I oktober 1975 var det 25 år sedan den allra första tunnelbanesträckan invigdes, den mellan Slussen och Hökarängen. Den 1 oktober 1950 var det 75.000 entusiastiska personer som för allra första gången åkte under jorden – dubbelt så många som beräknat. 1952 byggdes banan ut ända till Vällingby – och tidningarna undrade vad stockholmarna den sommaren helst skulle roa sig med: att gå på bio eller åka tunnelbana till Vällingby. 1957 knöt T-Centralen ihop linjerna i norr och söder: Med ”Stockholms pulsåder” upphörde de nya ”sovstädernas” isolering. Kung Gustaf VI Adolf invigde den 24 november.

25 år senare hade tunnelbanan (”tricken”) blivit en självklarhet: på morgonen var det gäspningar och morgontidningsprassel, på dagen pensionärer, varpå eftermiddagens rusning följdes av skramlande ölburkar.

Fortsätt läsa ”Rapport från Stockholms tunnelbana 1975”

Ovan: Norma Vasagatan1940, Okänd fotograf (PD) via Wikimedia Commons

1936 flyttade årligen 15.000 människor ut från Stockholm – men dubbelt så många flyttade in.
De flesta kom på hösten. I slutet av augusti strömmade landsortsborna in – de blivande stockholmarna, de som skulle utbilda sig eller göra karriär. Flickorna skulle ofta lära sig maskinskrivning och stenografi för att sedan få kontorsjobb, eller så hade de fått plats som elev på syateljé. De unga männen siktade ofta på hantverksyrken – om de inte lyckats komma in på utbildningen till folkskollärare, förstås. På Borgarskolans stora linje var 1.200 av de 2.700 deltagarna från landsorten.

Och så fanns förstås de som alltid dragit till stan på vinst och förlust: ”Alltid finns det väl nåt!”

Fortsätt läsa ”Om inflyttade landsortsbors liv i inackorderingsrum och ”Slukis””

Den 31 oktober 1925 firade Stockholms brandkår sin 50-årsdag. Firandets centrum var självklart huvudstationen, Johannes, för dagen dekorerad med flaggor och gröna girlander med årtalen 1875 och 1925 i två skölddraperade gröna slingor. På bilden ovan visar brandmän upp äldre uniformer och gamla eldsläckningsdon. (Fotograf okänd 1925 (CC-BY) Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan.)

Vid jubileumsfesten i den blomsterprydda gymnastiksalen höll brandchefen Svinhufvud hälsningstal och brandkårens egen sångkör sjöng ”Vårt land”, varefter brandkapten Harald Selldén skildrade gamla tiders förhärjande eldsvådor, när varje husfader måste räkna med att åtminstone en gång i livet genom eldsvåda bli av med allt han ägde. Efter tal och medaljutdelningar avslutades festen med att brandkårens musikkår spelade ”Hör oss Svea”.

Fortsätt läsa ”När Stockholms brandkår fyllde 50 år”

Onsdagen den 3 mars 1915 kunde man på DNs förstasida läsa om en våldsam gasexplosion i källaren till Scheelegatan 11. Smällen hördes ända bort till Drottninggatan, väldiga stenblock kastades ut på gatan och alla fönsterrutor sprängdes. Ända upp i tredje våningen skadades väggarna, golvet i en del av bottenvåningen rasade ner i källaren med möbler och kakelugnar, och invånarna begrovs i spillrorna.

Brandkår och ambulans var snart på plats och började bära ut blödande offer. Det skulle visa sig att sammantaget fyra personer dog, och åtta skadades så svårt att de fick stanna kvar på sjukhuset. Många blev husvilla och förlorade alla sina tillgångar, huset fick stora skador och 600 fönsterrutor i området var krossade.

Fortsätt läsa ”1915: Den fruktansvärda explosionen på Scheelegatan och det olyckliga unga paret”

Artur Nilssons öppna spis med hans ljusstake (SMÅA)

I slutet av augusti 1936 togs några patienter in för enklare ingrepp på Maria Sjukhus på Wollmar Yxkullsgatan. Inom en vecka var alla döda. Fallet resulterade småningom i en ny lag, kallad Lex Maria. En av de döda hette Artur Nilsson.

Det började torsdagen den 20 augusti när tonårige Stig Tärnholm från Tungelsta som vanligt jobbade i pappans charkuteriaffär efter skolan – och råkade skära sig i fingret. Det var inget stort sår, men för säkerhets skull åkte man till sjukhuset och fick det lokalbedövat och sytt. Samma dag hade 25-åriga svetsaren Karl Eriksson från Österlånggatan skadat tummen i en cykelolycka på väg hem från jobbet. Även han åkte till Maria och behandlades under lokalbedövning – men återkom senare och lades in med svåra kräkningar och diarréer. På kvällen började även Tärnholm kräkas.

Fortsätt läsa ”Historien om ett egnahem och dess skapare – och lite om Lex Maria”

Från 1911 till 2010 censurerades i Sverige de filmer som skulle visas offentlig. Så säkerställdes att de inte skulle ”strida mot allmän lag och goda seder, vara förråande, upphetsande eller förvirrande för rättsbegreppen.”

