När Fältöversten var en rucklig kåkstad vid Karlaplan – och lite om tiden före och efter

Mitt bland de fashionabla husen mellan Karlaplan och Valhallavägen låg ända in på 1970-talet en kåkstad. Kvarteret hette Fältöversten, men kallades Gropen och där fanns småfirmor av olika slag – verkstäder, garage, bilskrotar, brädgårdar.

Ungarna som bodde i närheten minns det väl. Dougald växte upp på Östermalm och i början av 60-talet var bilskroten (“Skrot”) hans favoritlekplats: I skrotbilarna, med rutor täckta av tidningar, bodde lodisarna, svordomar och alkoholdunster slog emot oss när vi ryckte upp dörrarna bara för att djävlas. Det var här jag lärde mig köra bil. Vi hackade oss fram på batterierna i svarta Citroëner från 40-talet.

Fortsätt läsa “När Fältöversten var en rucklig kåkstad vid Karlaplan – och lite om tiden före och efter”

Koklådan – en praktisk nyhet för arbetarhemmet 1910. Och kanske idag?

På DNs förstasida (Stockholmsupplagan) fanns i juni 1910 ovanstående bild från skolavslutningen på Katarina barnbespisnings hushållsskola. Till höger om flickorna står en kagge, som visar sig vara en så kallad koklåda. Efter examen fick flickorna nämligen inte bara betyg, en kokbok samt fem guldtior i premier, utan även en koklåda, “särskilt avsedd för mindre bemedlade hem.”

Pengarna fick alla hushållsskolans elever som ersättning för den ekonomiska uppoffring det inneburit för föräldrarna att låta dem gå i skolan istället för att arbeta och tjäna pengar. Men när de nu som 14-åringar tog examen hade de flesta redan platser som tjänarinnor, medan några få skulle till Färsna hushållsskola för att ytterligare utbilda sig i konsten att sköta ett hem.

Fortsätt läsa “Koklådan – en praktisk nyhet för arbetarhemmet 1910. Och kanske idag?”

Så va’re på Nalen på Topsys tid: FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT

1888 skapades det som småningom skulle bli Nalen: Det pampiga “Nationalpalatset med förgylld festsal, kristallkronor, speglar och pelare byggdes för ordenssällskapet “Enighet o Vänskap”. Snart hyrde National Restaurang & Café in sig, med olika verksamheter. Ett tag hade man velocipedskola i den förgyllda festsalen, man startade en modern danssalong, men det gick inte bra. Ryktet blev allt sämre och pengarna sinade.

Sen kom Topsy, som småningom skulle bli en legend i Stockholms nöjeshistoria, mannen som alltid satt strax till vänster om amatörernas estrad i “Harlem” och kollade stammisarna innan han gick in på kontoret.

Fortsätt läsa “Så va’re på Nalen på Topsys tid: FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT”
Modebild 1940

När det var krig mellan nalensnajdare och swingpjattar

Mansmode1940, KW Gullers
(CC BY 4.0) Nordiska museet via Wikimedia

Att vara swingpjatt i början av 1940-talet innebar en protest mot vuxenvärldens regler – den generationens tonårsuppror. Pjattarna hade hattar med mycket breda brätten, i stil med dem som amerikanska gangsters hade, och långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. De stora kavajerna sågs som särskilt provocerande eftersom det rådde tygransonering på grund av kriget. Byxorna skulle vara smala nertill och vida upptill, och håret långt och slätkammat.

Fortsätt läsa “När det var krig mellan nalensnajdare och swingpjattar”

Vi som var enhetsskolans försökskaniner – utan att ha en aning om det

I mitten av femtiotalet fanns i Enskede en enhetsskola som hette Nytorp. Den kallades även försöksskola – fast det var nog inget vi som gick där funderade över.

