Vid Mosebacke torg står sedan 1945 en skulptur. Den heter ”Systrarna”, men de unga kvinnorna är inte systrar. Konstnären Nils Sjögren inspirerades av en tragisk händelse som på sin tid blev mycket omskriven i dagstidningarna och även senare satt mångas fantasi i rörelse.

DNs artikel den 20 september 1911 började:

Två flickor söka döden tillsammans.
Anträffade som lik i Hammarby sjö igår.

Förtfiflan öfver att ej få komma hem orsaken till dubbelsjälfmordet.

Fortsätt läsa “1911: Den förskräckliga historien om flickorna som dränkte sig i Hammarby sjö”

Den 30 april 1933 skrev sign Svale i SvDs söndagsbilaga om det intensiva byggandet och den hektiska trafiken vid Slussen. Men det fungerar ändå väl, mycket tack vare alla poliskonstaplarna.

Slussen idag är endast skenbart en bubblande häxgryta – i själva verket löper den väldiga trafiken så oklanderligt att man inte haft någon trafikolycka där på ett halvt år.

Och då handlade det ändå om ett provisorium – i väntan på den klöverbladsformade “trafikkarusellen” som 1935 löste alla trafikproblem.
Åtminstone till en bit in på 2000-talet…

Fortsätt läsa ““Slusseländet” fram till 1935 års trafikkarusell – som nu i sin tur skrotas”

1930 års Söder beskrivs i DN som en liten värld för sig uppe bland bergen, svårtillgänglig på grund av “Sluss-eländet“ (den besvärliga trafiksituationen före 1935 när den klöverbladsformade “trafikkarusellen” stod färdig). Turister besöker sockerdricks- och kaffeterrassen på Fjällgatan för att beundra utsikten, men “de vanliga” stockholmarna tar sig nog till Söder bara när de vill visa släkten från landet hur Stockholm ser ut på lite håll.

Och reportern tillfogar nostalgiskt: De två senaste årtiondenas stadsplanerare och byggmästare har gjort vad de kunnat för att förstöra Söders charm, med krokiga gator och gränder, och plankomgivna täppor med röda kåkar. Tidigare har här funnits många hantverkare, men nu försvinner de. En kammakare finns dock kvar – hittills.

Fortsätt läsa “DN 1930: Den siste av sitt skrå – Det gamla kammakaryrket dör ut med mäster Holm vid Folkungagatan”

Bland rubrikerna på DNs förstasida 4 augusti 1923:

Ruhrmotståndet kan övervinnas utan England / Presidenten Harding död av slaganfall / Kommunisterna ha lysts i bann i hela Finland – Riksdagsgruppen och partiledarna häktas. Tidningarna stängs och husundersökningar företas / Norsk torpedbåt sänker smugglare.

Och så handlade det om bedrägerier: De onda tiderna med deras hårda kamp för tillvaron har gjort människor mer än vanligt uppfinningsrika vad gäller utkomstmöjligheter. Konkurrensen är mördande och spekulativa hjärnor söker sig ständigt nya vägar.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Bedrägerier modell 1923”

Bland DN-notiserna om aktuella rättsfall i slutet av augusti 1923 fanns “Ett dyrbart Stockholmsbesök för Norrlandsbonden” (som blev av med 400 kr till en av stans tjänsteflickor) och “Kontorsbesök i damsällskap med efterspel”.

Och så var det den häktade kontorschefen som JO-anmälde sin domare, eftersom han var missnöjd med dennes förhörsmetod. Tidningen kommenterar:

Det är inte precis en alldaglig händelse att en häktad anmäler sin domare, men detta är just vad den för mened häktade f kontorschefen hos aktiebolaget Radius gjort.

Anledningen var domarens “bristande taktkänsla” vid förhören.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Det segslitna rättsfallet med den häktade kontorschefen som JO-anmälde sin domare”

DN firade med stort bildreportage: När våra pappor roade sig på Gröna Lund. I Bellmanshuset på Djurgården var fyra gubbar på besök, som representanter från en förgången tids nöjesliv. Där fanns svärdslukaren Ludvig Rosaschco, Jean Nissen, “impressario för folk med abnormiteter”, Thiodalf Lütze som ägde ett vaxkabinett, och så Kasper på Skansen, som hette Alfred Horst och året därpå skulle fylla 80 år.

