1 augusti 1925 skriver SvD om rekordvädret: Flera åskdagar än något år sedan 1736, tre gånger mera regn än vanligt i Stockholm. Och ”Stockholm är varmare än Paris!”

DN vände sig till Dr Tillgren för några goda råd vid +40 grader Celsius. Klaga inte över värmen, det gäller bara att anpassa sitt liv efter väderleken, sa doktorn och påpekade att sommarkläderna ju nuförtiden (1925) ändå är lättare och luftigare än förr, särskild damernas. Man får bara se till att klänningarna inte är så tunna att solen bränner igenom dem. Vid segling är det effektivaste sättet att hälla en hink vatten över varann, men näst bäst är en våt baddräkt – och den kan man även bära under kläderna om man bara klär sig därefter.

Vi bör också gå långsammare, åka spårvagn mera och promenera mindre. Överdriv inte sport i värmen, utan träna helst kvällar och nätter, och det är viktigt att dricka ordentligt under sportande, till skillnad från vad som ibland påstås.

Man är bäst skyddad inomhus, speciellt om man kan ställa till drag, vid behov med hjälp av myggfönster. Vad gäller mat bör man äta mycket frukt, bär och grönsaker, vilket det ju finns gott om vid denna tid på året. Man bör också dricka ordentligt, och dryckerna bör vara av det lättare slaget. Bäst är vanligt bondvatten.

SvD illustrerade värmen med både bild och vers.

Denna varma sommar gav sig DNs signatur Péra ut på stan för att se vad tillresande fruar och fröknar från landsorten tyckte om Mälardrottningen. Omdömena var något blandade, fast mest positiva.

Kortklippta fru Dahl från Boden skulle helst vilja vara bosatt i stan. Hon hade varit här redan som sextonåring och mindes särskilt underbara Djurgården. ”Allra bäst tycker jag det är att staden är så glad och livlig. Medan landsorten, särskilt norrut, är stel och tråkig vill man här ropa hej och följa de glada och livliga människorna.” Hon tyckte att stockholmarna var eleganta och verkade ha flera intressen än landsortsbor – även om stockholmsherrarna verkade lite för egenkära. ”Det finns faktiskt stiliga herrar även i landsorten!”

Människorna var i allmänhet artiga och spårvägskonduktörerna mycket välvilliga när de märkte att man kom från landet. ”Skyskraporna på Kungsgatan är min stora kärlek och Skansen finner jag helt bedårande, men den största sevärdheten är nog Stadshuset som ju just fyllt två år.”

Men dyrt är det: landsortens bästa hotellrum kostar 4 kronor med tlllgång till badrum, men i stan får man betala minst 6.

Frk N, lärarinna från Värnamo, hade just ätit frukost på Hushållsskolan Martha. Hon var ganska imponerad av Stockholm, men ville inte uppge sitt namn. Mest beundrade hon Stadshuset, riksdagshuset och Skansen. Men bilarna och trafiken var förfärliga – ”man blir nästan vimmelkantig”. De unga flickorna var stiliga, men lika varandra som bär. Och vad tyckte hon om korklippt hår? ”Ja, det är ju – modernt.”

På Hotell Regina fanns tre fröknar: Eriksson från Tranås och två fröknar Örbom från Linköping, som alla tyckte Stockholm var förtjusande. I sommarhettan gillade de särskilt Strömparterren, där det var svalt och skönt efter hettan mellan broarna. Och Stadshuset var säkert den vackraste byggnad som finns. Men man blev snurrögd när man skulle över gatan i den livliga trafiken, och det var svårt att sova. Stockholmaren verkade älska sin stad och var mycket tillmötesgående, och de unga stockholmskorna mycket piffiga – ”men nog verkar de lite väl målade”?

För att lära känna staden hade damerna gått mycket till fots på måfå, och igår hade de följt Kungsgatan och hamnat på Drottninggatan, som alla landsortsbor väl kände till. Även Strängnäs och Mariefred var förtjusande idyller, och i affärerna fanns mycket mer än hemma. Men biträdena var ibland lite slöa. Och när en av damerna ville köpa ett snörliv fick hon höra att så stora nummer hade de inte, för stockholmskorna var så smala. Men på gatan såg hon damer som var bra mycket tjockare än hon – fast hon vågade inte fråga var de köpte sina snörliv. Maten var billigare än hemma: middag om 3 rätter för 2:50.

Nedan: Hotell Regina strax före rivningen 1962

Fröken Wiberg, lärarinna från Gästrikland, jämförde Stockholm med Gävle – ”världens stelaste stad” – och skulle gärna flytta hit. Hon hade varit här med sina skolbarn en månad tidigare, och de gladde sig särskilt över utsmyckningen vid finske president Relanders besök: Pansarbåtar med vimplar och flaggor, styckeskottens dån när presidenten steg i båten. Fast en 15-årig flicka hade mitt på Lejonbacken utbrustit: ”Det skull int finnas nå kungar.”

Fröken Wiberg fortsatte: Utsikten från Södra bergen mitt emot Högalidskyrkan är helt bedårande, och där kan skolbarn få generalrepetition på vad de sett av stan. Utmärkt! Stadshuset gör sig bra därifrån och rådhuset på Kungsholmen tar upp tävlan med sitt mäktiga runda torn. Om man bara kunde lyfta undan riksdagshuset och riksbanken skulle kungaborgen komma mer till sin rätt, liksom Riddarhuset och Rosenbad. Även museerna och Skansen är härliga.

Det fulaste och plattaste i hela stan är Strandvägen med alla skräpskutor överallt – ”pigrännan!” – och där ska miljonärerna bo! Det är synd om dem. De borde bosätta sig på Söder, som är stiligast. Man blir mycket artigt bemött av både affärsmän och poliser – med ett undantag: En gubbe fräste åt mig på Centralstation när jag skulle lösa förköp på truppbiljett -trots att överinspektoren lovat och jag hade klara papper måste jag vänta vid luckan en halv timme.

Två unga systrar Låås från Östergötland var hänförda. De tyckte att hela stan var stilig, liksom de unga damerna och herrarna – fast de förstnämnda såg allt lite fräcka ut. Det var svårt att handla eftersom det fanns så mycket att välja mellan, och biträdena ville att man skulle bestämma sig genast.

På Hotel Excelsior fanns tre fröknar Åkesson och en fröken Eriksson, alla från Malmö. De var så förtjusta i Stockholm att de alltid reste dit på semester. Bäst var omgivningarna, fast Stadshuset och Haga var förstås också sevärda. Stockholmsherrarna var stiliga, men här fanns också mycket stiliga utlänningar och ibland kan det vara svårt att hålla isär dem. På gatorna syntes tjockt med kvinnliga jazz-typer.

”Stan är bra och billig, jag har aldrig åkt bil så billigt som här och kläderna är betydligt dyrare i Skåne. Det enda jag skulle vilja klaga över är att en smörgås med ansjovis och ägg kostar 75 öre här, mot 35 öre i Malmö.”

Signaturen Péra, givetvis själv stockholmare, med moderiktigt kortklippt samt klockhatt, avslutade sitt reportage:

Vår stad är sammanfattningsvis tydligen föremål för hela landets odelade hänförelse. Som sig bör.