Han sjöng faktiskt aldrig ”Haderian, hadera” i radions Karusell den där lördagen 26 januari 1952 då han startade den stora ”Snoddasfebern”. Egentligen var han bara utfyllnad i det direktsända programmet, men när Hyland hört honom sjunga och berätta om sitt liv fick han vara med, medan en annan programpunkt kortades av. Han förklarade att det inte var någon konst att leva en vecka på 5 kronor: Bröd är inte så dyrt, och så fiskar man och hämtar vatten ur sjön. Och så sjöng han sin ”Flottarkärlek”, som skulle göra honom till den förste svenske artist som fick en diamantskiva för 300 000 sålda exemplar.

Efter sången ville publiken aldrig sluta applådera, och på kvällen sägs det att Snoddas var tvungen att gömma sig undan journalister och skivbolagsrepresentanter i ett annat rum än sitt eget på Malmen, där han bodde med resten av bandylaget. Han måste ju orka spela bandy dagen efter, det var ändå därför han var i Stockholm.

Det sägs att Snoddas aldrig var nervös, och under den inledande intervjun behöll han lugnet även när Hyland försökte få honom att visa entusiasm över att hans bandylag Bollnäs GIF vunnit SM-finalen året innan och fått åka på SM-final på Stadion med 27.000 åskådare: Det var väl ändå ditt livs största dag? ”Joo”, sa Snoddas, ”men det var ju en nackdel: När man ska till Stockholm måste man ha finkostym på sig, och det är man ju inte van vid.”

I Karusellen hade han samma finkostym som vid SM-finalen, med en tjock ylletröja under. Men ”Haderian hadera” tillkom alltså först vid skivinspelningen – och inspirerade de yngsta till: ”Haderian hadera, doppa Snoddas i chokla”.

Nedan intervjuar Hyland en fåordig Snoddas i Karusellen 26 januari 1952, och man får höra åtminstone början och slutet av ”Flottarkärlek”.

Karl Gösta Nordgren föddes den 30 december 1926 i Arbrå i Hälsingland och gick tidigt sin egen väg. När han var fyra år separerade föräldrarna och lille Gösta togs om hand av fadern, som åkte runt och sålde fisk. Och Gösta följde med och hjälpte till: Fast han knappt kunde prata rent knackade han på dörrarna och undrade om det skulle vara någon fisk. Pappan sålde även kondomer, och var välkänd i hela Hälsingland under namnet ”Gummi-Kalle”, eller ”Kådis-Kalle”, och snart började man kalla sonen ”Gummisnodden”, senare ”Snoddas”.

Redan som barn var Snoddas mest intresserad av fiske och friluftsliv. Vid Ljusnans strida forsar hade han sina vikar, flottar och fiskeställen. På den otillgängliga Lillön mitt ute i Ljusnan gjorde han en egen hydda, dit han gärna sökte sig för att få lugn och ro och hala upp fisk ur strömmarna. En gång berättas det att han gav sig ut i en flatbottnad eka för att ta loss timmer. Timret kom loss, men ekan for iväg bland stockarna, och pojken var försvunnen. Draggningar sattes igång, och mer och mer folk samlades. På långt håll stod Gösta och tittade på, medan han väntade på att kläderna skulle torka. Sen ställde han sig bland de församlade och undrade vad de sökte efter.

Sjöng gjorde han också gärna, redan som barn. Luffarna nere på tegelbruket, som annars var kända för att vara ganska råa och brutala, var de som först betalade för att få höra ”den lille näktergalen” sjunga.

Vid sidan om friluftslivet och fisket var sporten viktig i hans liv. Han var centerhalv i Bollnäs-Giffarna, som i januari 1952 åkte till Stockholm för att spela allsvensk bandy mot Hammarby på Stockholms Stadion. Dan före matchen, lördagen den 26 januari 1952 är för evigt inristad i den svenska nöjes- och idrottshistorien som Snoddas debut i Karusellen. Dagen därpå fick den stora publiken dessutom se Bollnäs vinna med 3-2. Skridskosnabbe ”Snoddas”, iförd jättestor vit keps, imponerade särskilt med sin förmåga att snabbt åka baklänges.

Den bandyfrälste sportjournalisten Torsten Adenby blev hans manager, en okänd befattning i dåtidens Sverige. Han marknadsförde sångaren på närmast amerikanskt sätt. Riksomfattande turnéer bokades in, ”Snoddas” åkte runt och sjöng i folkparker – och tog gärna en fiskepaus när tillfälle bjöds. Åtminstone enligt Adenby hade Snoddas även varit flottare, och vid turnéerna medföljde en enkel fiskeeka som påstods vara ”Snoddas” egen. Fansen plockade bitar ur ekan som souvenirer så att man under en enda sommar lär ha förbrukat tre ekor. Tanter i persianpäls kysste hans skitiga Folkvagn, och nummerskyltar och backspeglar försvann ständigt.