Vi började helt enkelt i den skola som fanns där vi bodde, och i området runt Nytorp kryllade det av ungar i de nya “ultramoderna” bostadsområdena. Våra föräldrar var alla nybyggare, och de flesta bodde i två rum och kök, fast Lenas familj småningom blev fem personer i en etta. Vi minns särskilt mammornas glädje över de ljusa, moderna lägenheterna, med badrum, tvättstuga och – oftast – kylskåp.

Drömmen om en skola för ALLA

Fortsätt läsa “Vi som var enhetsskolans försökskaniner – utan att ha en aning om det”

Så gick det till i poliskammaren och på polisstationen år 1890

Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

Fortsätt läsa “Så gick det till i poliskammaren och på polisstationen år 1890”
Skolaga

Ett uppseendeväckande fall av skolaga 1914

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.

Fortsätt läsa “Ett uppseendeväckande fall av skolaga 1914”
Skolmognadsprov 1966

Samlade minnen från skolmognadsprov – och lite fakta

De som blev skolmognadsprovade i mitten av förra seklet kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Inte så konstigt, om man tänker på att det var deras “första självständiga kliv ut i livet”. Ingen förskola här inte! För första gången skulle de få träffa fröken och sitta i skolbänk, precis som de stora barnen.

Lena kommer ihåg att mamma hade tänkt vänta ett år: Jag var född i november, alltså bara 6 år, och dessutom liten och spinkig. Och en granne hade sagt att man gärna kunde vänta ett år, eftersom det var så många (fyrtiotalister) som skulle börja 1953 . Men det var nog snarare så att grannens barn inte fått godkänt på provet…

Fortsätt läsa “Samlade minnen från skolmognadsprov – och lite fakta”

Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet

Under andra hälften av 1800-talet fanns en stark tro på institutioner som lösning på fattigdom och sociala problem, och en rad barnhem grundades. Enligt en utredning från 1897 var ungefär vart fyrtionde barn placerat i fosterhem eller på barnhem och fattighus.

I arkiven finns berättelser om en del av dem som hamnade på uppfostringsanstalt. Först försökte man stävja barnens olater med den beprövade uppfostringsmetoden aga, både i hemmet och i skolan. Den som agade skulle göra det på rätt sätt: lugnt och metodiskt – aldrig i ilska. Om det ändå inte hjälpte tog man till anstalten.

Fortsätt läsa “Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet”

Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa “Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”
Sturebystugan 30-tal

Sannsagan om den lilla stugan i Stureby – och gumman som bodde där

På Ramviksvägen låg en gång en liten stuga med ett rum och kök samt glasveranda. För ungefär femtio år sen flyttade Lena och hennes kille in i huset som då fått både toa och kallvatten, och hyrdes ut av en barnfamilj som bodde i “det stora huset”. Här kan man läsa om hur det var att sätta bo i en liten stuga i Svedmyra/Stureby. (Tunnelbanestationen hette Svedmyra, men själva stugan låg i Stureby.) Det berättades då att en tant tidigare bott i denna lilla stuga med flera barn – och dessutom drivit blomsterhandel på verandan.

Yngve läste historien, kände igen sin mormors stuga och kunde berätta mera. Hans familj bodde i det stora huset 1958-66, och då bodde hans mormor i stugan.

Fortsätt läsa “Sannsagan om den lilla stugan i Stureby – och gumman som bodde där”

Roslagsbanans stolta historia

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

Fortsätt läsa “Roslagsbanans stolta historia”

Ett nutidsenligt Stockholmshem anno 1925 – på väg mot den elektriska ensamjungfrun

I DNs söndagsbilaga den 4 januari 1925 skriver signaturen Eth K (dvs journalisten Elisabeth Krey-Lange) om Elsas nya lägenhet. Bara ett år tidigare bodde hon i en mörk lägenhet med sotande, glödhet järnkamin samt en trogen Tilda, som enväldigt skötte hushållet. Onsdagar och lördagar bakade Tilda, och bara då fylldes varmvattenbehållaren så att det fanns varmvatten. Tilda tvättade blusar och spetsar i köket, och varannan månad bykte hon med hjälp av fru Andersson i husets gammalmodiga tvättstuga. Det var Tilda som styrde och ställde i hushållet, “Elsa var som en vante i hennes händer”. Men nu var allt annorlunda.