Alla var de i ungdomen tivoliattraktioner och skulle under jubileumsveckan hjälpa till att skapa en bild av dåtidens Gröna Lund. Andra attraktioner var en ormtjuserska samt “tatuerade damen”.

Fortsätt läsa “För exakt 100 år sen: 25 augusti 1923 började Gröna Lunds 40-årsjubileumsvecka!”

På DNs förstasida söndagen den 12 augusti 1923 fanns den stora nyheten att Stockholm före årets slut skulle ha tretusen AUTOMATISKA telefonapparater, där samtalen inte längre kopplades av telefonister, utan man själv fick slå numret till den man ville kontakta.

Automatiseringen började i Vasastan, där redan ett stort antal abonnenter fått en av de “karakteristiska automatiska apparaterna med tio siffror i krets på framsidan” för att vänja sig vid anblicken av dem. De hade också fått en liten tavla med instruktioner om hur man själv kopplar sina samtal.

Fortsätt läsa “Stockholm för 100 år sen: Automatiska telefoner, trafikkonstapeltrubbel och oro för oktoberflytten.”

 Av gamla vykort kan man lära sig mycket. Det första man lägger märke till är att all text klämdes in på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903 nedan. (Observera den käcka hälsningen: ”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel.

Fortsätt läsa “Stockholmsvykort  – dåtidens SMS och Tinder”

Bild: Bostadsbrist, O A Andersson 1898 (CC-BY), Sth Stadsmuseum

Den 19 februari 1907 var invånarna i fastigheten Sofielund i Årsta skog (nuvarande Sjöviksbacken 38) så oroliga för sin sjuka granne att de skrev ett gemensamt brev till Länsstyrelsen. Brevet börjar:

Härmed anmäles av oss unisont ett största elände som inpå själva huvudstadens närmsta område passerar. På Liljeholmen, Årstaskogen N:o 9, finnes ett kråkslott som uthyres till mänsklig beboing av en Hyresvärd vid namn Lindgren. I ett av dess hål bor en Skräddare Zetterlund med sin hustru som sedan förliden höst legat sängliggande sjuk och utan läkarevård.

Fortsätt läsa “Oroliga grannar slår larm – en bild från bostadsnödens Stockholm 1907”

Några svenska seder som utomlands kan uppfattas som särskilt märkliga är surströmmingskalaset och kräftskivan. Surströmming har ätits i Sverige i århundraden, och beskrivs som “en delikatess som har gjort en klassresa från att vara fattig vardagsmat till att bli festmat.”

Kräftor var från 1500-talet festmat för kungligheter, men seden att i samband med kräftfisket ställa till med fest och äta kräftorna hela och kalla, började med ”kräftsupen” – ett festligt sätt att ta farväl av sommaren och välkomna den annalkande hösten, och spreds sedan alltmera under början av 1900-talet.

Fortsätt läsa “Augusti = kräftmånad. Om olika sätt att äta kräftor – med skiftande tillbehör.”

I juli 1957 skrev SvD: Längre in i viken bakom stora Flatenbadet ligger barnbadet, som är avstängt för allmänheten mellan kl nio på morgonen och två på eftermiddagen. Då kan barn mellan fem och fjorton år lära sig simma, men även spela teater och leka. I genomsnitt 2000 barn kommer varje dag med bussar från 35 uppsamlingsställen i Stockholm. 110 ledare vakar över dem och vid varje brygga finns 12 badvakter. 18 simlärare lär barnen simma, och de som avlagt järnmärket får vara på djupare vatten.

Halv tolv störtar alla iväg för att komma först i kön till bullar och mjölk, och klockan två är det samling hos ledarna för hemfärd. Initiativet till barnbadet kom 1934 från Simfrämjandet och Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse.

Fortsätt läsa “Enskedebor berättar om barndomens Flatenbussar: Med gratis mjölk och bulle!”