”Finkulturen” kunde vara nedlåtande mot den sjungande bandyspelaren. En gång lär den store tenoren Jussi Björling ha fått frågan från en flinande reporter: ”Nå, vad tycker hovsångaren om Snoddas?” ”Snoddas sjunger bra”, svarade Jussi lugnt.

Svenska Dagbladets marginalpoet Brisco skaldade till ”Flottarkärleks” melodi:

Jag var fordom ganska okänd, jag, men det är längesen.
Nu så sjunger jag med darr på grammofon,
men det honorar som ges mig, ja, det tycks mig som ett hån,
ty fördelningen per skiva blir ju den:
Tio öre blott jag får,
kronor 1:— till staten går.
Undra på att Snoddas längtar hem igen!

Han tjänade nog mycket pengar, men verkar ha gjort av med ännu mera. Det finns många historier om hur generöst han hjälpte andra, och det var inte alltid han tog betalt för sina framträdanden. Till slut hade han 100 000 kronor i skatteskulder och jagades av Kronofogden, som tog hans bil. Var det Adenbys fel/ansvar? Det blev polisundersökning och agenten satt i häkte 11 dygn innan han blev frikänd. Snoddas visade aldrig någon bitterhet över att, som någon sa ”ha blivit lurad i hela sitt liv”. Han pratade inte om om Adenby, men lär ha kallat en av gässen på sitt torp för Torsten – ”för han tar av den andra”.

På torpet med gässen tillbringade han sin mesta lediga tid, medan hans fru och tre barn bodde i Ljusne några mil därifrån. Hustrun minns i en intervju att ”Man fick ta honom som han var, annars gick det inte” och barnen kom ihåg en pappa som oftast var borta, men väldigt snäll när han var hemma.

I Karusellen 1952 hade Snoddas levt på 5 kronor i veckan. 1975 återkom Karusellen, fast nu i TV, och Snoddas var förstås på plats, och antog utmaningen att leva på 17 kr i veckan (vilket motsvarade värdet av femman 25 år tidigare). Han köpte fläsk och kaffe och rodde ut till en kobbe – och hade efter en vecka 50 öre kvar att spendera.

Om Snoddaståget berättas att när Snoddas en gång uppträtt på Frasses tivoli fanns inte kontanter nog för att betala honom, utan han fick ta med sig något från tivolit som gage. Han valde ett tåg(!) som han körde hem med. Under många år återkom sen tivoliägaren med hotet: ”Kommer du inte hit och sjunger så tar jag tillbaka tåget”. Småningom skänkte Snoddas tåget till Bollnäs kommun, och sommartid åker det nu från Brotorget runt i centrumkärnan, alldeles gratis.

På Brotorget invigdes 1984 en Snoddasrelief. 2007 sålde kommunen torget till en privat aktör som tänkte bygga en stor galleria. Snoddasreliefen togs ner och torget revs upp, men någon galleria blev det aldrig, utan torget såg mest ut som en grusplan ända tills kommunen 2011 köpte tillbaka det. I september 2016 rapporterade radion från återinvigningen av den stora Snoddasreliefen, som 32 år tidigare invigts av Snoddas-kommitténs ordförande Lars-Holger Röstlund – samme man som dessutom tagit initiativet till Snoddaståget, och varit dess förste chaufför. Och 2016 var det också Röstlund som talade, nu 95 år gammal och fortfarande ordförande i Snoddas-kommittén, dagen till ära dessutom iförd samma kläder som 1984.

2016 monterades reliefen på Åhlénshusets fasad, väl synlig från Brotorget. Men åtta år senare var det dags igen. Den 6 augusti 2024 flyttades den fyrtioåriga Snoddasreliefen till bandyhallen i Bollnäs – SBB Arena, som sedan sin invigning 2022 används som hemmaplan av Bollnäs GoIF, Snoddas gamla klubb.

Så det verkar väl vara en passande plats.

Snoddas var en friluftsmänniska som varken rökte eller drack sprit, och han var nästan aldrig sjuk. Ändå dog han hastigt och oväntat redan 1981, vid 54 års ålder. Han hade som vanligt ett späckat program, och på kvällen efter att han uppträtt för patienterna på långvården i Trollhättan skulle han spela innebandy med patienter i Vänersborg.

Sju timmar senare var han död – med en bandyklubba i handen. Vårdpersonalen beskriver att han varit lika glad och uppåt som vanligt, dribblat med bollen och gjort några dragningar – när han plötsligt ramlat omkull. ”Vi trodde att han skojade”.

På begravningen kom Lennart Hyland och talade om Snoddas så att församlingen applåderade.