att doktorn kom, för i gården bredvid låg en 40-åring med rejäl lunginflammation och 41 graders feber, och stort behov av penicillin. Husfadern i en annan familj får också penicillin mot en lunginflammation som just börjat. Alla i familjen är sjuka: två barn ligger nedbäddade och modern orkar med nöd och näppe hålla sig uppe för att sköta om de sjukaste.

I Västerhiske verkar 1951 års bönevecka bli inställd. Kyrkoherden i Backen är sjuk, liksom alla hans kolleger. I Backenhemmet, Umeå landskommuns ålderdomshem, ligger många i influensa. Den äldsta pensionären, 91-åriga fd barnmorskan Johanna Granberg, lyser upp när doktorn tittar in. Hon har inte influensa, men ligger ändå till sängs. Men en gosse på två år och nio månader slutar inte att gråta, för han har så ont i öronen. Han får sulfatabletter och magnecyl för att kunna sova – men det vill han inte heller.

De första provinsialläkarna tillsattes redan på 1600-talet. De var statligt anställda läkare, med ansvar för den allmänna sjuk- och hälsovården utanför städerna. Under 1800-talet och fram till 1908 var de ålagda att vid högtidliga tillfällen och tjänsteutövning bära en officiell ämbetsdräkt eller uniform.

Utöver sjukvård ansvarade provinsialläkarna för förebyggande hälsovård och smittskydd, gav goda råd till befolkningen, kontrollerade apotek och barnmorskor samt utförde vaccinationer och obduktioner.

Läkarna skulle dessutom regelbundet skicka rapporter om distriktets hälsoläge till den centrala tillsynsmyndigheten. Fram till 1851 hade de ingen rubrikmall de måste följa, så vissa provinsialläkare rapporterade kort och lakoniskt medan mera skrivglada även lämnade utförliga beskrivningar av ortens och befolkningens liv och leverne, och en del redovisade egna funderingar om sin uppgift. Provinsialläkarnas rapporter finns bevarade från 1769 till 1963 och ger riklig information om svunna tider.

Det var givetvis provinsialläkare som 1938 hjälpte journalisten och författaren Lubbe Nordström att skaffa sig en ”så allsidig bild som möjligt av bostadsbristerna på Sveriges landsbygd” inför programserien ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – radions första verkliga socialreportage, som senare blev boken ”Lort-Sverige”. Nordström förfärades över den dåliga hygienen och den låga standarden hemma hos fattigt folk, och radioprogrammmet och boken skapade en häftig debatt.

På 1950-talet var provinsialläkarväsendet inne i en svår kris. Arbetet vid enläkarstationerna var slitsamt och isolerat och innebar ständig jourtjänst. Ofta hade läkaren vid sidan av sitt eget distrikt ofta ansvar även för ett vakant granndistrikt. I brist på fortbildning föråldrades kunskaperna, och det blev allt svårare att rekrytera unga läkare som föredrog en karriär på sjukhus, med möjlighet till specialistutbildning. 1958 diskuterade man till och med att avskaffa provinsialläkarna, och istället bygga ut den öppna specialistvården. Men istället beslöt man att rusta upp provinsialläkarmottagningarna och gradvis övergå från enläkarmottagningar till två- eller flerläkarmottagningar.

År 1963 övertog landstingen ansvaret för provinsialläkarna, och titeln ersattes småningom av distriktsläkare.