”Vi ses under Svampen” är en klassisk stockholmsk träffformulering. Svampen på Stureplan har i decennier fungerat som en omisskännlig mötesplats – ett regnskydd i betong som blev en social och praktisk knutpunkt i stadens mitt. Så också för denna vandring genom Humlegården upp mot Valhallavägen och Östra station.
Birger Jarlsgatan 23.
Carlbergska stiftelsen var en högerextrem/nazistisk stiftelse som under 1960-talet hade kontor på Birger Jarlsgatan 23, nära Hotell Kung Carl. Är mest känd för Lundahl-affären 1965, där em nynazistisk verksamhet använde lokalerna. Stiftelsen bildades 1957 av Carl Ernfrid Carlberg, som var en av Sveriges största finansiärer av nazistiska organisationer före, under och efter andra världskriget.
Expressen beskrev platsen 1965 som en ”nazistcentral” och uppgav att det fanns vapen gömda i lokalerna. Rikspolisstyrelsen och säkerhetstjänsten tog uppståendet på allvar; Den 11 maj 1965 publicerade Expressen ett stort avslöjande om stiftelsen, med bilder och dokument som en anonym källa lämnat till tidningen. Tidningen hävdade att gruppen hade vapen, sabotagematerial och planer på en statskupp. Uppgifterna om kupplaner har senare tolkats som tveksamma och överdrivna.
Birger Jarlsgatan 29. Himmlers SS-general fredsonderade på hotel Plaza
Det var här på Hotel Plaza som Walter Schellenberg under krigsåren sonderade terrängen och höll hemliga möten om en eventuell separatfred. Bland annat träffade han den amerikanske SOE-agenten Abraham Hewitt i dessa lokaler. <Wikipedia> <GoogleMaps> <Streetview> <foto>
Walter Schellenberg (1910–1952) var en av Nazitysklands högsta underrättelsechefer och uppnådde graden SS-Brigadeführer. Han var chef för Amt VI (SD-Ausland) inom det tyska säkerhetsministeriet RSHA (Reichssicherheitshauptamt). År 1944 tog hans avdelning även över krigsmaktens underrättelsetjänst Abwehr efter att amiral Wilhelm Canaris fängslats.
Schellenberg var pragmatisk och insåg tidigt att Tyskland var förlorat. Han övertalade Reichsführer-SS Heinrich Himmler att söka kontakt med de västallierade och den svenske greven Folke Bernadotte.
Via Heinrich Himmlers massör, den svensk-baltiske läkaren Felix Kersten, och greve Folke Bernadotte, reste Schellenberg i hemlighet mellan Tyskland, Danmark och Sverige. Syftet var dels förhandlingarna om de Vita bussarna (frisläppandet av skandinaviska och andra lägerfångar), dels att sondera möjligheterna till en separatkapitulation på västfronten.
Under hemliga förhandlingsbesök i april/maj 1945 och diplomatkontakter inkvarterades han och hans medhjälpare på Hotel Plaza på Birger Jarlsgatan 29. Schellenbergs fredsinvit byggde på tanken att Himmler och SS skulle kunna skriva under en separatkapitulation gentemot Storbritannien och USA, samtidigt som de hoppades att striderna mot Sovjetunionen skulle fortsätta.
Mötena på Hotel Plaza arrangerades av Himlers massör Felix Kersten. Denna baltiske läkare parade ihop Schellenberg med Abraham Hewitt, en amerikansk affärsman och representant för den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (samt personlig bekant till president Franklin D. Roosevelt). Hewitt var starkt skeptisk till Schellenbergs och Himmlers intentioner. Schellenberg försökte framställa det som att SS och Tyskland kunde ingå en separatfred med västmakterna för att tillsammans fortsätta kampen mot Sovjetunionen.
Både Churchill och Truman klargjorde snabbt att de endast accepterade en villkorslös kapitulation på samtliga fronter, vilket gjorde Schellenbergs diplomatiska spel verkningslöst. Vid Ministerierättegången i Nürnberg efter kriget dömdes han till sex års fängelse. På grund av svår leversjukdom släpptes han 1950 och avled i Turin 1952.
Humlegården. Hemligheter byttes i skuggorna runt Kungliga biblioteket
På grund av sitt strategiska läge mitt på Östermalm – omgiven av ambassader, legationer och stabskontor – har Humlegården under både andra världskriget och kalla kriget fungerat som en central skuggarena för underrättelseverksamhet. Under kalla kriget användes Humlegården frekvent som mötesplats och dead letter box (död brevlåda) för utländska spioner och deras uppdragsgivare (särskilt från Sovjetunionen/KGB och Östtyskland/Stasi). <Wikipedia> <GoogleMaps> <Streetview>
Säkerhetspolisen (Säpo) och dess föregångare bedrev kontinuerlig punktspaning mot misstänkta diplomater från östblocket. När dessa tog ”spromenader” i Humlegården låg Säpos spanare tätt i hälarna, ofta dolda bakom tidningar på parkbänkar eller skuggande från parkens periferi.
Kungliga biblioteket i Humlegården var inte bara en plats för akademisk forskning, utan utnyttjades även inom spionagets värld. De täta buskagen, parkgångarna och de skuggiga områdena runt Kungliga biblioteket (KB) erbjöd så kallade ”döda vinklar” där snabba överlämningar av dokument, mikrofilmer eller pengar kunde ske utan direkt insyn.
Under vinterhalvåret och vid dåligt väder flyttade kontakterna ofta in i KB:s läsesalar eller korridorer. Det var en idealisk miljö för att anonymt lämna ett meddelande i en bok eller hålla lågmälda möten.
Arkivforskning och kartläggning: Utländska underrättelseofficerare använde KB för att samla öppen källinformation (OSINT) om svensk infrastruktur, industri och militära förhållanden.
Flera av Sveriges mest kända spionfall har beröringspunkter med kvarteren kring Humlegården. Stig Bergling & Stig Wennerström rörde sig i dessa kvarter. Bergling arbetade på Säpos spaningsrotel och Försvarsstaben, medan Wennerström rörde sig frekvent i Östermalms militära och diplomatiska miljö
Även under modern tid har Säpo bedrivit spaning mot ryska och kinesiska underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel som rört sig runt Stureplan och Humlegården för att värva eller träffa källor.
Birger Jarlsgatan 55. Flygbolaget ABAs tyske spion
K H Krämer
Schellenberg arbetade nära den tyske spionen Karl-Heinz Krämer som var ledare för den tyska underrättelsetjänsten Abwehrs nätverk i Sverige. Krämer var officiellt anställd på flygbolaget A.B.A:s fraktavdelning vid Birger Jarlsgatan 55. Från denna adress skickades viktiga underrättelser (”Egmont-breven”) till Tyskland. <Wikipedia> <GoogleMaps> <Streetview> <förhörsdokument>
Karl-Heinz Krämer var en av Tysklands mest betydande spioner i det neutrala Sverige. Formellt var han angiven som attache/representant för det tyska utrikesdepartementet (eller Luftwaffe/Abwehr), men i praktiken drev han ett omfattande spionnätverk – främst under täcknamnet/källkodnamnet Josephine. Han samlade in känslig information om de allierades (framför allt Storbritanniens och USA:s) flygindustri, flygplanproduktion och militära transporter.
På Birger Jarlsgatan 55 i Stockholm låg godsexpeditionen för ABA (Aktiebolaget Aerotransport), det svenska statliga flygbolaget (som senare uppgick i SAS). Där Krämer var anställd. Hilding Kinberg. som under Krämer hade täcknamnet V-Mann. greps i april 1945 misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Han släpptes då Säpo inte kunde fastslå vilken information han hade överlämnat till Krämer. Bevisen ansågs för svaga. Hans son Johan Kindberg blev far till förra moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Genom sin placering och sina kontakter inom ABA:s fraktavdelning fick Krämer regelbundet (ungefär var fjärde till sjätte vecka) detaljerade uppgifter om godstransporter, flygrutter och lastlistor på kurirflygen mellan Stockholm, Storbritannien och Tyskland.
ABA upprätthöll under kriget den mycket känsliga och strategiska kurirflygtrafiken mellan Bromma och Skottland (Leuchars). Genom sin insyn i frakt- och flygtrafiken från kontoret på Birger Jarlsgatan 55 kunde Krämer kartlägga vilka transporter som gick till och från Storbritannien.
Det finns en dokumenterad indirekt koppling, men inget belagt bevis för att Karl-Heinz Krämer beordrade eller styrde nedskjutningen av ABA:s DC-3 Gripen (SE-BAG) utanför Bohuslän den 22 oktober 1943.