Fortsätt läsa “Ett nutidsenligt Stockholmshem anno 1925 – på väg mot den elektriska ensamjungfrun”

För 100 år sen: Stockholms nödbostäder och de som bodde där

Bilden ovan visar de tillfälliga nödbostäderna i Polishusets gymnastiksal på Kungsholmen år 1925. I dörren står Jonas Arne Domeij i plommonstop och till vänster i korridoren är hans tre småsyskon samlade: Inez, Rut och lillebror Åke.
(Foto: Stadsmuseet (CC-BY) via Stockholmskällan)

Jonas son Torgny har berättat att det var farmor Amanda som ringt tidningen som kommit med fotograf. Hon var efter 20 års äktenskap skild från barnens far och hade i sitt tidigare liv både haft statare och bott i slott med 37 rum. Nu fanns hon och barnen i en nödbostad. Det var de inte ensamma om.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Stockholms nödbostäder och de som bodde där”

Den stora oktoberflyttningen – en folkvandring som försvann.

Det svenska samhället har varit mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag: “Fardagen” var den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Sen hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan”.

Fortsätt läsa “Den stora oktoberflyttningen – en folkvandring som försvann.”

Förortsspöken av mångahanda slag

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa “Förortsspöken av mångahanda slag”

1957 var året när linjerna kopplades ihop till en RIKTIG T-bana!🚉

Aftonbladet skrev entusiastiskt: “Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. T-banorna i norr och söder förenades till Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev nära grannar, ”sovstädernas” isolering upphörde.

Inför invigningen var 1900 personer bjudna till det största kalas som någonsin hållits i Stockholm, skriver SvD – en bullrig folkhemsfest med ingenjörer, verkmästare, förmän och arbetare, ett statsråd och ett antal honoratiores. Vid tre honnörsbord i mitten av perrongen, bakom chokladautomaten och pressbyrån, satt ett 40-tal utländska gäster från London, Moskva, Leningrad, Berlin, Paris och flera amerikanska städer.

Fortsätt läsa “1957 var året när linjerna kopplades ihop till en RIKTIG T-bana!🚉”

Det mödosamma tunnelbanebyggandet – till första turen till förorten

Inte långt efter att stadsfullmäktige 1941 slutligen bestämt att Stockholm skulle bygga ett tunnelbanenät gick Hitler in i Sovjet – och alla stora projekt sköts upp. Men direkt efter kriget började man gräva. Det var tufft, man måste gräva djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för att småningom få plats med bland annat tunnelbanan.

Resultatet av grävandet blev en av Stockholms “riksgropar” (det finns flera). Ett möjligt ursprung till namnet kan vara det gamla kvarteret “Gropen” som en gång låg ungefär där Sergels torgs-rondellen idag ligger.

Fortsätt läsa “Det mödosamma tunnelbanebyggandet – till första turen till förorten”

Tunnelbana eller inte tunnelbana? De långa diskussionerna – och byggstarten

Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1876 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna.

1908 tillsattes en av flera kommittéer, en kartan i SvD samma år visar ett förslag till framtida “stadsbanenät”, precis som i London, Paris, Berlin, New York. Huvudstationen skulle ligga under Hötorget, varifrån tre linjer skulle förgrena sig. Det saknades dock ännu en förbindelsen söderut, som borde gå under Strömmen, gamla staden och slussen för att på Carl Johans torg ansluta till en (förlängd) Enskedebana.

Fortsätt läsa “Tunnelbana eller inte tunnelbana? De långa diskussionerna – och byggstarten”

PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa “PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”