Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om “Stigbergets Borgarrum” samt skylten “ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

Huset på Fjällgatan 34 är sannolikt från 1720-talet, med den översta våningen tillbyggd 1837. Museet består av en lägenhet, som Anna Lindhagen utrustade bland annat med saker från sitt eget hem. 1929 startade hon föreningen Stigberget, och de sista åren av sitt liv bodde hon i två av muséets rum.

Tanken var att skapa en enkel miljö, som visade hur vanliga borgarna levde i mitten av 1800-talet, alltså ”inte ett hem från kretsar av börd eller med gott om pengar.”

Området Stigberget består av Fjällgatan (fd Katarina Östra Kyrkogata) och Stigbergsgatan högre upp på berget. Mellan dem ligger terrasser med gamla trädgårdar och ännu bevarade lusthus, och man kan ta sig mellan gatorna via ”Sista styverns trappor”, en typisk södertrappa.

Fram till 1967 hette den ”Mikaels Trappgränd”, troligen efter 1600-talsbödeln Mäster Mikael, för det var här på Stigberget som Galgbacken låg fram till slutet av 1600-talet, då den flyttades till nuvarande Hammarbyhöjden. (Här kan man läsa mera om Hammarbyhöjdens Galgbacke och Kolerakyrkogården.)

Mäster Mikael har en annan gata och ett kvarter uppkallade efter sig, kanske var det därför man lät trappgränden överta namnet på en långt tidigare riven trappa, som gått ända ner till krogen ”Sista Styvern” nere i Stadsgården. Det var där sjömännen tog den sista supen innan de seglade ut och hamnsjåarna kanske efter jobbet tog sig en färdknäpp inför den mödosamma klättringen uppför trapporna. Intill trappornas östra sida, uppe vid Stigbergsgatan, ligger ”Anna Lindhagens täppa”.

I SvD från 1932 hittar jag ett Hemma hos-reportage med Anna Lindhagen på Fjällgatan 34. Fast då bodde hon ännu inte där.

Museet visar hur en tjänsteman vid ett ämbetsverk på Riddarholmen kunde bo. 1932 hade det utökats till fyra rum och kök och verkar ha sett ut som idag: Mot gatan med den fantastiska utsikten låg det stora rummet, musikrummet (ovan), omgivet på ena sidan av det mindre herrummet med sin hårdstoppade tagelsoffa, på den andra ett sirligt förmak. Mot den grönskande gården låg matsalen och köket.

Anna hade egentligen velat ha sitt borgarhus på Fjällgatan 25, på andra sidan gatan. Det huset ligger på en terrass högt ovanför vattnet, omgiven av månghundraåriga lindar, och man vet mycket mer om dess historia – till och med hur möblerna stått.

Borgarrummen skulle inte vara något dött museum, därför började Anna tidigt att ha musikaftnar för vänner och intresserade.

Anna drömde om att här också skulle finnas hantverkare i gårdshuset och någon form av servering. Dit har man inte nått, men ”aftnar” anordnar Föreningen Stigberget fortfarande, med musik, föredrag, recitation. I gästboken finns namn som Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Isaac Grünewald, Busk Margit Jonsson. Olof Lagercrantz, Tom Alandh och Ulrika Knutson.

Det var från början informella tillställningar, under krigsåren tog alla med sig lite te, socker och kaffebröd som dukades upp av husmor efter föredraget, och även nu får man gärna ta med kaffebröd/kakor till den avslutande testunden. Det sägs vara populära tillställningar, så det gäller att anmäla sig i tid. Föreningen hyr också ut Borgarrummet till privata fester: ca 30 personer får plats med sittande bord. Fast den fina innergården bakom köket ingår inte i bokningen, den disponeras av dem som bor i huset.

På andra sidan gatan finns Anna Lindhagen som skulptur.

Anna Lindhagen var en stridbar person och visste förstås själv att många betraktade henne som ett ”besvärligt fruntimmer”.

I Hemma hos-reportaget 1932 säger hon: ”En kåsör skrev att på (då nybyggda) Norr Mälarstrand finns bara en tårpil kvar för fröken Lindhagen, som begråter det gamla och avskyr funkishusen. Det är inte sant, jag tycker om det nya – där det hör hemma.”