Den första offentliga filmvisningen i Sverige hade ägt rum redan 1896 på en stor industrimässa i Malmö, och på Stockholmsutställningen 1897 fanns vad som kallats Stockholms första biograf: ”Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm”. Efter utställningen flyttades visningsutrustningen till en ny biograflokal med 63 sittplatser på Kungsträdgårdsgatan 12 (nuvarande 18) där gamla Svenska Panoptikon tidigare hållit till. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn och programmet varade cirka 15-20 minuter.

Fortsätt läsa ”100 års censur: Den första tidens filmer”

Den 15 oktober 1935 kl 14.15 samlades inbjuda på den nya Slussterrassen, trumpetare gav signal från Blå bodarna och tal hölls av borgarråd och stadsfullmäktige, varefter konungen högtidligen förklarade den nya trafikanläggningen invigd. Efter invigningen kunde inbjudna bese den nyligen återuppförda Katarinahissen, vars förste passagerare blev Konungen själv. I Södra stadshuset anordnades utställningen ”Slussen genom tiderna”, som småningom skulle öppnas även för allmänheten – mot en avgift av 25 öre.

Och DN firade med ett 30-sidigt Södernummer för alla läsare inom tullarna, om ”stadsdelen på höjderna och dess problem”. Fast intervjuerna och berättelserna handlade inte alls mest om problem.

Fortsätt läsa ”1935 invigdes nya Slussen – och DN firade med ett speciellt Södernummer”

Den 24 november 1948 satt Peter Torbiörnsson tillsammans med övriga förstaklassare i Essinge folkskola och väntade på sin fröken, som skulle komma med morgonbussen över Essingebron. Men hon kom aldrig.

Hon hade suttit i den buss som strax efter klockan 8 hade kolliderat med en lastbil – och störtat 15 meter ner i det kalla och dyiga vattnet i Stockholms dittills svåraste trafikolycka någonsin. En enda passagerare överlevde. Skolbarnen fick lov, men kring döden rådde stor tystnad i skolan. Som vuxen blev Torbiörnsson filmare och journalist, och 2006 återkom han till Essingeöarna för att göra en dokumentärfilm för SVT om hur händelsen påverkat de drabbades liv: ”Den stora olyckan …och fröken som inte kom”.

Fortsätt läsa ”Den stora bussolyckan på Essingebron i november 1948”

På annandagen nådde påskkravallerna sin kulmen: Ett massuppbåd av poliser till fots, på häst och i radiobilar rensade Söders gator med hjälp av sablar, ridpiskor och batonger. Vid midnatt hade sex personer fått tas om hand på Södersjukhuset medan ett fyrtiotal anhållits. Götgatans trottoarer började rensas precis samtidigt som folk strömmade ut ur biograferna. Många oskyldiga råkade därför illa ut när poliser med dragna sablar rensade trottoarerna utanför Medborgarplatsen medan två beridna poliser i bredd skingrade folkmassorna på Götgatan mellan Folkungagatan och Skånegatan.

Fortsätt läsa ”Bland swingpjattar och ligister – Söderkravallerna påsken 1948”

Varför är där ingen is till punschen? skrev Povel Ramel till revyn ”Ryck mej i snöret” 1964 – och tecknade en mörk bild av ”den gamla goda tiden”. I juni 1925 verkade det vara nära att stockholmarna skulle bli utan is till punschen – den skulle åtminstone bli betydligt dyrare.

Den 14 juni 1925 meddelade ”Is-Jonsson”, alias direktör Josef Jonsson vid Stockholms Is-aktiebolag, att stockholmarna fick bereda sig på höjda ispriser. Blidvintern hade gjort så gott som all isupptagning i Stockholms omgivningar omöjlig, och nu gapade isupplagen nästan tomma. Man måste skaffa is från annat håll, och från Isbolagets stora upplag vid Kramfors och Sandöverken gick fartygstransporter till Stockholm.

Fortsätt läsa ”Is-kris, is-krig och konst-is. Sen kom kylskåpet.”

För 100 år sedan hade både DN och SvD stora bildreportage från det högtidliga firandet av den 6 juni. Men medan DN skrev om ”Svenska flaggans dag” och hur den fick glans och färg av hembygdssångarna, beskrev SvD en glansfullt firad ”Nationaldag” med fladdrande blågula dukar. Och redan 1923 hade styrelsen för Svenska Flaggans dag utdelat en minnesplakett till personer och företag som bidragit med pengar till firandet av ”Svenska Flaggans dag – Nationaldagen – den 6 juni”.

MEN: Den 6 juni blev väl inte nationaldag förrän 1983?

Nordiska museet sammanfattar:
Sveriges nationaldag firas sedan 1893 den 6 juni till minne av Gustav Vasas val till kung 1523 och 1809 års regeringsform. 1916 fick dagen i almanackan namnet Svenska flaggans dag, 1983 blev den officiellt Sveriges nationaldag, och sedan 2005 är det en officiell helgdag.

Fortsätt läsa ”Om flaggor och nationaldagsfirande”