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Fortsätt läsa “Flykten från skitstan – till det som blev stockholmarnas sommarnöjen”

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Fortsätt läsa “Koloniträdgårdarna – till både nytta och nöje”

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Fortsätt läsa “En riktig skithistoria”

Mitt bland de fashionabla husen mellan Karlaplan och Valhallavägen låg ända in på 1970-talet en kåkstad. Kvarteret hette Fältöversten, men kallades Gropen och där fanns småfirmor av olika slag – verkstäder, garage, bilskrotar, brädgårdar.

Ungarna som bodde i närheten minns det väl. Dougald växte upp på Östermalm och i början av 60-talet var bilskroten (“Skrot”) hans favoritlekplats: I skrotbilarna, med rutor täckta av tidningar, bodde lodisarna, svordomar och alkoholdunster slog emot oss när vi ryckte upp dörrarna bara för att djävlas. Det var här jag lärde mig köra bil. Vi hackade oss fram på batterierna i svarta Citroëner från 40-talet.

Fortsätt läsa “När Fältöversten var en rucklig kåkstad vid Karlaplan – och lite om tiden före och efter”

På DNs förstasida (Stockholmsupplagan) fanns i juni 1910 ovanstående bild från skolavslutningen på Katarina barnbespisnings hushållsskola. Till höger om flickorna står en kagge, som visar sig vara en så kallad koklåda. Efter examen fick flickorna nämligen inte bara betyg, en kokbok samt fem guldtior i premier, utan även en koklåda, “särskilt avsedd för mindre bemedlade hem.”

Pengarna fick alla hushållsskolans elever som ersättning för den ekonomiska uppoffring det inneburit för föräldrarna att låta dem gå i skolan istället för att arbeta och tjäna pengar. Men när de nu som 14-åringar tog examen hade de flesta redan platser som tjänarinnor, medan några få skulle till Färsna hushållsskola för att ytterligare utbilda sig i konsten att sköta ett hem.

Fortsätt läsa “Koklådan – en praktisk nyhet för arbetarhemmet 1910. Och kanske idag?”

1888 skapades det som småningom skulle bli Nalen: Det pampiga “Nationalpalatset“ med förgylld festsal, kristallkronor, speglar och pelare byggdes för ordenssällskapet “Enighet o Vänskap”. Snart hyrde National Restaurang & Café in sig, med olika verksamheter. Ett tag hade man velocipedskola i den förgyllda festsalen, man startade en modern danssalong, men det gick inte bra. Ryktet blev allt sämre och pengarna sinade.

Sen kom Topsy, som småningom skulle bli en legend i Stockholms nöjeshistoria, mannen som alltid satt strax till vänster om amatörernas estrad i “Harlem” och kollade stammisarna innan han gick in på kontoret.

Fortsätt läsa “Så va’re på Nalen på Topsys tid: FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT”

Mansmode1940, KW Gullers
(CC BY 4.0) Nordiska museet via Wikimedia

Att vara swingpjatt i början av 1940-talet innebar en protest mot vuxenvärldens regler – den generationens tonårsuppror. Pjattarna hade hattar med mycket breda brätten, i stil med dem som amerikanska gangsters hade, och långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. De stora kavajerna sågs som särskilt provocerande eftersom det rådde tygransonering på grund av kriget. Byxorna skulle vara smala nertill och vida upptill, och håret långt och slätkammat.

Fortsätt läsa “När det var krig mellan nalensnajdare och swingpjattar”

I mitten av femtiotalet fanns i Enskede en enhetsskola som hette Nytorp. Den kallades även försöksskola – fast det var nog inget vi som gick där funderade över.

Vi började helt enkelt i den skola som fanns där vi bodde, och i området runt Nytorp kryllade det av ungar i de nya “ultramoderna” bostadsområdena. Våra föräldrar var alla nybyggare, och de flesta bodde i två rum och kök, fast Lenas familj småningom blev fem personer i en etta. Vi minns särskilt mammornas glädje över de ljusa, moderna lägenheterna, med badrum, tvättstuga och – oftast – kylskåp.

Drömmen om en skola för ALLA

Fortsätt läsa “Vi som var enhetsskolans försökskaniner – utan att ha en aning om det”

Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

Fortsätt läsa “Så gick det till i poliskammaren och på polisstationen år 1890”