Den 3 augusti 1886 kunde man för första gången läsa ”För damerna” med introduktionen: Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an, att döma av breven från när och fjärran.

Insända brev skulle tills vidare adresseras  till ”Södertelge”.” Fast det visade sig snart att svaren är signerade Johan Grönstedt. Mer om honom nedan.

Här får man tips av många olika slag .Oväntat få handlar om hjärtesorg, desto flera är av mycket praktisk natur. Nedan följer några frågor och svar (med moderniserad stavning).

Fortsätt läsa ”Anno 1886 startade SvD en spalt enbart ”För damerna”.”

Mäster Planks specialitet var likkistor. Men vilka likkistor!

”Jag gör inte sådant där fuskverk som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd” försäkrade Plank. ”Petterssons kistor håller bestämt inte ett halvt år i jorden. Men mina är gjorda med omsorg, starka och bekväma, och står sig till domedag.”

Mäster Plank var född och uppfostrad i snickeriet, och höll styvt på sin värdighet som en riktig ämbetsmästare, som slitit duktigt ont som lärling. ”Ont skall en pojke slita, det är snickeriets första lärospån”, menade han. Claës Lundin har berättat mera om Planche & C:o.

Fortsätt läsa ”Mars 1848: När franska februarirevolutionen kom till Tjärhovsgatans snickeri”

I Stockholms bysättningshäkte, gemenligen kallat ”Bysis”, låstes de in som inte kunde betala sina skulder. Från början hade häktet funnits i dåvarande slottets norra flygel vid yttre borggården, men 1782–1872 låg det på Hornsgatan, i kvarteret Uven större.

Där var Sigge Svenman en gärna sedd gäst. Han stannade aldrig länge, men återkom ofta. ”Jag ger bara gästroller”, brukade han säga och erkände att han aldrig hade tråkigt där. Egentligen var det inte så svårt att förstå varför. Till dessa stackare som varit instängda i flera månader, kanske år, kom han ju med färska nyheter från det glada stockholmslivet, och han hälsades alltid hjärtligt välkommen av dem han kallade ”vännerna på Söder”.

Fortsätt läsa ”Den gladlynte gäldenärens berättelse”

Red Birger Schöldström rapporterade utförligt om skandalen. Själva duellen ägde rum i en skogsdunge, men redan månaden innan hade den den flanerande allmänheten på Drottninggatan kunnat se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. 

Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Fortsätt läsa ”Skandal i societeten 1857: Vicomten duellerade vid Lill-Jans. Lever vidare i fiskrätt”

Den 15 januari 1904 skrev DN: ”Tidnings-Boije är död, och hela Stockholm talar om det. Åtminstone under några timmar.” Johan Fredrik Boije var välkänd av stockholmarna som ett av de sista riktiga stockholmsoriginalen. I en revy av Emil Norlander spelades han av den kände skådespelaren Victor Lundberg, och Norlander beskriver honom i ”Rännstensungar o storborgare”:

Den smutsige gamle kolportören med det gråa stripiga skägget, den gröngula gamla ulstern, den buckliga hatten, men framför allt med den väldiga packen gamla smutsiga tidningar, buren halvt under armen, halvt uppå ryggen.

Fortsätt läsa ”Tidnings-Boije kamperade utanför Hotel Rydberg, men hade en gång hälsat på kronprinsen”

Så skriver DN i maj 1916, och beskriver nostalgiskt några ur ”det gamla gardet”, med teckningar.

”Halta Bergström”, även kallad ”Klas med kryckan” var damernas skräck och polisens svurne fiende. Ingen vet varifrån han kom, men han var från början skomakare – tills han insett att han var för frihetsälskande för det yrket. Vid 54 års ålder hade han redan i åratal hoppat omkring på sin krycka, oftast utan rock och med en galosch på den ofärdiga foten. Han anträffades säkrast vid Blanch eller Norrbro, men var egentligen inte så bofast nånstans.

