“Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.

I serien Originella Stockholmstyper ingår Manne Vesters skrift från 1892 om “Vackra Rosen”, som egentligen hette Rudolf Roos och var en välkänd och älskad gatumusikant, som även sjöng bland annat på Bellmansro (som han kallade Bellmans). Han ville leva ett fritt liv på gator och krogar, hade många vänner och en stor publik som lyssnade på honom när han framträdde.

Fortsätt läsa ““Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.”
Tjänarinnebladet

Forna tiders tjänarinnor – för inte särskilt länge sen

Radioprogrammet “Vi blev hennes barn – ett program om barnsköterskan som försvann” sändes 1998, men finns fortfarande på sverigesradio.se. F d barnsköterskor och de vuxna barnen berättar där om hur det var att vara/ha uniformerad barnsköterska “i familjen” – ända in på sextiotalet. Den som var van vid barnsköterska klämde in en även i en liten modern lägenhet, där hon fick dela det minsta rummet med barnet.

Fortsätt läsa “Forna tiders tjänarinnor – för inte särskilt länge sen”

Enskedefältets skola: En skolpojkes tid som bästa elev, glasögonorm och sanningssägare

Skolkorridor i Enskedefältets huvudbyggnad 1960.
Foto: Herbert Lindgren, Stockholms stadsmuseum

Dick Wase berättar om sin skoltid: 

Jag började i Enskedefältets folkskola HT 1962. En av de första berättelser som nådde mig var att en kille åkt i kälke utför berget (där jag så småningom klängde som ”bergsklättrare”) och dött. Senare ändrades den till att det var en docka som smetats in med ketchup som uppbådat ett stort polisuppbåd. När jag blev äldre sorterade jag in det i barns fantasier och myter.

Fortsätt läsa “Enskedefältets skola: En skolpojkes tid som bästa elev, glasögonorm och sanningssägare”

Vi som gick i simskola – ibland med fara för livet

Vi som gick i simskola på femtiotalet uppskattade det inte alltid. Simokunniga i min klass måste (som straff?) ett antal måndagar direkt efter skolans slut åka tunnelbana in till Medborgarplatsen, där Katarina Norra folkskola låg. Hungrig och trött var man redan från början, och inte blev det bättre av att vi där måste klä av oss och tvätta oss själva (och varann) i rader av småbadkar.

Fortsätt läsa “Vi som gick i simskola – ibland med fara för livet”

Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby

När Stockholm växte flyttade galgbacken från Stigberget på Södermalm ut till det lantliga Hammarbyhöjden. Där halshöggs och brändes 28 juli 1827 barnamörderskan Brita Christina Wanselius.

Hon var den näst sista kvinna som avrättades offentligt i Stockholm och hennes öde har beskrivits i (minst) tre samtida skillingtryck – dåtidens nyhetsförmedling: Ånger-Wisa, Döds-Psalm och Gamla Stinas Berättelse.

Fortsätt läsa “Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby”
Akvarell Mäster Mikaels gata

Mäster Mikael: Bödeln som avrättades för mord – och gav namn åt en gata

Ett av de mest kända landmärkena när man på 1500- och 1600-talet sjövägen närmade sig Stockholm var galgbackens välkända silhuett på Stigberget på Södermalm. Alldeles intill ligger gatan som idag heter Mäster Mikaels gata efter en av de mest kända bödlarna – Mikael Reisuer, som tjänstgjorde mellan 1635 och 1650.

Före honom hade bödeln vanligen varit en dödsdömd som blev benådad om han blev bödel och ofta började med att avrätta sin föregångare. Han fick vanligen stadens märke inbränt på kroppen och/eller båda öronen avskurna – både som straff och för att han inte skulle kunna smita från sitt arbete.

Fortsätt läsa “Mäster Mikael: Bödeln som avrättades för mord – och gav namn åt en gata”
Emil Norlanders bok

När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet

Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Fortsätt läsa “När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet”

Johnny Bode: Framgångsrik sångare, kompositör och operettkung – och sin egen värste fiende

En DN-artikel från 1987 har rubriken: Sångaren som satte krokben för sig själv. Han var charmig och begåvad i sitt yrke. I stort sett alla de kända rösterna i mitten av 1900-talet har sjungit in hans melodier: Tutta Rolf, Gösta Ekman, Jan Malmsjö, Lill-Babs, Åke Söderblom, Alice Babs, Karl Gerhard, Jussi Björling. Han var firad operettkompositör i operetternas huvudstad Wien. Samtidigt en totalt misslyckad förskingrare och bedragare, som gjorde sig helt omöjlig när han 1942 förtalade Sverige i den naziockuperade norska radion.

