Den 18 januari 1925, några veckor efter den högtidliga invigningen av Radiotjänsts rundradio, gjorde DN en ambitiös ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om hur sändningarna fungerade och vad de tyckte om programmen. Alla verkade överens om att programmen blivit bättre och mera omväxlande sedan Radiotjänst tog över vid årsskiftet. Däremot var man på landsorten så gott som enhälligt missnöjd med Stockholmsstationens sändareffekt, särskilt i de delar av södra och mellersta Sverige där man bara i sällsynta undantagsfall kunde höra sändningarna från Stockholm.

Värmlänningarna övervägde till och med att vägra lösa ut postförskotten på licensavgiften, eftersom de inte hade någon glädje av den. Utlandsstationerna var mycket lättare att få in än de svenska.

SvD rapporterade om ett nytt inslag i nyårsfirandet 1924/25: Nyårsvaka per rundradio, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man lyssna till den av Svenska Dagbladet anordnade radioutsändningen, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade hr Kjellström Bachs trio.

Dagen efter skulle rundradioverksamheten dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.

Den 21 december 1924 hade Dagens Nyheter hela 66 sidor, inklusive en Jultidning. Artiklarna ger en bild av julen för 100 år sen.

Det var kolossalt gott om julgranar det året. Man trodde dock inte att kommersen skulle komma igång riktigt förrän i början av julveckan, så granförsäljarna hade gott om tid att sätta fötter på sina granar. Priserna varierade så pass mycket att det kunde löna sig att se sig om.

DN rapporterar: Igår kunde priset för en gran på halvannan till två meter variera mellan 3 och 5 kr. Och det innebär inte nödvändigtvis att de är dyrare på Östermalm än Norrmalm, utan det kan skilja mellan två försäljare som står sida vid sida på samma gata.

Den 10 september 1944 skulle »Gripsholm» lämna Göteborg, och senast vid midnatt natten innan måste besättningen vara ombord, bland dem den 26-åriga stockholmsflickan Jane Horney som hade mönstrat på som köksbiträde tillsammans med ett par svenska societetsflickor. Men på kvällen såg väninnorna hur Jane fördes iland, upplöst i tårar. Hon sa att det blivit något missförstånd med passet.

Den 29 september samma år greps Jane Horney av svensk säkerhetspolis efter påtryckningar från den danska motståndsrörelsen, som var övertygad om att hon var tysk spion. Den 14 oktober släpptes hon fri, sedan man efter grundliga förhör och undersökningar funnit anklagelserna ogrundade. Hon varnades för att umgås med utlänningar och fick passet indraget, då det inte ansågs önskvärt att hon åkte utomlands. Fyra månader senare försvann Jane för gott.

I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

I början av tjugotalet växte radiointresset snabbt och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader ”på landet”.

Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.

Redan 1921 hade hembränningen utrotats av smugglingen, och smuggelspriten flödade i Stockholm, främst från skärgården. Den bedrevs både av storsmugglare och ”vanligt folk”. Årskrönikan 1924 rapporterar:

Smugglingen från Skärgården pågår som vanligt. Häromdagen kom exempelvis fröken A med ångaren Blidösund från Köpmanholm med fem liter sprit gömt i kläderna, och med samma båt kom fru Ö med tre liter. Med Blidö åkte några dagar senare ovanligt många till Stockholm för att omsätta smuggelsprit, bland dem fröken E med 10 liter, fröken SS med 22, och fröken P med ett tjugotal. Och på ångaren Vaxholm III upptäcktes att en kvinnlig passagerare inte bara hade 3 liter sprit i bagaget. Dessutom hade det fyra månader gamla barn hon bar på armen en liter i sin linda.

Ända sedan 1800-talet hade svenskarna haft oktober som den stora flyttperioden – från början för att det passade bondesamhället bäst att statarna sa upp sin tjänst efter septemberskörden. Men flyttandet fortsatte länge att prägla oktober månad – trots olägenheterna med att alla flyttade samtidigt.

Den 8 oktober 1924 skrev signaturen Sminx i SvD:
Vi har flyttat in vår nya moderna våning i det nya förtjusande huset! Det vill säga våra möbler har flyttat in. Själva bor vi på pensionat ”tills vidare” – vilket kan betyda allt från några till ganska många veckor. Varken huset eller våningen var nämligen färdiga på inflyttningsdagen.

I skolträdgården vid Stora Blecktornet på Söder skrev Aftonbladet 1924 om storstadsbarn som trädgårdsmästare: Vi lever i i ett tidevarv som mer eller mindre berättigat kallats barnens århundrade. Det görs mycket för dem som växer upp i fattigdom med färre möjligheter än andra att få en motvikt mot allt ont som ligger i tiden. Många sänds sommartid ut till kolonier på landet för att få vederkvickelse och styrka.

Och för de övriga finns ända sedan 1907 i Stockholm så kallade skolträdgårdar. Staden ställer upp med mark och 500 folkskolebarn får varje sommar ett litet koloniland att sköta om och sedan ”skörda”.