Efter mogenhetsexamen vid Sofi Almquists samskola, fil mag i Uppsala och några års lärarinnepraktik kom Märta Lindqvist 1916 till SvD, där hon blev kvar ända till sin död 1939. Bokstavligen, för hon dolde hur sjuk hon var och arbetade in i det sista från sjuksängen på Sophiahemmet. Men sedan föll hennes namn i glömska i nästan 100 år – tills SvD fick ett tips om efterlämnade brev. Det blev småningom en bok.

Under signaturen Quelqu’une (”någon”) skrev Märta inte bara om traditionellt ”kvinnliga” ämnen som hushåll och mode, utan gjorde även reportage, kåserier och intervjuer samt recenserade böcker och teater. Och var en pionjär som kunnig filmkritiker.

Höjdpunkten i karriären kan ha varit reportageresan till Hollywood, där hon träffade bland annat Victor Sjöström och Charlie Chaplin, Rudolph Valentino, MaryPickford, Douglas Fairbanks. Artiklarna publicerades först i tidningen, och blev sedan en bok: ”Hos filmstjärnor i U.S.A. Snapshots från New York och Hollywood”.

Sina första recensioner om den unga filmkonsten hade Märta skrivit redan 1916, då under signaturen Apropos. En tid var filmrecenserandet i Svenska Dagbladet så totalt dominerat av kvinnor att de ofta undertecknade spalten med signaturen ”Les trois” (De tre). En av dessa tre var alltid Märta Lindqvist. Inte långt efter Amerikaresan slutade hon dock att skriva om film ”efter en konflikt med tidningsledningen” – möjligen hängde det ihop med att filmindustrin tyckte att hon var för hård i sin kritik.

Men våren 1924 åkte alltså filmkritikern Quelqu’une till Hollywood. Den första artikeln handlade om Valentino: ”Världens största kvinnotjusare på nära håll, och hans förtjusande unga fru”.

Mr Valentino beskriver hon som en ganska alldaglig ung man – uppriktigt sagt en smula intetsägande. Han var född i Italien, och sin vackra engelska ska han ha lärt sig av sin fru – plus mycket annat. Natacha Rambova var Valentinos mångomtalade andra hustru. Den första, skådespelerskan Jean Acker, lär ha gift sig med honom för att vinna ett vad och övergav honom redan på bröllopsnatten genom att inte släppa in honom på deras hotellrum. Hon sägs ha varit lesbisk eller bisexuell.

Natacha Rambova hette egentligen Winifred och var adoptivdotter till den stenrike parfymfabrikanten Richard Hudmet. Under sitt artistnamn var hon bland annat dansare och kostymdesigner, och hade träffat Valentino när hon hjälpte honom med kostymer i en av hans tidiga filmer. Quelqu’une beskrev henne som en lång, slank ung dam, diskret klädd, med blek hy och läpparna målade i skrikande blålila – och ofantligt mycket intelligentare och erfarnare än maken. Hon hade mycket roligt åt makens alla fjolliga beundrare – inte minst från Sverige: en svenska hade till och med skickat en check som bröllopsgåva! Och hon berättade skrattande att hennes man fick 4-5000 brev i veckan, vilket gav hans sekreterare mycket arbete, Själv såg han dem aldrig.

När paret (mot adoptivfaderns vilja) gifte sig visade det sig att Valentino inte varit skild från sin första hustru ett helt år, som lagen i Californien föreskrev. Han anklagades för bigami, och paret skildes åt ett år, för att sedan kunna återförenas ”i fröjd och gamman”.

Så skrev Quelqu’une 1924, och paret gifte sig mycket riktigt 1923, men bilden nedan från 1925 visar Rambova när hon tog tåget till New York strax innan hon meddelade att de separerat.

Quelqu’une avslutar sin artikel 1924: ”Framtiden får utvisa hur det går för den unge italienare, den forne bondgossen från den soliga Torentonejden.”

Nu vet vi mer: 15 augusti 1926 åkte Valentino med ilfart till sjukhuset i New York, och opererades för magsår och brusten blindtarm. Han dog den 23 augusti, endast 31 år gammal. På begravningsbyrån utbröt upplopp när sörjande köade för att få en sista titt på sin filmidol. Men i kärlek hade den store älskaren otur. Enligt skvallerjournalisten Louella Parsons sammanfattade han en gång resignerat sitt kärleksliv:

The women I love don’t love me. The others don’t matter.

När Charlie Chaplins film ”Emigranten” några år tidigare hade haft premiär i Stockholm skrev signaturerna Colibri & Apropos (alias Märta) i en recension att Chaplinfilmerna inte hade något existensberättigande och komikern själv fullständigt saknade humor av finare slag. ”Det kvickaste han gör i Emigranten är att sticka armbågen i en tallrik bruna bönor och stoppa matkniven med bönorna i mun. Det är beklagligt att detta visas för en okritisk biografpublik.”

Men när Quelqu’une träffade den lille mannen med käppen i Hollywood blev hon charmerad: ”Vid närmare bekantskap visade han sig vara en charmör av rang, en fängslande och vinnande personlighet.”

Victor Sjöström hade bott i filmlandet över ett år, och Chaplin hade i flera intervjuer förklarat att ”Mr Seastrom” var den främste filmregissören i världen. När de båda nu äntligen skulle träffas tog Sjöström med sig Quelqu’une till Chaplins studio. Där pågick filminspelning, och Chaplin dök upp ”vaggande och knyckande, i trasig kavaj, vida byxor, plommonstop och med fötterna i de kolossala, världsbekanta skorna”. I handen virvlade den lilla bambukäppen. Han välkomnade varmt sina gäster, men måste ta ytterligare en scen före lunchpausen. I filmen medverkade nämligen en stor kanadensisk björn, som varje dag levererades av sin ägare, men egentligen inte alls ville filma, trots alla godsaker. Namn och kvinnlig huvudrollsinnehavare var ännu inte valda för filmen, men med tanke på björnen borde det vara Guldfeber från 1925. Det tog sju tagningar innan björnen lyckades följa efter Chaplin längs en stig, och i pauserna kom Chaplin och pratade med sina gäster.

Sen for man och åt lunch tillsammans: ”När vi steg in i den överfyllda restaurangen upphörde alla att äta och andas, och vände sig mot den lille mannen, fortfarande i sin fläckiga, lappade gycklarkostym – och så hördes hälsningar från alla håll.” Det blev ingen egentlig intervju men ett givande och livligt samtal, när de svenska gästerna knappt hann äta eller prata för alla skratt. Chaplin berättade att han aldrig glömmer Sjöströms ”Körkarlen”, speciellt scenen med den nyss utsläppte straffången och hur han rör sig och agerar: ”Det var så absolut RÄTT!” Av sina egna filmer gillade han mest ”På axel gevär!” och – ”Emigranten” (alltså just den som i SvD fått så nedgörande kritik…)

1925, bara ett år efter sin Amerika-resa, slutade Quelqu’une alltså att skriva om film. Men stjärnreporter förblev hon.

Ett smakprov ur Quelqu’unes rikhaltiga produktion

Det möjligen första inlägget är från slutet av juni 1916: en teckning och en hyllning till den s k Schillerkragen (uppknäppt skjortkrage, utvikt över rock- eller kavajkrage) – en symbol för frigjord klädsmak. Den börjar så här:

Hösten 1916 hittar man två långa bildreportage från Barnens dags två stora Stadion-evenemang: den inledande romerska festen och söndagens avslutande Sverigefest. I februari 1920 rapporterade Quelqu’une entusiastiskt om Filmstaden i Råsunda: ”Svenska Bios storartade ateljé beräknas färdig 1 maj, och de magnifika filmanläggningarna är de mest förstklassiga i sitt slag i hela Europa.” Senare samma år intervjuade hon i London Mrs Peel om det engelska hemmets modernisering, under rubriken ”Tjänarbrist och husmorsbekymmer i London”.

1923 beskrev Quelqu’une under rubriken ”Ett samvete, som tystnar” Anna Lindhagen (mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige): den typiska nutidskvinnan med vittspända intressen, klar hjärna, rivande energi, nervöst tempo – och ett varmt hjärta, som klappar lite för otåligt för att en del gott folk skall hinna lunka med, ”vilket ju är ägnat att väcka förargelse i betänkandenas förlovade land.”

1925 kommenterade hon ironiskt hur inte ens fru stadsfullmäktige verkade ha kännedom om den bristfälliga kvinnofriden på Stockholms gator – som beskrivs som (näst) sämst i Europa. Sämst var Berlin.

1933 firades i Tyskland 450-årsdagen av Martin Luthers födelse. Quelqu’une var på plats och beskrev firandet som en ”nytysk blandning av Luther och Hitler, korv och psalmsång”. Hon tyckte att det var en sällsam syn när församlingen i Wittenbergs stadskyrka gjorde Hitlerhälsning, och kommenterade när den tyske riksbiskopen Müller prisade Hitler som den nye Luther: ”Jag tror Luther skulle vänt sig i sin grav”.

I november 1938 besökte hon Selma Lagerlöf på hennes gård i Falun strax före 80-årsdagen, vilket resulterade i ett stort bildreportage. De pratade bland annat om hur Selma tidigt slutade att använda skriftspråkets pluralformer, och alltså skrev ”var” istället för ”voro” – för att texten skulle bli naturligare och lättare att läsa upp.

Märtas sista stora SvD-serie, ”Människor” där hon mötte bland andra Marika Stiernstedt, Hjalmar Gullberg, Elin Wägner och Elsa Beskow, kom i bokform lagom till julen 1938.

I februari 1939, två månader innan hon dog, skrev hon en Idag-spalt om den svenska ”egnahemsokulturen”, där endast 14 procent av 500 hem hade badrum och WC, 65 procent inte ens dusch-/tvättrum. Hon signerade också en lång och utförlig recension av ”Mathilda Wredes testamente” – ett nyutkommet memoarverk skrivet av Finlands förra presidentska, författarinnan Ester Ståhlberg, som stod den finska filantropen nära.

Den 3 april 1939 dog Märta Lindqvist, aka Lindqvist och Quelqu’une. Hon gifte sig aldrig och bodde länge kvar hos föräldrarna på Grevgatan. Hon har skrivit att hon av naturen hade ”mycket anlag för romantik och svärmeri, men blivit fruktansvärt hårdhänt botad för bäggedera”. Men hon hade många vänner och stort kontaktnät, trots att hon tillbringade största delen av sin vakna tid på redaktionen – som hon kallade ”häxkitteln vid Karduansmakaregatan”.

I många år var hon ganska bortglömd – men 2020 fick SvD in ett tips om brev skrivna av en ung Märta Lindqvist – hon som sedan blev en extremt produktiv yrkeskvinna, gift med sitt kall, och kanske också död i förtid därav. Baserat på dagböcker och brev kom 1923 Ellinor Skagegårds biografi ”Quelqu’une. Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv”.