I oktober 1975 var det 25 år sedan den allra första tunnelbanesträckan invigdes, den mellan Slussen och Hökarängen. Den 1 oktober 1950 var det 75.000 entusiastiska personer som för allra första gången åkte under jorden – dubbelt så många som beräknat. 1952 byggdes banan ut ända till Vällingby – och tidningarna undrade vad stockholmarna den sommaren helst skulle roa sig med: att gå på bio eller åka tunnelbana till Vällingby. 1957 knöt T-Centralen ihop linjerna i norr och söder: Med ”Stockholms pulsåder” upphörde de nya ”sovstädernas” isolering. Kung Gustaf VI Adolf invigde den 24 november.

25 år senare hade tunnelbanan (”tricken”) blivit en självklarhet: på morgonen var det gäspningar och morgontidningsprassel, på dagen pensionärer, varpå eftermiddagens rusning följdes av skramlande ölburkar.

Den 4 januari kollade DN läget. Det hade skrivits så mycket om ”nedbusningen” att många äldre inte vågade använda T-banan av rädsla för att bli trakasserade. En T-banestädare tyckte mest att det var trist: ”Trycka in sig bland 500 människor i rusningstid är inte festligt.” Men åtminstone en pensionär var mycket nöjd: På pensionärskortet för 25 kr åkte hon när och hur mycket hon ville – ofta in till stan för att titta i fönster och kanske dricka kaffe. Hon bodde i Norsborg och såg nu fram emot att den 12 januari få tunnelbana ända dit, och slippa matarbussen.

En man tyckte att felet var att alla linjer går in mot stan istället för på tvären. ”Men det beror ju på hela samhällsplaneringen: Varför ska alla in till city och jobba. Nä, arbetsplatserna skulle ligga där man bor. Nu får man sitta timmar i tunnelbanan varje dag. Och så är det trist att man anses full om man skrattar, man ska vara tyst och inte titta folk i ansiktet. Jag cyklar hellre.” Några ungdomar gillade att åka tunnelbana, särskilt när hela gäng var på väg till nån fotbolls- eller ishockeymatch, med halsdukar, mössor och flaggor: ”Dom gapar och sjunger hejaramsor. När det är AIK-Djurgårn på Johanneshov är det ett himla liv fram till Gullmarsplan. Dom enda som förstör i tunnelbanan är dom gamla, som alltid säger att man ska resa sig för dom – så fort dom ser en. Då säger vi att vi hade platsen först – och så börjar dom snacka om att alla unga är hopplösa. Suck!”

Den 12 januari öppnades 6 km ny tunnelbana. I nordöstra hörnet tillkom Universitetet, i sydväst Alby, Hallunda, Norsborg. Som alla nyare stationer utformades de med sprutbeong direkt på bergytan och färgstarka konstverk.

De nya bandelarna invigdes samtidigt, varefter de första tågen med en minuts mellanrum avgick från ändstationerna mot centrum. Redan med nästa tåg kunde allmänheten åka och sedan fortsatte tågen att gå var tionde minut på dagar och kvällar, under helger och sena kvällar varje kvart. Från Universitetet planerades en fortsättning förbi Danderyds sjukhus till Mörby centrum, men det var oklart om man skulle bygga ända till Täby. Och i sydväst skulle Norsborg förbli slutstation.

Den nya stationen Universitetet invigdes (förstås) med hjälp av Stockholms eskalärmusikkår, anförd av medaljskramlande tamburmajor (se bild ovan). Landstingets ordförande Folke Haldén talade och SLs verkstadskör sjöng. I sydväst klipptes de blågula banden av trafiklandstingsrådet Birger Rosell med assistans av SLs manskör i Norsborg, SLs damkör i Hallunda och SLs musikkår i Alby.

Från de flaggprydda premiärtågen rapporterades att det var fullsatt och folkligt: ”Ett SORL av röster – i tunnelbanan! Folk pratade med varann och log. Det kändes ovant och konstigt.” Musikkåren tutade och Folke Halldén manade alla trafikanter att sluta slänga bananskal och le mer mot varandra: ”En mjuk och vänlig trafik”.

DNs signatur Sandeman funderade över varför Stockholms största finka planerades ligga ovanpå centralstationen för den nya T-banan mot södra Järva: Tunnelbanestationer måste vara perfekta för dem som säljer knark och sprit: så många kontakter på minsta möjliga tid och yta. Och andra brottslingar åker nog också tunnelbana. Med finkan ovanpå T-banestationen är det bara att hissa upp brottslingarna direkt. Fredliga typer kan ju ta rulltrappan. Systemet kan sedan utökas så att alla som vill komma in på en T-banestation måste blåsa i spritballong och visa legitimation, och den som har promille hissas direkt upp till arresten.

31 augusti 1975 öppnades en ny linje: den blå. Fast först gick tågen från T-Centralen via Hallonbergen till Rinkeby,Tensta och Hjulsta. Sträckan Kista-Husby-Akalla tillkom senare. (Och 50 år senare är Barkarbystaden-Barkarby på gång.)