Fortsätt läsa ”DN 1916: Originalens tid förbi på Stockholms gator”

Författaren Harry Ahlberg fick fina recensioner men aldrig något stort genombrott – möjligen för att han inte beskrev Söders höjder som en idyll, utan som det var. Han föddes 1920 på Tavastgatan och hans pappa Gustaf tillhörde tullpackhuslaget i Stadsgården: Iförd svart skärmmössa och med sin bruna unicabox i näven försvann han med de andra farbröderna nedför Mariaberget tidigt om mornarna. Tills han dog i en blodsjukdom när Harry var fem.

Harry hann aldrig riktigt lära känna honom, men minns ”en mild far – kanske för att han var sjuk”. Han sattes på Maria barnkrubba medan mamman gick som hjälp i familj.

Fortsätt läsa ”Harry Ahlberg – Den bortglömde Stockholmsskildraren i Köpenhamn”

1878 när Carl Wilhelm var 12 år skrev han ett brev till Allmänna barnhuset för att fråga efter sin biologiska mor Carolina Rosina, som han inte haft någon kontakt med sen han var två. Han blev intagen på Allmänna barnhuset i Stockholm när han var 11 dagar gammal, som ”ambarn”: Istället för att betala tog hans mamma 8 månaders anställning som amma för sitt eget barn och ytterligare ett. Dessutom skötte ammorna diverse sysslor på hemmet, och troligen blev modern kvar där när sonen redan efter fyra månader flyttade för att bli fosterbarn hos torparen Fredrik Carlsson och hans hustru på gården Götheborg i Frötuna, nära Norrtälje.

Fortsätt läsa ”Brevet från barnhusbarn nr 11048 Carl Wilhelm Nyberg”

Josabeth Fredrica Paulina Sjöberg var en obemärkt ensamstående kvinna med begränsade medel som levde i olika uthyrningsrum på Södermalm. Tolv rum blev det under 40 år, enklare ju närmare ålderdomen och den absoluta ensamheten hon kom. Hon försörjde sig som musiklärarinna, och hade egna möbler att inreda sina rum med: pinnsoffa med lapptäcke, runt bord, högt skåp och byrå med spegel, samt gitarr och klavikord, senare utbytt mot taffelpiano.

Allt känner man igen från hennes akvareller. För på fritiden tecknade och målade hon sin omgivning – fast inte alltid precis som den såg ut under hennes tid, utan som hon föreställde sig “den gamla goda tiden”.

Fortsätt läsa ”Mamsell Josabeth blev känd först 50 år efter sin död – 36 år senare hedrades hon med egna trappor”

1915 startade Gustav Pettersson en tapetserarverkstad, som tio år senare flyttade till Nytorgsgatan. Där ligger den ännu kvar, fast sen 1980 på andra sidan gatan, i ett gult stenhus med tjocka väggar och små fönster. Utsikten över Stockholms inlopp syns i en liten glugg mellan Stockholms minsta hus och en stor gammal klädfabrik.

Gustavs son hette Bengt och hans mamma tyckte att han skulle bli optiker, men det kände han inte för. Optikern fanns dessutom i ”fel” del av stan, för Bengt var och förblev en riktig söderkis. Så direkt efter att ha gått ut Katarina Norra började han som lärling i pappans verkstad och småningom fick han mästarbrev.

Fortsätt läsa ”När hantverket gick i arv: Tapetserare Pettersson började jobba hos pappa som 14-åring – och blev kvar i 80 år”

”Jag har många mammor, men någon riktig mamma har jag ändå inte” skrev ett trettonårigt barnhusbarn som bad att få reda på vem hon egentligen var, efter att ha måst byta fosterhem många gånger. I Allmänna barnhusets väldiga arkiv finns förseglade konvolut med livsberättelser om barnen som föddes av ”okända” föräldrar.

Att en far kunde vara okänd är ju inte så konstigt, men mellan 1778 och 1917 hade ogifta mödrar enligt det så kallade ”Barnamordsbrevet” rätt att få sitt barn inskrivet i kyrkoboken som ”fött av okänd mor”. På så sätt ville man minska antalet mord på utomäktenskapliga barn. Modern kunde föda anonymt på annan ort och sedan lämna barnen till en institution för att kunna fortsätta sitt liv.

Fortsätt läsa ”Barnhusbarn: De hemliga konvoluten som kunde förändra livet för barn med ”okänd mor””

Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om ”Stigbergets Borgarrum” samt skylten ”ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

Fortsätt läsa ”Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

Fortsätt läsa ”1787 – 88 transporterade prästen flera barn från barnhuset – och inspekterade fosterhemmen”

Stiftelsen Allmänna Barnhuset grundades 1633, då kronan skänkte mark och pengar till det första barnhuset i Sverige. Vid 350-årsjubileet 1983 intervjuade SvD den forne barnhuspojken Sven Axel Grönlund, som då var 78 år och hade levande barndomsminnen.

Sven Axel föddes i maj 1906 i Katarina församling och togs redan den 6 augusti ”mot 500 kronor” in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan. Den första fostermodern fick han efter fyra månader, men änkan Lång i Nygård lämnade tillbaka honom redan tre månader senare, trots att han var frisk och kry. Så fortsatte det: Under de första sex åren hade han sju olika fosterhem.

Fortsätt läsa ”Barnhusbarn 6235 Sven Axel minns: ”Barntanten Elin var den enda som nånsin kramade mig.””

Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Fortsätt läsa ”1818: När den obekväme litteratören JO-anmälde Stockholms polismästare”

Carl-Oscar visste inte vad han ville bli när han 1936 blev konfirmationskamrat med sonen till en postkontrollör, som rekommenderade statens ”lilla, men säkra kaka” och erbjöd sig att försöka hitta ett jobb åt den unge konfirmanden. Två dagar senare började Carl-Oscar i brevbäringen på Stockholm 1, och han blev kvar på Posten fram till pensioneringen 1983. På Postmuseum finns hela hans berättelse: Från »pinne « till »ux«. Nedan en del av minnena, samt blandade bilder från Postmuseum.

Efter några dagar fick jag gå själv, utan handledare. I ett kvarter med nästan bara gamla hus utan hiss blev jag ”pinne” som man kallade brevbärare som inte alternerade med de andra i laget. Varje dag bar jag ut posten på morgonen, och ibland ytterligare någon gång.

Fortsätt läsa ”Så var det att jobba på Stockholm Ban”

Gustaf Albert var bara 4 veckor gammal när han 1861 lämnades in på Allmänna barnhuset. Så gjorde många ogifta mödrar som såg små möjligheter att kunna försörja sina barn. Men det kostade ganska mycket att lämna ett barn till Allmänna barnhuset. 1903 betalade Nils Gotthards mamma exempelvis 500 kronor för att få sin son intagen.

Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden, men det fanns också en möjlighet att ”amma in” barnet. Så gjorde Gustaf Alberts mamma Carolina Länngren. Det innebar att mamman anställdes som amma på barnhuset för att under 8 månader amma sitt eget och andra barn. Ammornas barn blev inte kvar lika länge – Gustaf Albert lämnades efter fyra månader till en fosterfamilj.

Fortsätt läsa ”Barnhusbarn år 1861: Gustaf Alberts mamma Carolina ammade in honom på Allmänna barnhuset”

På DNs Namn och Nytt-sida utbröt den 11 augusti 1923 en livlig debatt. Det började med ett läsarbrev som publicerades under rubriken ”Kärlek vid trettio?”:

Vi är 6 ungdomar i åldern 20-24 som har s k syjunta. Nu har vi delade meningar om en OGIFT kvinna på 30-35 år kan väcka en mans kärlek. Jag skulle gärna se att även herrarna ville svara ett sanninngens ord. Här är ju alla okända, så någon artighet behöver inte iakttagas!”
/Sign Tvivlande 22-åring.

TVÅ DAGAR SENARE publicerades de första svaren, där många erfarenheter skymtar. Alla män utom en svarade JA, en 30-årig ungkarl tyckte frågan var barnslig och sign Larsson trodde blint på ödet.

Fortsätt läsa ”1923: Kan en ogift kvinna på 30-35 år verkligen väcka en mans kärlek? /Tvivlande 22-åring”