Början låter så bra: Johan Alfred Menell föddes den 26 juni 1843 i Qvillinge socken i Östergötlands län som son till Länsmannen Johan Menell. Han arbetade som kanslist i olika städer innan han 1877 kom till Stockholm och erhöll plats hos Fil. Doktor Rudebeck.

Den anställningen upphörde i maj månad 1880 och efter det hade Menell bara tillfälliga sysselsättningar med ”skrivgöromål” i Stockholm, och en kort period i Visby. I juli 1887 häktades han för lösdriveri och för att ha bajsat på Västerlånggatan.

Hur kunde det bli så?

Fortsätt läsa “Hur landskanslisten Menell blev utan hem och arbete – och slutligen förvisad till Visby.”

Thomas Janssons pappa hade vedhandel i Gamla Stan på fyrtio- och femtiotalet. Många år senare läste han en tidningsartikel i DN om vedhandlarens situation i en tid då ved var hårdvaluta. Artikeln är från 1966 och handlar om vedhandlare “S Lundgrens Ved och kol” på Prästgatan.

Bilden ovan är från artikeln, och DN skriver om hur vedhandlaren avvisade alla som inte var stamkunder:

Håll er till den affär där ni brukar handla. Hjälp de frysande, tack och adjö!

Fortsätt läsa “Vedhandlare i Gamla Stan – på fyrtiotalet och tjugo år senare.”

Jacob Guntlack var en av 1700-talets mest beryktade tjuvar och mästerrymmare. I häktet inför sin avrättning 1771 skrev han sitt livs historia, troligen via diktamen eftersom han antagligen var analfabet. Biografin gavs ut 1776 med titeln:
“Den Uti Smediegårds-häktet nu fängslade ryktbare Bedragaren och Tiufwen Jacob Guntlacks lefwernes-Beskrifvning af honom själv författad”.
Den blev mycket populär och översattes småningom till både tyska och danska.

I en lista över dödsdömda fångar på Smedjegården står det lakoniskt: “Den 16 januari 1771: Tjuven Jacob Guntlack hängd utom Staden, 26 år. Nöjd och frimodig.”

Fortsätt läsa “Jacob Guntlack – den kriminelle charmören som skrattade hela vägen till Hammarbyhöjdens galgbacke”

På en klippa i hörnet av Jungfrugatan och Ladugårdslands Tullgata (Tyskbagargatan) låg en av Ladugårdsgärdes äldsta träkåkar. Huset sägs ha byggts på 1600-talet av en sjöman som hade italienska villor som förebild. Östra sidan var något högre än den västra och var nog tänkt som en slags torn, men i kammaren kunde man inte stå rak.

En av berättelserna i August Blanches “Bilder ur verkligheten”, tryckt 1890, alltså efter hans död, handlar om den gamla gumman som en gång bodde i det som kom att kallas Stånddrabantens gård.

Fortsätt läsa “Berättelsen om den filosoferande bensamlerskan som en gång bodde i Stånddrabantens hus”

I serien Originella Stockholmstyper ingår Manne Vesters skrift från 1892 om “Vackra Rosen”, som egentligen hette Rudolf Roos och var en välkänd och älskad gatumusikant, som även sjöng bland annat på Bellmansro (som han kallade Bellmans). Han ville leva ett fritt liv på gator och krogar, hade många vänner och en stor publik som lyssnade på honom när han framträdde.

Fortsätt läsa ““Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.”

Skolkorridor i Enskedefältets huvudbyggnad 1960.
Foto: Herbert Lindgren, Stockholms stadsmuseum

Dick Wase berättar om sin skoltid: 

Jag började i Enskedefältets folkskola HT 1962. En av de första berättelser som nådde mig var att en kille åkt i kälke utför berget (där jag så småningom klängde som ”bergsklättrare”) och dött. Senare ändrades den till att det var en docka som smetats in med ketchup som uppbådat ett stort polisuppbåd. När jag blev äldre sorterade jag in det i barns fantasier och myter.

Fortsätt läsa “Enskedefältets skola: En skolpojkes tid som bästa elev, glasögonorm och sanningssägare”

När Stockholm växte flyttade galgbacken från Stigberget på Södermalm ut till det lantliga Hammarbyhöjden. Där halshöggs och brändes 28 juli 1827 barnamörderskan Brita Christina Wanselius.

Hon var den näst sista kvinna som avrättades offentligt i Stockholm och hennes öde har beskrivits i (minst) tre samtida skillingtryck – dåtidens nyhetsförmedling: Ånger-Wisa, Döds-Psalm och Gamla Stinas Berättelse.

Fortsätt läsa “Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby”

Ett av de mest kända landmärkena när man på 1500- och 1600-talet sjövägen närmade sig Stockholm var galgbackens välkända silhuett på Stigberget på Södermalm. Alldeles intill ligger gatan som idag heter Mäster Mikaels gata efter en av de mest kända bödlarna – Mikael Reisuer, som tjänstgjorde mellan 1635 och 1650.

Före honom hade bödeln vanligen varit en dödsdömd som blev benådad om han blev bödel och ofta började med att avrätta sin föregångare. Han fick vanligen stadens märke inbränt på kroppen och/eller båda öronen avskurna – både som straff och för att han inte skulle kunna smita från sitt arbete.

Fortsätt läsa “Mäster Mikael: Bödeln som avrättades för mord – och gav namn åt en gata”