Lusthus Zinkensdamm ca 1900 (Picryl)
I januari 1927 skrev DN om ”Stockholms försvinnande lusthus”: Storstaden växte åt alla håll, de gamla kåkarna försvann, och istället växte prydliga trädgårdsförstäder upp, exempelvis i Gamla Enskede, Enskededalen, Stora Mossen, Ålsten och Äppelviken. Men: ”Om 100 år blir det kanske deras tur att betraktas som kåkstäder i vägen för den framträngande storstaden: då skall den siste villabyggaren i Äppelviken förtvivlat haka sig fast vid sin kära men otidsenliga kåk i skuggan av tiovåningshusen.”
Det var inte bara kåkarna på Söder och Kungsholmen som försvann, utan även gamla borgarhus och trädgårdar. De förnämsta adelsträdgårdarna var sen länge borta, men de borgerliga trädgårdarna hade överlevt med sina lusthus, ”fåfängorna”, där på festdagar punschen flöt och salutkanonerna smällde. Man hade ännu inte uppfunnit sommarnöjen och kolonistugor utan höll sig hemma i sin trädgård, som då helst skulle vara försedd med lusthus.
1927 däremot kunde den som hade råd ha sommarnöje i Saltsjön eller Mälaren, andra hålla till i koloniträdgården, vars stuga ersatte det gamla moderna lusthuset. Vid Bergsundsområdet och bortemot Reymersholm kunde man dock i buskarna hitta små flockar av nya, underliga byggnader. Mest liknade de spårvagnar utan underrede, men det var däckshus från upphuggna ångare. Man hade ju varvet tätt intill, och hade enkelt och billigt löst lusthusfrågan utan arkitektoniska skrupler.
Men om några år måste man räkna med att det skulle vara fullbyggt inom tullarna, så att man för att se ett gammalt Stockholmslusthus måste gå till Skansen. Eller fara till Kinnekulle, dit en beundrare flyttat Emilie Högqvists lilla Djurgårdspaviljong.
Emelie Högqvist (1812-1846) var en ung vacker skådespelerska, om vilken Fritz von Dardel skrivit att hon kanske var ”ännu mer berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang”. Bland männen hon trollband med sin utstrålning var dåvarande kronprinsen Oscar (sedermera konung Oscar I), med vilken hon fick två söner. Det var han som skänkte henne paviljongen, ritad av arkitekten Fredrik Blom. När Emilie redan vid 34 års ålder dog inköptes den av friherre Nils-August Silfverschiöld som flyttade den från Djurgården till Råbäcks Munkäng. Enligt en uppgift var den byggd i sektioner, och kunde alltså demonteras och fraktas på Göta kanal till Råbäcks hamn, varifrån det kördes till Munkängarna och sattes ihop.
Den Lundinska fåfängan blev kvar i stan – och har gett namn åt hela platsen. Det lilla lusthuset högst upp på berget ovanför Danviken anlades 1774 i modern ”kinesisk” stil av grosshandlare Fredrik Lundin. Efter att han 1780 blivit inblandad i en konkurs och flytt landet har egendomen haft många olika ägare. 1927 noterade tidningen att det redan berövats allt kineseri, men 2025 är Fåfängan fortfarande ett omtyckt utflyktsmål och en festlokal ”med stans vackraste vy”. I trädgårdens norra ände står lusthuset på randen till den branta bergssluttningen ner mot Masthamnen och Saltsjön.
En annan fåfänga som finns kvar på sin plats är Titzens fåfänga (även kallat Ensamma huset). Det var en liten paviljong med altan som 1824 byggdes av ”bovarnas skräck”, överpolisgevaldiger Jacob M Titz på Skinnarviksbergen (nuvarande adress Gamla Lundagatan 14). Huset förvärvades av Stockholms stad 1878, och renoverades i slutet av 1960-talet till modern bostadsstandard. Här var författaren Erik Asklund hyresgäst från 1968 till sin död 1980.
Kvar finns även Drottning Kristinas paviljong vid Stallmästargården vid Brunnsvikens strand. Drottningen brukade ordna jakter och ridturer i trakterna av Brunnsviken, och det berättas att när hon 1645 passerade Stallmästaregården blev hon så hänförd av platsens skönhet att hon beslöt sig för att fira midsommar i salen hos stallmästaren. Ryktet spred sig och det blev startskottet för Wärdshuset. Stallmästaregården är Stockholmstraktens äldsta kvarvarande utvärdshus med samma funktion som på 1600-talet. Det åttkantiga lusthuset tillsammans med omgivande 1700-talslindar kallas ”Drottning Kristinas lövsal”.
Turkiska kiosken uppfördes 1788 som Gustav III:s första nybyggnad i Hagaparken. ”Kiosk” är turkiska för utsiktshus eller lusthus, och denna kiosk ligger fortfarande kvar i närheten av Kinesiska paviljongen, . Gustav III använde byggnaden för möten och tillställningar, även på vintern.
Bakom Spökslottet på Drottninggatan ligger ett litet lusthus, liksom slottet byggt i början av 1700-talet. Strax till vänster om detta hittades någon gång kring 1840 en tidigare okänd grav. Benen flyttades till Adolf Fredriks kyrkogård, men vem de tillhörde är okänt. Många spökhistorier finns kring både slottet och lusthuset.
Swedenborgs lusthus låg på Söder innan det 1896 flyttades till Skansen. I mitten av 1700-talet hade vetenskapsmannen Swedenborg flyttat till en malmgård på Hornsgatan 43, där han även byggde ett lusthus. Han hade fått ett andligt uppvaknande, och det sägs vara framför lusthusets spegeln han fick de flesta av sina uppenbarelser och visioner.
Lusthuset på Kungstensgatan, alldeles vid planket mot Saltmätargatan, flyttades 1928 till Skansen. Men huset på andra sidan planket är oförändrat, liksom Observatorielunden.
Lusthusen kom till Sverige på 1600-talet. Det lilla onödiga men lyxiga huset på tomten skulle helst vara lite exotiskt – man ville gärna förvåna sina gäster genom att skoja till det. Sveriges förmodligen äldsta lusthus är Ebba Brahes lusthus. Hon är mest känd för sin romantiska kärlekshistoria med blivande konung Gustav II Adolf, men sitt lusthus lät hon själv bygga på en holme i bruksdammen till bergsmansgården Bockhammar som hon ärvt av sin far Magnus Brahe. Det har årtalet 1636 utstansat på vindflöjeln och kan beskrivas som ett typiskt lusthus – även om lusthusen alltså kunde se ut på många olika sätt: en åttkantig, ljusrosa byggnad, omgiven av vatten.
Idag är det en del av Ekomuseum Bergslagen, och återinvigdes efter en omfattande renovering 12 september 2025.
