Svenska Dagbladets Årsboks tredje årgång innehöll händelser från 1925. Denna gång tillkom ”på begäran” en särskild Stockholmskrönika, och för att få in flera synpunkter och förslag fanns i slutet av boken ”ett lätt löstagbart blad för uttalanden och meddelanden”.

SvDs årsböcker utgavs i fyrtio år och uppgick sedan i Anno, som fanns kvar till 1999. I juni 2011 började Projekt Runeberg digitalisera årsböckerna, och i november–december 2025 var man färdig med årgång 1963, som var den sista.

Här följer ett hopplock av vad som hände för 100 år sen. De flesta bilderna är ur SvDs årsbok.

Den 1 januari 1925 startade Aktiebolaget Radiotjänst sin verksamhet och rundradion började sitt segertåg över landet. I rask följd tillkom allt flera utsändningsstationer, och genom intresserade radioklubbar dessutom 15 mindre stationer. Mellan stationerna anlades relästationerna som återutsände huvudstationernas program 4—7 dagar i veckan.

Det allra första programmet från det nybildade AB Radiotjänst var nyårsdagens högmässa från Jakobs kyrka, vilken påannonserades av Sven Jerring, senare mest känd som ”Farbror Sven” i Barnens brevlåda, som premiärsändes i september 1925 och blev kvar ända till 1972. Radioteatern var med redan från den 11 januari och blev snabbt populär.

Programmens kvalitet var genomgående av hög nivå och licensavgiften relativt låg: för 1926 sänktes den till 10 kr, medan man exempelvis i Tyskland betalade 24 guldmark. Den goda kontakten med allmänheten framgår av att bolagets programavdelning i Stockholm under året fick inte mindre än 10.000 lyssnarbrev.

Den 11 februari var det kunglig radiodebut: Då berättade prins Wilhelm om sin första lejonjakt. I maj var det prins Carl som talade i radio. På bilden nedan syns i bakgrunden bland andra prinsessan Ingeborg med son och döttrar (prinsessorna Märtha och Astrid) samt hovsångare J. Forsell.

21 januari kastade sig hustrun till konsertsångare E. Holm ut genom köksfönstret i makarnas bostad i Stockholm och slog ihjäl sig. Hon hade först blivit misshandlad av sin man, och händelsen väckte en storm av indignation, då det visade sig att både hustrun och sonen även tidigare utsatts för grov misshandel av mannen. Rätten ogillade ansvarsyrkandet för vållande till annans död, eftersom inget vittne fanns – paret hade varit ensamma i det låsta köket. Konsertsångaren internerades för alkoholism, och fick ett kort frihetsstraff för »misshandel på sabbatstid».

Fram till 1948 fanns nämligen i den svenska strafflagen en paragraf mot sabbatsbrott. Sedan 1913 hade polisen även möjlighet att omhänderta den som spritpåverkad använde, eller hotade att använda, våld mot sin hustru. Detta gällde dock icke hustrumisshandel utan alkoholmissbruk. Om en nykter man en vardag misshandlade sin hustru utan att hon anmälde detta kunde han alltså inte åtalas.

I mars var det rävgiftsmålet i Ludvika som drog många sensationslystna. En arbetare hade anmält att en gumma som 1908 dött i Halvars nära Ludvika i själva verket blivit mördad: Han hade själv sett gummans barnbarn ge henne rävgift. Den misstänkte häktades och graven öppnades, men den rättskemiska undersökningen gav inte stöd för misstankar om förgiftning. Rannsakningen gav heller ingen klarhet om det möjliga mordet, men den blottade förekomsten av ytterligt primitiva föreställningar i folkfantasien. Enligt flera vittnen hade den avlidna ansett sig svårt ansatt av »skrutten» (djävulen), som misshandlade henne. Vid minsta knäpp i golv och väggar hade hon utbrustit: ”Nu är Skrutt här igen!” Ett vittne påstod sig till och med själv ha sett Skrutt livslevande i Halvarsgården. Den 10 april föll domen: Åtalet ogillades. Några månader senare blev angivaren själv anhållen för stöld och dömdes för sjunde resan till över 4 års straffarbete.