Fortsätt läsa “Johnny Bode: Framgångsrik sångare, kompositör och operettkung – och sin egen värste fiende”

Grundsborg ägare bordellmamma som skällde ut polismästaren. Sen blev det kuranstalt – tills vattenverken kom.

Namnet Grundsborg kommer från ullsorterare Mårten Grund, som 1760 köpte mark längst nere vid näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, och öppnade krog där. Läget var bra, vid vattnet och nära Stockholms två viktiga färdvägar Göta Landsväg och Dalarövägen. Men området var nog inte särskilt “fint” – det var nära till slakterierna med sina supiga slaktare, och gården sägs ha ”bebotts av arbetsfolk och varit ett tillhåll för mindre väl kända personer”.

Fortsätt läsa “Grundsborg ägare bordellmamma som skällde ut polismästaren. Sen blev det kuranstalt – tills vattenverken kom.”

Getgubben på Adolf Fredriks torg och hans tårpil – Stockholmsprofil 1820

Han beskrivs som hämtad ur den bibliska historien:

Brokigt och grönskande sträcker sig Adolf Fredriks torg (nu: Mariatorget) mellan två av Södermalms förnämsta gator: Horns- och St Paulsgatorna. Där sågs ibland en gammal getherde – lång och ståtlig, med djupt liggande ögon och långt hakskägg, vilket rimmade med getternas, och klädd i två långa getskinnsstycken. En högtoppig getskinnsmössa, stora träskor och en hög i ändan krökt stav fullbordade dräkten.

Så står det i kapitlet ”Gatans ryktbarheter” i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm från 1882.

Fortsätt läsa “Getgubben på Adolf Fredriks torg och hans tårpil – Stockholmsprofil 1820”

”Ful i mun som en roddarmadam” – Vad betyder det egentligen?

Stockholms roddarmadammer var länge en viktig del av lokaltrafikenfrämst till och från Gamla stan, men de rodde även långt in i Mälaren och ut i skärgården. Ännu i slutet av 1850-talet var Stockholmsgatorna nämligen förskräckliga att trafikera med sina små kullerstenar, ”där en och annan klumpig droska rullade, körd av en trasig och oftast berusad kusk”.

Fortsätt läsa “”Ful i mun som en roddarmadam” – Vad betyder det egentligen?”

Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar

Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa “Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”

Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)

Karl Johan Lidberg skulle just fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund.

Fortsätt läsa “Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)”

På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden

Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa samma år dog i spanska sjukan. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Fortsätt läsa “På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

Fortsätt läsa “”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50”

Wendela Hebbes – Sveriges första kvinnliga journalist, och mycket mer än så.

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn. Hon var nästan 30 år när hennes liv tog en ny vändning.

Fortsätt läsa “Wendela Hebbes – Sveriges första kvinnliga journalist, och mycket mer än så.”

Barnhusbarnet Sven Petersson berättar om blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor 1908-16


Jag kom till Kristineberg, “Krillan”, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan, och var nog privat, för om fyllgubbarna hann in på den blev dom inte tagna av polisen.

Så skriver Sven Petersson i “Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916“.

Fortsätt läsa “Barnhusbarnet Sven Petersson berättar om blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor 1908-16”

Stockholmarnas olika språk – stockholmska, ekensnack, söderslang… Och så lite knoparmojpoesi.

Vad är egentligen stockholmska? Wikipedia beskriver det som ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det kan vara svårt att definiera stockholmska eftersom den så lätt plockar upp ord från andra dialekter/språk och kan ändra sig helt mellan generationerna.

I boken ”Stockholmsspråk – dialekt, ekenssnack och rikssvenska” av Magnus Hansson kan man läsa: Stockholm har länge varit en plats dit människor från olika delar av Sverige flyttat och stockholmsdialekter är därför blandningar av en rad andra dialekter. Från stockholmskan sprider sig ofta uttal och ordvändningar sen vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska.

Fortsätt läsa “Stockholmarnas olika språk – stockholmska, ekensnack, söderslang… Och så lite knoparmojpoesi.”

Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande

För flockdjuret människan har det alltid varit viktigt att ha pejl på vilka som är “vi” och “dom”. “Dom” är ju okända – och kanske farliga?

I boken “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år” kan man läsa om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras”. Formuleringen känns aktuell – fast här handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså. På 1930- och 40-talet byggdes Hammarbyhöjden som en ”sovstad” långt från innerstaden. I de kommunbyggda barnrikehusen myllrade det av ungar. Lägenheterna var modernt inredda och mellan de smala funkishusen kunde barnen härja fritt ute i naturen.

Bilden ovan: Hammarbyhöjden1940 (Public domain) via Wikimedia Commons.

Fortsätt läsa “Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande”

Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Fortsätt läsa “Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal”