Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Namnet Grundsborg kommer från ullsorterare Mårten Grund, som 1760 köpte mark längst nere vid näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, och öppnade krog där. Läget var bra, vid vattnet och nära Stockholms två viktiga färdvägar Göta Landsväg och Dalarövägen. Men området var nog inte särskilt “fint” – det var nära till slakterierna med sina supiga slaktare, och gården sägs ha ”bebotts av arbetsfolk och varit ett tillhåll för mindre väl kända personer”.

Han beskrivs som hämtad ur den bibliska historien:

Brokigt och grönskande sträcker sig Adolf Fredriks torg (nu: Mariatorget) mellan två av Södermalms förnämsta gator: Horns- och St Paulsgatorna. Där sågs ibland en gammal getherde – lång och ståtlig, med djupt liggande ögon och långt hakskägg, vilket rimmade med getternas, och klädd i två långa getskinnsstycken. En högtoppig getskinnsmössa, stora träskor och en hög i ändan krökt stav fullbordade dräkten.

Så står det i kapitlet ”Gatans ryktbarheter” i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm från 1882.

Stockholms roddarmadammer var länge en viktig del av lokaltrafiken, främst till och från Gamla stan, men de rodde även långt in i Mälaren och ut i skärgården. Ännu i slutet av 1850-talet var Stockholmsgatorna nämligen förskräckliga att trafikera med sina små kullerstenar, ”där en och annan klumpig droska rullade, körd av en trasig och oftast berusad kusk”.

Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Karl Johan Lidberg skulle just fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund.

“Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa samma år dog i spanska sjukan. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn. Hon var nästan 30 år när hennes liv tog en ny vändning.

Jag kom till Kristineberg, “Krillan”, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan, och var nog privat, för om fyllgubbarna hann in på den blev dom inte tagna av polisen.

Så skriver Sven Petersson i “Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916“.

Vad är egentligen stockholmska? Wikipedia beskriver det som ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det kan vara svårt att definiera stockholmska eftersom den så lätt plockar upp ord från andra dialekter/språk och kan ändra sig helt mellan generationerna.

I boken ”Stockholmsspråk – dialekt, ekenssnack och rikssvenska” av Magnus Hansson kan man läsa: Stockholm har länge varit en plats dit människor från olika delar av Sverige flyttat och stockholmsdialekter är därför blandningar av en rad andra dialekter. Från stockholmskan sprider sig ofta uttal och ordvändningar sen vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska.

För flockdjuret människan har det alltid varit viktigt att ha pejl på vilka som är “vi” och “dom”. “Dom” är ju okända – och kanske farliga?

I boken “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år” kan man läsa om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras”. Formuleringen känns aktuell – fast här handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså. På 1930- och 40-talet byggdes Hammarbyhöjden som en ”sovstad” långt från innerstaden. I de kommunbyggda barnrikehusen myllrade det av ungar. Lägenheterna var modernt inredda och mellan de smala funkishusen kunde barnen härja fritt ute i naturen.

Bilden ovan: Hammarbyhöjden1940 (Public domain) via Wikimedia Commons.

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.