Man beskrev lyriskt den nya lössläppta grottkonsten i T-banan: ”Att färdas med nya blå tåget från grotta till grotta utmed Järvabanan är ett svindlande äventyr.”

Dessutom fick den nya Järvabanan nya vagnar: ”spårvagnsblå utanpå och solgula inuti”. Den gamla ”likgröna” färgen hade ersatts av varmt solgult på väggarna, bruna dörrar och himmelsblå hållstöttor. Ljuset var varmare och mera dämpat.

Vagnarna var formgivna av Sigvard Bernadotte och en del av idéerna kom från konstfackelever som 1973 hade tävlat om att inreda en tunnelbanevagn. För konstfackseleverna hade belysningen och färgerna varit viktigast: ”det hemska köttdiskljuset som nu manglas ut i vagnarna är tröttsamt och gör människorna fula.” De hade också velat dela in vagnen i avskärmade rum, men det trodde SL kunde göra det lättare att gömma sig och medföra risk för ökad skadegörelse. Eleverna drömde om att slippa all skadegörelse: ”Då kunde vi ha säten i läder eller plyschsammet, affischer med konst, sagor, roliga gåtor och historier att titta på istället för reklam…”

I och med invigningen av nya Järvabanan hoppades SL få tydligen fart på allmänhetens intresse för att hyra ett eget tåg istället för att ta taxi hem från festen. Fast då måste man betala för fyra vagnar med 200 platser. Hittills hade man hyrt ut ett tiotal tåg per år, men nu hoppades man på flera.

I augusti 1975 invigdes den nya Järvabanan, med nio nya stationer. Söndagen 31 augusti var det invigning med kung, sax och blågula band, och samma eftermiddag började de nya blå tågen att gå i 12-minuterstrafik på den nya sträckan Hjulsta – T-Centralen.

Men redan på lördagskvällen var det fest för dem som byggde nya Järvabanan. På Hallonbergens innetorg bjöds 1500 bergsprängare, spårläggare, byggnadsarbetare, arkitekter, planerare, kommunalråd från Solna, Stockholm och Sundbyberg m fl. på rostbiff, ost och kasseler – och så klassiska ”två vita och en brun” (brännvin och konjak). Någon dans kunde det dock inte bli – det fanns ju inte så många kvinnliga bergssprängare.

Klädseln var varierad: kostymer, texashattar, prickiga sportskjortor och vindtygsjackor. Och de som kom i kostym, vit skjorta och slips hade ofta översta knappen i skjortan uppknäppt. För spårläggaren Edvin Carlsson var det femte tunnelbanefesten, och han tänkte hålla sig borta från tunnelbanan vid själva invigningen: Det blir trångt nog ändå. Svetsaren Roland Hernesten gav en liten lektion i spårsvetsning, sånt man kundelära sig på specialkurser i Skåne. En av de få damerna på festen var medsmugglad av sin man Stig, som representerade det företag som installerat det elektroniska systemet i den nya t-banan.

Men det fanns problem med de nya stationerna. Under rubriken ”Förvirringen stor bland rulltrappor” beskrev DN hur man för att komma ner i den blå underjorden först måste ta rulltrappan, sen gå längs med perrongen och leta skyltar, innan man fortsatte nerför en trappa och därefter ut på ett rullband (som inte gjorde skäl för namnet) för att sedan äntra ytterligare en rulltrappa – innan man äntligen var nere. Där nere var förvirringen nästan lika stor som trängseln. Och även om själva resan T-Centralen-Fridhemsplan bara tog fyra minuter via genvägen över Rådhuset tog det minst fem minuter att komma ner till rätt perrong, och sen tillkom väntan på tåg.

Med rullstol var det ännu svårare att ta sig fram, och det gällde inte bara på Järvabanan. Den som ringde upplysningen vid SL kunde som svar på frågan hur man tar sig in till Stockholms City och upp till gatuplanet få höra:

Åk till T-Centralen, tag hissen upp till biljettthallen vid Drottninggatan. Gå sedan in i Åhléns varuhus och ta deras hiss upp till gatuplanet.

Det gällde inte bara att hålla reda på var det fanns hissar – utan även vilka av dem som var i funktion.
För att sedan alltså upptäcka att de flesta bara gick upp till biljetthallen…

Just de som hade svårt att röra sig måste nästan alltid ta stora omvägar för att överhuvud taget kunna använda tunnelbanan. En testpatrull upptäckte att de inte alls kunde åka till Gamla stan, där fanns bara vanliga trappor till perrongen. Vid T-Centralen fanns två hissar, fast bara en fungerade. Vid Östermalmstorg fanns hiss, och den tog man upp till biljetthallen, försökte sedan gå först mot Nybrogatan, sedan mot Sibyllegatan, men stoppades på båda sidorna av en trappa. Spärrvakten hänvisade då till utgången i andra änden, mot Birger Jarlsgatan, så det blev hiss ner, vandring längs hela perrongen, hiss upp. Ut genom spärrarna och vidare bland affärerna på tunnelnivå – tills man åter stod nedanför en trappa… Då kunde spärrvakten inte heller hjälpa utan ringde tunnelcentralen – som gav rådet att åka till T-Centralen istället.

De äldre stationerna skulle förses med hissar, men det gällde främst förorterna. Inne i stan var det på flera håll omöjligt – eller för dyrt – att klämma in hissar. Politikerna bestämmer hur stora anslag vi får, sa Åke Rehnström, chef för trafiken på T-banan.

Den 6 oktober 1975 startade De handikappades riksförbund en riksomfattande kampanj: Under mottot ”Gör allmänna färdmedel allmänna” uppmanades medlemmarna till en ut-och-res-vecka i oktober, enskilt och i grupp. De skulle försöka resa med tåg, buss, båt mm för att visa hur lite allmänna färdmedlen var.

50 år senare kan det också behövas en guide för att hitta runt T-Centralen, särskilt om man behöver använda hissarna.

Är det farligt att åka tunnelbana? En fredagskväll i november 1975 testade DN tillsammans med hemmafrun Ingert, född i Sollefteå och tonårsmamma. Från gamla nedslitna T-stationer i betong och sprucket kakel åkte man till den nya Hjulstalinjens färgsprakande, reklamfria stationsgrottor. Än så länge även klotterfria.

Ingert hade aldrig varit orolig för döttrarna när de åkte kommunalt: Om de åkt bil däremot… På Centralen kvart över fem: ”Folk ser lika tråkiga ut som jag själv. Det behövs att nån är från Finland för att det ska lätta upp.” På nya Hjulstalinjen gillade Ingert särskilt Solnas Norrlandsskogar i rött och grönt (med flyttlass!) och Tenstas alla texter och dikter på flera språk: ”Det vore väl katten om man inte skulle lära sig några av dom här om man åkte här fem gånger i veckan!”

Uppe på Tensta torg glimmade bara korvkiosken i mörkret, så 17:50 bär det av in till stan igen. Tonårsdottern berättade sitt värsta tunnelbaneminne, när hon en gång suttit mitt emot en blottare: ”Jag trodde att han satt och rullade tummarna, sen såg jag… Men jag visste ju att det inte var farligt, utan satt kvar.” En gång hade hon fått ta hand om en kompis som var så full att hon kräktes i t-vagnen, och modern var inte rädd för berusade: ”De är en del av den normala tillvaron, och kan ibland friska upp.” Men vid Östermalmstorg, uppgång Stureplan, blev dottern rädd: vid pelarna och väggarna stod människor som verkade utslagna och udda, medan en och annan ”vanlig” människa raskt skyndade förbi. ”Man kan få ett stick i benet eller i armen av en spruta.” Men modern lugnade henne.

När tonårsdottern med kompis med fladdrande jeans gav sig av mot diskot Grottan vid Medborgarplatsen mindes modern: ”Jag flamsade också en gång så där – fast på en landsväg”. På väg mot Farsta satt tre fyllerister och drack ur en flaska, en av dem helt utan tänder. Klockan var över tio och vagnen annars nästan tom. På Farsta stod ett gäng ungdomar med ryggarna mot värmeelementet och väntade – på att livet skulle gå? Som vid Östermalmstorg skyndade de ”vanliga” förbi utan att se varken åt höger eller vänster. En äldre fyllerist berättade sorgset att hans son var med i gänget.

Tänk att sitta alldeles ensam i biljettluckan en sån här kväll! Det är ju farligt! sa Ingert. Var är yrkesskyddet? På tågen finns ju bara föraren, ingen ordningsvakt syns till. Eller varför inte införa försäljning av kaffe och tidningar ombord? Och vid vår slutstation Brommaplan: Du ser hur mycket fina ungdomar vi sett ikväll. Men jag tror inte det finns någon människa som tycker om tunnelbanan i Stockholm. Så svaret på frågan om tunnelbanans farlighet blir nog:

”Inte farligt, men trist.”

Men ibland fick man fint besök, i slutet av november av kung Olav på Stockholms-besök. Under dagen hade han fått åka kungaslupen Vasaorden och ätit lunch i Stadshuset, Birgit Nilsson hade sjungit norska sånger efter en galaföreställning på Operan. Varefter hela bilkaravanen åkt ut till Tensta och den nya tunnelbanestationen, där kungen fick blommor och beundrade konstverken innan ett alldeles nytt extratåg körde honom och hans uppvaktning till Hallonbergen och Solna.

Fast i Solna höll det på att gå fel: Först försvann kungen, och när man äntligen samlats vid rätt utgång stannade rulltrappan. De båda kungarna fick gå sista biten till bilarna.