Det var troligen på grund av att hon var ”obekväm” som hon efter 12 år i stadsfullmäktige inför valet 1923 uteslöts från socialdemokraternas valsedel, trots protester och en alternativ lista med hennes namn överst. I SvD skriver signaturen ”Quelqu’une” under rubriken ”Ett samvete, som tystnar” om AL som den typiska nutidskvinnan med vittspända intressen, klar hjärna, rivande energi, nervöst tempo, och

… där bakom ett varmt hjärta, som klappar lite för otåligt för att en del gott folk skall hinna lunka med, och det var ju ägnat att väcka förargelse i betänkandenas förlovade land.

Även när det gällde koloniträdgårdarna kunde Anna Lindhagens vision ibland krocka med kolonistens behov. 1916 hotades kolonisten och skomakeriarbetaren Gotthard Ljunglöf med uppsägning eftersom han odlat för mycket potatis på sin lott, där enligt bestämmelserna ”endast en tredjedel får upptagas av samma växtart.” På baksidan av uppsägningen började han skriva ett välformulerat (och argt!) svar till ”Fröken A. Lindhagen! Stockholm.”

Brevet blev fem sidor långt (de följande skrivna på mindre pappersark, där han utnyttjar båda sidorna). Han skriver bland annat att kolonister, ”samt och synnerligen fattiga arbetare”, först och främst behöver odla något för munnen och magen:

Vi som bor så långt ifrån platsen, vad har vi för nytta av att folk går och tittar på våra blommor om söndagarna och tycker: ”O så vackert!”? Ni är en stor professors dotter och har aldrig prövat på hur de verkligt fattiga har det. Och för mig är det blommande potatislandet, det böljande sädesfältet lika estetiskt, lika hänförande, lika förundransvärt som den varierade blomsterängen.

I alla sammanhang verkar Anna Lindhagen tveklöst ha hävdat sin egen mening. I november 1937 diskuterade ”Fritt Forum” det kravfyllda och stela umgängeslivet: ”Även en nykterist kan ju bli galen av att en hel kväll konversera fru övertullkontrollörskan”. Fru Else Kleen föregick med gott exempel: ”Denna kväll var hon inte statsrådinnan Möller utan helt sonika Gwen”. Övriga verkar dock ha behållit sina titlar, och en doktor från Uppsala trodde att enda chansen att slippa det odrägliga umgängeslivet var att byta den gamla vänkretsen mot en ny…

Och så står det: ”Det var bara Anna Lindhagen som vågade säga att det verkligen fanns en annan sorts umgänge också i Sverige.” I titelfrågan däremot misströstade hon så att hon funderade på om svenskarna skulle försöka tala tala engelska med varandra.

När den berömde arkitekten Gunnar Asplund skapade ett kök för en arbetarfamilj på Hemutställningen 1917 rosades hans interiör av hela pressen. Återigen var Anna ”nästan den enda som vågade göra kritiska invändningar”: Hon ansåg att både byråar och bokhyllor var på tok för små för en hel familj, och ”det läses mer i ett arbetarehem än vad herrar arkitekter tycks tro”.

Fast ibland verkade hon kunna mjukna, åtminstone enligt änkan efter keramikern Wilhelm Kåge, som 1917 köpte det gamla huset på Fjällgatan 29, granne med von Schinkelska gården. Det innehöll då plåtslageri och bageri, på vinden bodde herr Gustavsson i ett rum intill torrdasset, och på gården fanns vagnslider och stall.

Kåge ville göra ett beboeligt hem av detta, men Anna Lindhagen, som ju bodde längre bort på gatan, såg i honom en vandal som skulle förstöra en kulturhistorisk miljö. Hon förmådde arbetarna att lägga ner arbetet, men Kåge köpte hem ett stort fat sprit och övertalade dem att fortsätta. Han bjöd även Anna, som verkar ha fallit för hans charm – och den gamla hantverkarfastigheten förvandlades till vad Vecko-Journalen beskrev som Stockholms vackraste och mest raffinerade konstnärshem. Där bodde Kåge till sin död 1960, änkan bodde kvar ytterligare ett antal år och en son ända till 1993, då det gamla hemmet gick på auktion, efter att ha stått orört i 76 år.

Anna Lindhagen fortsatte oförtrutet sitt värv ända in i det sista. Söndagen den 11 maj 1941 höll hon ett anförande på Svenska freds- och skiljedomsföreningens kongress, måndag morgon drabbades hon av något som troligen var hjärnblödning, och på torsdagskvällen dog hon på Ersta sjukhus, 71 år gammal.