Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn. Hon var nästan 30 år när hennes liv tog en ny vändning.

1832 hade hon gift sig med juristen Clemens Hebbe, paret bosatte sig på gården Näsbyholm utanför Värnamo, fick i rask takt tre döttrar och Clemens Hebbe slog sig på affärsverksamhet.

Men 1839 ändrades Wendelas liv dramatiskt. En mörk aprilnatt när alla andra sov sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm för att aldrig mer återkomma.

Det visade sig att han hade sålt femtio oxar och tagit betalt i förväg. Men oxarna existerade inte, och istället för att ställas inför rätta flydde han alltså landet.

Småningom hamnade han i London, därefter USA, och han satte aldrig mer sin fot i Sverige – åtminstone inte officiellt.

Paret brevväxlade en del och skilde sig inte förrän 1864, när Clemens gifte om sig med en 29 år yngre norska och bosatte sig på hennes familjegård utanför Kristiania, där han dog 1893, efter ett långt och spännande liv.

Efter konkursen 1839 gick alla pengar till fordringsägarna och Wendela måste lämna gården för att försörja sig själv och sina tre döttrar – i en tid när kvinnornas juridiska ställning var svag och nästan alla yrken stängda för dem. Som övergiven hustru verkar hon ha jämställts med änka och alltså ansetts kunna reda sig utan förmyndare, till skillnad från gifta kvinnor vid den här tiden.

Först gav hon lektioner i musik, sång, målning och språk. Hösten 1840 reste hon till Stockholm, där hon träffade Lars Johan Hierta, den kontroversielle grundaren och ägaren till Sveriges största tidning Aftonbladet. Han inte bara anställde henne som Sveriges första kvinnliga journalist – de hade även en relation ända fram till Hiertas död.

Bilden nedan visar ett faksimil av förstasidan till det allra första numret av Aftonbladet, som utkom i december 1830 och innehöll fyra(!) sidor. Flera sidor blev det inte förrän i oktober 1899. Observera att man längst ner till höger, under rubriken “Utländska nyheter” kan läsa: “Sista fredagens utländska poster medförde inga nyheter af serdeles vigt…”

Som namnet antyder kom Aftonbladet ut på kvällen. På så sätt kunde man få med både nyheter ur andra tidningar och de senaste bulletinerna som kommit till Stockholm med diligensen eller snappats upp nere i hamnen. Med höga löner lockade Hierta till sig landets bästa journalister och redan under det andra året var Aftonbladet Sveriges största och mest spridda tidning med en upplaga på över 3 000 exemplar. I början av 1800-talet var en normal tidningsupplaga något hundratal exemplar.

Aftonbladets utgivningsbevis drogs in ett antal gånger av hovkanslern – kanske inte så konstigt, med tanke på att tidningen stödde den liberala oppositionen mot kungamakten. Atterbom kallade den i en recension ”riks-pöbeltidningen”. Men Hierta hade nya utgivningsbevis redo och fortsatte med: ”Det nya Aftonbladet”, ”Det nyare Aftonbladet”, osv, ända till 1851 års ”Tjugondesjette Aftonbladet”. Från januari 1852 hette tidningen bara Aftonbladet. Det var också det första numret utan Lars Johan Hierta, som i december 1851 hade sålt tidningen.

En av Hiertas medarbetare, Anders Lindeberg, blev till och med dömd till halshuggning för majestätsbrott när han 1834 anklagade kungen för att i eget syfte hindra Lindeberg från att öppna en teater. Domen ändrades till tre års fästning, men Lindeberg vägrade ta emot nåd och bad att bli avrättad på sin födelsedag.

För att slippa halshugga honom (vilket aldrig verkar ha varit avsikten) tvingades man till slut lura ut honom ur Waxholms fästning och låsa dörren bakom honom så att han inte kunde komma in igen.

Efter att på prov ha skrivit några bok- och musikrecensioner blev Wendela Hebbe kontraktsanställd av Hierta med en årslön på tusen riksdaler banco. Hon är mest känd för sina socialreportage, men recenserade även musik- och teaterföreställningar, skrev litteraturkritik och var i praktiken tidningens kulturredaktör. Både anställningen och lönen var sensationell för ett ”fruntimmer” vid den här tiden.

I Stockholm bodde hon först i en lägenhet på Lilla Nygatan 8, men flyttade 1848 till en liten hörnlägenhet på Stora Nygatan 21, nära Aftonbladets redaktion och familjen Hiertas bostad. Där blev hon kvar till 1861 och höll litterärmusikalisk salong för bland annat Carl Jonas Love Almqvist som var både granne och vän. Esaias Tegnér hade hon känt sen hon var barn och han var en av hennes trägnaste beundrare.

Bilden högst upp på sidan, från Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan, visar hörnet Stora Nygatan 21/ Kåkbrinken, 1898-1902 (CC-BY).

Med Lars Johan Hierta levde Wendela i ett äktenskapsliknande förhållande som varade ända till hans bortgång. Hierta pendlade mellan sina båda familjer och hans hustru lär ha föreslagit att Wendela skulle flytta in i samma hus som familjen, så att folk inte skulle se att maken gick till henne.

Hur officiellt var deras mångåriga förhållande? Ännu långt in på 1900-talet var tidningarna diskreta med såna uppgifter. Statsministern Per Albin Hansson hade exempelvis fyra barn med två olika kvinnor, som han levde ihop med samtidigt. Detta var välkänt av pressen, men inte en rad skrevs om saken. På samma sätt teg man om Prins Bertils relation med en skild brittiska, som han fick (nyblivne) kungens tillåtelse att gifta sig med först efter att de i 33 år(!) levt tillsammans i en villa på Djurgården.

1851 sålde Hierta Aftonbladet och Wendelas anställning upphörde. Hennes hälsa försämrades, hon fick malariaanfall och reumatism i benen.

Dessutom blev hon vid 43 års ålder gravid, och 1852 födde hon Hiertas son under vad man på 1800-talet kallade en ”Tysklandsresa” – när en kvinna reste utomlands för att i hemlighet föda ett utomäktenskapligt barn. Fast Wendelas resa gick till Frankrike, officiellt för att hon skulle kurera sina onda knän.

På hemväg till Stockholm lämnade hon sonen Edvard i Berlin hos en läkarfamilj vid namn Faustmann, där han bodde några år innan han hämtades hem till Sverige. I Stockholm bodde han sen omväxlande som ”fosterbarn” i Hierttas familj och hos Wendela, som han kallade ”Tante”. Först som vuxen fick han veta vilka som var hans biologiska föräldrar. Hans dotter Mollie Faustmann skriver i sin memoarbok ”Då” att fadern växte upp ”förnekad av sin mor, bortskämd av sin far och illa tåld av sina halvsystrar”.

På ålderns höst kämpade Wendela Hebbe mot sjukdom och försörjningsproblem. Hon skrev många visor och sagor, bland annat till barnbarnen, och understödde yngsta dottern Signes karriär i Europa. Signe var operasångerska och framstående scenpedagog, som fortsatte att undervisa till en vecka före sin död i influensa 1925. År 1875 blev reumatismen så svår att Wendela inte längre kunde gå, och dottern Signe tog hand om henne till hennes död 1899.

Men långt in i ålderdomen förblev Wendela Hebbe en central person i Sthlms författar- och konstnärskretsar.