Karlavägen 12. Tass ”journalister” var Stockholmd hemliga mullvadar
Den ryska (tidigare sovjetiska) nyhetsbyrån TASS hade under kalla kriget sin korrespondentbyrå på Karlavägen 12 . Lokalen fungerade officiellt som nyhetsredaktion, men var under decennier en central knutpunkt för sovjetisk och rysk underrättelseverksamhet och täckmantel för spionage i Sverige. <GoogleMaps> Streetview>
Nyhetsbyrån TASS var direkt underställd den sovjetiska staten. Att arbeta som utrikeskorrespondent eller pressattaché gav ryska agenter diplomatisk status, legal rörlighet och en naturlig anledning att ställa frågor, bygga nätverk och samla in information. Många av de ”journalister” som var placerade på Karlavägen 12 var officerare inom civila underrättelsetjänsten KGB (numera SVR) eller den militära GRU.
Lokalen på Karlavägen 12 utgjorde en av flera strategiska stödpunkter på Östermalm. Tillsammans med Sovjetunionens legation/ambassad på Villagatan 17 och handelsrepresentationer (t.ex. Soviet Export-Film på Sigtunagatan 13) bildade TASS-kontoret en infrastruktur för både officiell representation och hemlig underrättelseinhämtning.
TASS-korrespondenterna sökte kontakt med svenska journalister, politiker, tjänstemän och militärer under förevändning att göra intervjuer eller utbyta information. Målet var att identifiera personer som kunde bearbetas eller värvas som uppgiftslämnare.
Karlavägen 12
Den svenska Säkerhetspolisen (Säpo) och dess föregångare (som Allmänna säkerhetstjänsten och Sjätte roteln) höll noga uppsikt över Karlavägen 12. Med personövervakning, spaning och avlyssning kartlades svenskar som besökte kontoret och vilka korrespondenter som rörde sig i staden.
Odengatan 23 (idag 27). Morfinisten Hermann Göring varvade denna bostad med ett mentalsjukhus
Göring höll kontakter med svenska högerextrema och nazistiska kretsar (bland annat via svågern Eric von Rosen) innan han hösten 1927 återvände till Tyskland efter amnestin och blev Hitlers närmaste man och chef för Luftwaffe.
Efter den misslyckade Hitlerkuppen (ölkällarkuppen) i München i november 1923 skadades Göring och flydde. Efter att ha vårdats i Österrike och Italien anlände paret till Sverige 1925.
Under sin tid på Odengatan 23 präglades Görings liv av svårt morfinberoende (till följd av de smärtstillande medel han fått för sina skottskador). Det var under denna period som han tvångsintogs på Aspuddens sjukhem och Långbro sjukhus för avvänjning och psykiatrisk vård.
Göring arbetade inom civilflyget i Sverige och hade nära kontakter med familjerna Fock och von Rosen. Hermann Göring blev en av civilflygets pionjärer. Han hade koppling till verksamheten som föregick AB Aerotransport (ABA). Han var då är en av de första piloterna för den verksamhet som blev ABA. Göring blev delägare i Handelsbolaget Aero-Transport, som föregick flygbolaget.
Göring hade ekonomiska problem och var beroende av stöd från sin svenska familjekrets. Samtidigt kämpade han med ett morfinmissbruk som ledde till vård och tvångsintagning på Långbro i Älvsjö, den tidens största mentalsjukhus. Görings journaler beskriver abstinensbesvär, hallucinationer, självmordsförsök och våldsamt uppträdande under vistelsen.
Efter nummeromläggningen blev den dåvarande adressen Odengatan 23 Odengatan 27.
Odengatan 17. Lise Meitner, Raoul Wallenberg. Två internationella kändisar samtidigt i detta hus
Den svenske diplomaten och affärsmannen Raoul Wallenberg bodde i fastigheten mellan 1941 och 1944. Detta var hans sista permanenta bostad i Sverige innan han i juli 1944 reste på sitt historiska räddningsuppdrag till Budapest för att rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Wallenberg hyrde en tvårumslägenhet på 57 kvadratmeter, med en stor balkong i hörnet mot Odengatan och Bragevägen.
Wallenberg bodde i lägenheten under åren då han var verksam inom handel och humanitära uppdrag i Stockholm. I juli 1944 reste han till Budapest som svensk särskild attaché, med uppdrag att hjälpa judiska flyktingar och förhindra deportationer under den nazityska ockupationen av Ungern.