I april skrev tidningarna om ”Massförgiftning med dödsoffer”. Under 1920-talets enorma bostadsbrist bodde många husvilla i Stockholms nödbostäder. I Voltafabriken vid Ulvsunda bodde ett 90-tal familjer i små rum endast avbalkade med låga träväggar. Ohyra var inget ovanligt problem, speciellt inte i nödbostäderna, och brukade bekämpas med vätecyanid. Ibland gick det illa – mest känd är poeten Dan Anderssons död 1920 på Hotell Hellman efter att Desinfektionsanstalten Cyan hade rökt mot vägglöss.

Nu hade samma företag behandlat Voltabostäderna, där ett 20-tal barn insjuknade, och en 18 månaders flicka inte gick att rädda, trots att man använt pulmotor (nödventilator). Även hennes 4-årige bror tvingades man väcka med konstgjord andning. Tillsynsmannen ansåg att allt berodde på hyresgästernas slarv, och hävdade att den som ordentligt följt föreskrifterna inte hade några obehag.

På Långholmen hade man en orolig junivecka. Natten till den 1 juni försökte ”den från diverse inbrott och rymningar beryktade dynamitarden” Chr. Olsen bryta sig ut ur sin cell och tvärs genom muren. I sista stund upptäckes försöket av vaktmanskapet, och Olsen fördes till isoleringscell. Men under söndagen, då fängelsechefen själv var jourhavande, lyfte Olsen bort dörren till den nya isoleringscellen och tog sig ut. Bevakningen av den förslagne brottslingen var dess bättre skärpt, och rymningen misslyckades även denna gång. Men, fortsätter tidningen: ”Det skandalösa är att Olsen fordrade att bli insatt i en vanlig cell – och direktören föll till föga och flyttade honom!” Samma vecka råkade två fångar i ett bråk, vilket slutade med att de kastade ut böcker och filtar genom cellfönstret.

Och den 5 juni var det dags för ett nytt rymningsförsök: En för dubbelmord i Tranås till livstids straffarbete dömd fånge lyckades då bryta sig ut ur sin nattcell och vidare ut på fängelsegården genom ett korridorfönster. Han upptäcktes dock och infångades.

Hur gick det med Enströmsfonden? Hösten 1925 fyllde kommerserådet A.F. Enström 50 år. Han var Ingenjörsvetenskapsakademiens stiftare och förste verkställande direktör, och vid akademiens högtidssammankomst i oktober överlämnades 16.500 kr, som skulle bilda grunden till en ”Enströmsfond” för stipendier åt tekniska forskare. Fonden var tänkt att växa med donationer samt ränta på ränta, därför fastslogs: ”Fonden får ej tagas i bruk förrän år 2025.” Enligt tidningarna tillkom flera donationer under åren men efter 1946 omnämns Enströmsfonden varken i SvD eller DN. Ingenting står heller på IVAs hemsida, eller i Enströms dödsruna 1948.

1925 fick Stockholm sin första helautomatiska telefonstation. När telefonen 1880 kom till Stockholm blev det snabbt en av de telefontätaste städerna i Europa. Telefonnätet fortsatte att byggas ut, och inför den automatiska växeln hade ett stort antal abonnenter i Vasastan redan fått en av de ”karakteristiska automatiska apparaterna med tio siffror i krets på framsidan” för att vänja sig vid dem. De hade också fått en liten tavla med instruktioner om hur man själv kopplar sina samtal.

Redan i december 1924 hade Sveriges första direkta telegrafiska förbindelse med Amerika provisoriskt öppnats för trafik. Sändarstationen fanns i Grimeton vid Varberg, och under den första tiden övertogs bara en viss del av trafiken med Amerika. Förbindelsen visade sig dock mycket snart inte bara motsvara utan överträffa förväntningarna, och man började befordra alla slags telegram.

2025 är radiostationen i Grimeton ett industriminne, sedan 2004 upptagen på Unescos lista över världsarv. Hela anläggningen är bevarad i dåtida skick och idag världens enda körbara elektromekaniska sändare.

Både 1923 och 1924 var märkesår i svensk flygnings historia: 1923 genom ILUG, Internationella Luftfartsutställningen med flygtävlingar som ägde rum i samband med stadens 300-årsjubileum. 1924 bildade bröderna Carl och Adrian Florman Aktiebolaget Aerotransport, ABA, som den 2 juni genomförde sin första reguljära flygning, Stockholm-Helsingfors med sjöflygplanet Junkers F 13. ”Junkerhydroplan”

Det verkliga genombrottet för den reguljära trafiken kom dock först 1925. I slutet av september det året hölls i Stockholm på inbjudan av svenska regeringen en lufttrafikkonferens med representanter för de flesta europeiska nationerna. Konferensen visade tydligt det påtagliga intresset för ett gemensamt arbete för lufttrafiken i Europa, även om inga praktiska resultat nåddes före årsskiftet.

1925 års största internationella flyghändelse var Roald Amundsens flygexpedition mot nordpolen. Man startade den 21 maj kl 5 med två flygbåtar (amfibieflygplan). Redan vid starten fick den ena maskinen ett hål i skrovet, och kl 1.15 visste man inte riktigt var man var. Halva bensinförrådet var förbrukat, och när även det planet började krångla måste man nödlanda. Efter att ha lyckats skapa en startbana på isen lyckades man på förmiddagen den 15 juni få upp en av maskinerna med alla sex man ombord, men minimalt med packning och bensin. Efter nio timmars färd, delvis genom tät dimma, lyckades piloten som genom ett under föra maskinen fram till Spetsbergen — med 90 liter bensin kvar i tanken. Nyheten om expeditionens återkomst spreds över världen, som räknat med att samtliga förolyckats.

Att man så länge svävade i okunnighet om expeditionens öde berodde på att ingen av flygbåtarna hade fått någon radio installerad – på grund av utrymmesbrist… Återfärden blev sedan ett enda triumftåg, som kulminerade i ett lysande mottagande i norska huvudstaden den 5 juli. Det rent vetenskapliga utbytet av expeditionen inskränkte sig till konstaterande av förekomsten av hav, fyllt av packis.

Efter kris- och krigsåren blev 1925 ett rekordår vad gäller byggande. Mest imponerande var de s k trädgårdsstäderna i Bromma/Ålsten med omkring 200 nya villor och i Brännkyrka/Enskede med 150. Och man räknade med en fortsättning. I den egentliga staden byggdes mest på nordvästra Norrmalm, Bältstaden vid Ladugårdsgärde, Eriksbergsområdet, trakten omkring det blivande Rålambstorg på Kungsholmen samt Heleneborgsområdet på Söder. Det var mest mindre lägenheter: enkelrum med kokvrå upp till fyra rum och kök.

Det nya Vasaläroverket vid Karlbergsvägen färdigställdes – och ansågs så fult att staden borde skämmas över det. Konserthuset vid Hötorget blev så gott som färdigt under året – åtminstone till det yttre – och butikslokalerna kunde allmänt tas i bruk i november. Handelshögskolan vid Sveavägen stod likaledes vid årets utgång så gott som färdig till det yttre, och Stadsbiblioteket kunde den 15 november fira taklagsöl.

Ett par privata affärshus i stor stil blev också färdiga: Paul U. Bergströms stora komplex vid Hötorget invigdes i början av december, och direktör Josef Johnsons Sturepalats vid Stureplan togs delvis i bruk mot årets slut.

Iögonenfallande var biltrafikens väldiga ökning. Trafikräkningen i början av november visade exempelvis omkring 28.000 fordon per dag på Slussbroarna, att jämföra med 1923 års 16.000. En livlig diskussion uppstod i pressen om lämpliga åtgärder för lätta på det stora trafiktrycket.

I januari uppmonterades i korsningen mellan Vasagatan och Kungsgatan Stockholms och Sveriges första trafiksignal. Ljussignalsystemet fick namnet »den optiska polisen», och signalväxlingen sköttes av poliskonstapeln på plats.

Restaurangerna hade år 1925 haft större svårigheter att kämpa med än under de närmast föregående åren, troligen beroende på penningbrist hos publiken.

Nöjeslivet vid Djurgårdsslätten däremot, som några år befunnit sig i stark avtyning, hade åter väckts till fullt liv. Under våren byggdes Tivoli, f. d. Gröna Lund, om, det angränsande Nöjesfältet utvidgade sin verksamhet, gamla Kristallsalongen blev danspalats och det nedbrunna och återuppståndna Alhambra försågs på nytt med spriträttigheter. Hasselbacken hade 1923 brunnit ner för sjunde gången, men hade 1925 fått en ny byggnad, som fortfarande finns kvar och innehåller restaurang, konferens- och festvåning.