På natten den 14 juni 1914 födde Hedvig Olofsson sitt och Per Emanuels första barn – en liten flicka. Samma dag begravdes barnafadern. Mor och dotter var på sjukhuset och kunde inte närvara – men alla poliser från Maria vaktdistrikt som hade möjlighet tog ett sista farväl. Och fattade ett beslut som skulle komma att göra den lilla nyfödda känd som “Polisens dotter”.

Per Emanuel Olofsson hade varit konstapel nummer 125 på Maria polisstation tills han föll på sin post klockan 01.10 fredagen den 1 maj, påkörd av en droskbil strax efter att han gått på sitt pass.

Taxichauffören no 798 Lars Axel Selin vittnade senare om att han hade kört Hornsgatan österut, i riktning mot Slussen. Han körde i vänstra spårvägsspåret med en hastighet av 20 km i timmen, medan han höll utkik efter möjliga kunder. Vid Hornsgatan 74 fick han möte med en automobil med elektriskt ljus som körde västerut i det andra spårvägsspåret.

Efter halvsläckningen vid midnatt lyste bara en del av gatlyktorna på platsen, och Selin blev bländad av det starka skenet från de elektriska billyktorna. Han skymtade ändå 3-4 meter bort i spårvägsspåret nedre delen av en poliskonstapel som stod med ryggen mot honom. Enligt vittnesmål hade konstapeln tagit något steg bakåt, troligen för att undvika den taxibil som kom från Slussen. Selin hann inte bromsa och försökte förgäves svänga förbi konstapeln, som dock stöttes till av den högra främre stänkskärmen så att han ramlade bakåt, slog huvudet i bilens bromsspak och föll utåt gatan. Där blev han liggande över spårvägsspåren alldeles utanför restaurang ”Söderns”.

Kasken hade åkt av i fallet och konstapeln hade fått flera huvudskador. Han var vid medvetande efter olyckan och kände igen konstapel no 117 Anders Brask som just gått av sitt pass och nu kom rusande från polisstationen på Rosenlundsgatan. Snabbt lyfte man in konstapel Olofsson i Selins taxi och körde honom i ilfart till Maria Sjukhus på Wollmar Yxkullsgatan 25. Det blev omedelbar undersökning och operation, men hans liv gick inte att rädda. Efter en månad på sjukhuset avled han och begrovs på Sandsborgskyrkogården.

Taxichauffören Axel Selin dömdes småningom för “överdådig framfart med bil” och fick betala 150 kronor i böter samt skadestånd till konstapel Olofssons efterlevande: 4.500 till änkan, 2.300 till barnet. Dessutom skulle han betala Hedvig Olofssons rättegångskostnader på 175 kronor. Efter olyckan slutade Selin arbeta som bilförare, han tyckte inte längre om att köra bil.

På sammankomsten efter konstapel Olofssons begravning hade man beslutat att samla in pengar till hans nyfödda dotter. Pengarna skulle gå till flickans uppfostran och utbildning. Man började med att alla närvarande tecknade sig för 10 kronor vardera, och insamlingen fortsatte sedan även utanför poliskåren.

Exempelvis bidrog drätselnämndens förste avdelnings ordförande grosshandlare Lamm med 300 kronor, och Hallbergs guldsmedsaktiebolag skänkte ett skrin av silver. Stockholms droskchaufförkår samlade in 103 kr 10 öre, och tidningarna gick ut med egna listor dit man kunde skänka pengar.

DN skrev om polisernas insamling för att trygga den lilla faderlösa flickans fostran, och:

Till barnets moder har framställning gjorts av den avlidnes kamrater inom Maria polisdistrikt att barnet måtte efter distriktet få namnet Maria samt kallas “Polisen dotter”.

Och den 3 juli 1914 döptes flickan till Maria Margareta Emilie. Dopet ägde rum i konstaplarnas samlingsrum på Maria polisstation på Rosenlundsgatan, hela distriktets polispersonal närvarade och kommissarie Skönhults fru bar den lilla till dopet. Enligt tidningen lilla Maria var under dopakten snäll och rar.

Dopet förrättades av kyrkoherde Nilson, som egentligen arbetade i Solna, men i många år varit pastor i Maria församling, och även hade förrättat polisman Olofsons begravning. Hans tal handlade om att flickans far fallit på sin post, men att den faderlösa nu hade en hel kår bakom sig som såg som sin plikt att lämna stöd. Han önskade Maria en lyckosam framtid och hoppades att hon då hon växte upp skulle minnas den heder som visats henne av hennes avlidne faders kamrater.

I september 1915 beslöt drätselnämnden att änkan Olofsson skulle få en årlig pension av stadens medel på 320 kr, och dotter en årlig pension av 80 kr.

I september 1918 dog fru Hedvig Olofsson, troligen i sviterna av spanska sjukan. Hon begravdes på Södra begravningsplatsen och lilla Maria uppfostrades med hjälp av den fond som polismännen i Mariadistriktet skapat. Maria bodde hos sin moster Gunhilda Amalia tills hon dog i december 1924, då hon blev placerad hos familjen Uhlin på Östgötagatan 85.

Tack vare fonden, som totalt uppgick till 9000 kronor kunde Maria 1931 ta realexamen i Norra kommunala mellanskolan, sedermera S:t Görans samrealskola. Maria blev sedan anställd vid Polisens utlänningsavdelning, efter fyra år började hon arbeta på Överståthållarämbetets kansli på Slottsbacken.

Och i september 1935 sände Maria Olofsson sitt tack till Stockholms poliskår:

Tack.
För all den vänlighet och alla de goda gåvor som kommit mig till del under min uppväxttid ber jag härmed få framföra mitt varmaste tack.

En av de mest drivande i insamlingen sägs ha varit konstapel P A E Eriksson, gemenligen kallad “Spisrakan”. Om honom berättas många historier… Här kan man läsa mera om Spisrakan.