Lise Meitner
Den österrikisk-svenska kärnfysikern Lise Meitner, som tvingades fly från Nazityskland 1938 på grund av sitt judiska ursprung, bodde tidvis i samma hus under krigsåren. Hon hade i Tyskland forskat kring nukleär fission (kärnklyvning), en upptäckt som lade grunden till atombomben.
Meitner kom till Stockholm i september 1938 och flyttade in i huset 1939 tillsammans med systern Gusti Frisch och svågern Jutz Frisch. Det var tillsammans med deras son Otto Frisch som hon julnatten 1938 i Kungälv kom till insikt hur urankärnan delar sig. Adressen i hörnet Bragevägen 12 blev hennes bostad under större delen av hennes 22 år i Sverige, fram till 1960.
Valhallavägen 56. IB, militär eller socialdemokratisk underrättelsetjänst?
Adressen hyste IB:s administrativa avdelning och centrala register. Det var här som hemliga rapporter och register över tusentals svenska kommunister och vänstersympatisörer förvarades. IB var en militär underrättelsebyrå som bildades 1965. Organisationen avslöjades i maj 1973 av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou i tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Avslöjandet ledde till en av Sveriges största politiska skandaler eftersom staten bedrivit olaglig åsiktsregistrering av svenska medborgare och spionerat utomlands utan riksdagens insyn. <Wikipedia> <GoogleMaps> Streetview>
IB fanns högst upp på Valhallavägen 56
Verksamheten låg på fyra trappor i huset. Organisationens chef, Birger Elmér, satt dock oftast på ett annat kontor på Rindögatan 5.
För att dölja verksamheten användes anonyma postboxar vid det lokala postkontoret med numren 5013 och 5018.
Organisationen skyddades och finansierades genom olika frontbolag för att inte upptäckas av allmänheten eller riksdagen.
FiB/Kulturfronts avslöjande 1973 angav särskilt att IB:s huvudkontor låg på Valhallavägen 56, på fjärde våningen, och att förbindelseavdelningen – ”L-kontoret” – fanns där. Den avdelningen beskrevs som knutpunkt för kontakter med utländska underrättelsetjänster.
IB:s mest omdiskuterade del var den inrikes verksamheten: kartläggning, rapportering och i olika omfattning registrering av svenska kommunister, vänstergrupper, fackliga miljöer och bland annat FNL-rörelsen. Säkerhetstjänstkommissionens utredning SOU 2002:92, Det grå brödraskapet*, konstaterar att inrikesverksamheten lades ned i slutet av 1969 men återupptogs hösten 1971, om än i mindre omfattnin
Avslöjandet skedde i tidskriften FiB/Kulturfront den 3 maj 1973, genom journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt. Artikeln hävdade bland annat infiltration i politiska och fackliga organisationer samt ett register med över 20 000 namn; regeringens och försvarets tidiga förklaringar kom senare att ifrågasättas i utredningar.
Efter 1973 begränsades IB:s inrikes verksamhet kraftigt och tonades ut under 1970-talets slut. Organisationens efterföljare har senare kallats GBU, SSI och i dag KSI (Kontoret för särskild inhämtning) inom MUST.
Drottning Kristinas väg 51. Här föddes svenska krankraftverken med råd från Lise Meitner
R1 byggdes i berget under KTH vid Drottning Kristinas väg i Stockholm och togs i drift den 13 juli 1954. Projektet hade Lise Meitner som vetenskaplig rådgivare och expert i statliga atomenergiprogrammet. Reaktorn byggdes i bergrum, utsprängt 25 meter under markytan. . 5 ton tungt vatten importerat från Norge. 126 uranstavar bestående av totalt 3 ton naturligt uran, vilket lånades från Frankrike. <Wikipedia> <GoogleMaps> Streetview>
Meitner var österrikisk fysiker med judisk bakgrund. Efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 förlorade hon sitt skydd i Berlin och flydde till Sverige, där hon kom till Stockholm och Manne Siegbahns Nobelinstitut för fysik.
Hon var då en av världens ledande kärnfysiker, men i Sverige började hon som statslös flykting med begränsade resurser och ett arbetsbord snarare än en egen forskargrupp.
Tillsammans med systersonen Otto Robert Frisch formulerade Meitner 1938–1939 den teoretiska förklaringen till kärnklyvning: en tung atomkärna, exempelvis uran, kan delas och frigöra mycket stor energi. De beräknade att processen kunde frigöra ungefär 200 MeV per klyvning.