Som många typiska stockholmare hade Gunnar Edander föräldrar från landet: pappan kom från Dalarna, mamman från Bohuslän. Båda var musikaliska, vilket har betydelse för fortsättningen. I Stockholm bodde familjen först omodernt inne i stan innan man 1952 flyttade till Årsta.

Gunnar gick i Adolf Fredriks musikskola och tog 1962 studenten i Enskede läroverk. Småningom blev han kompositör och fortsatte med Fickteatern, Unga Klara, ”Kan vi, vill vi, törs vi?” Och mycket, mycket mera.

Här berättar han om hur det började: med tramporgeln i Bohuslän.

När jag var liten åkte vi alltid hem till mormor och morfar i Brodalen i Bohuslän och firade en del av sommaren. Det var alltid så lyckliga somrar med ”huset fullt” av mostrar och morbröder och kusiner.

Men mest spännande av allt var att på vinden stod en liten tramporgel. Den hade tillhört mormorsfar, organisten Gustaf Alfred Sundström (1857-1936), som varit organist i Högås kyrka i Bohuslän. Min mamma, som bodde hemma hos sina morföräldrar som ung, berättade att hennes morfar brukade öva på den lilla orgeln innan han skulle bege sig till kyrkan och spela. Han låste alltid orgeln noga och gömde nyckeln, men mamma visste var nyckeln låg, så när hennes morfar inte var hemma satt hon och fantiserade vid orgeln.

Så satt även jag som ung pojke och fantiserade vid samma orgel på vinden hos mormor och morfar. Där kunde jag sitta ostörd och spela och spela i timmar utan att jag störde någon. Min mamma var mycket stolt över mitt musikintresse och hon stod ofta i vindstrappan och lyssnade tillsammans med sina syskon.

Jag hade en vacker goss-sopran när jag var liten, så min lärarinna i Kungsholmens skola sökte för mig till Adolf Fredriks musikskola. Detta utan mina föräldrars kännedom! Jag fick göra ett prov och sjöng och knackade takt och utförde en hel del musikövningar för den fruktade musikläraren Hugo Hammarström. Det gjorde jag så väl att jag blev antagen. Då blev mina föräldrar alldeles förskräckta. De trodde att jag skulle få gå i en skola där man BARA fick syssla med musik hela dagarna och inte lära sig läsa, skriva och räkna, det tyckte de var förfärligt.

Så jag minns än idag hur jag höll min mamma och pappa i handen och gick Fleminggatan upp till Kungsholmens skola och bad rektorn att jag skulle slippa gå i en sån konstig skola! Men rektorn förklarade att han och alla var så stolta över att en elev från deras skola, Gunnar, hade kommit in på Adolf Fredriks musikskola och att jag minsann också skulle få lära mig läsa, skriva och räkna. Då gick vi glada hem igen.

Jag har haft musik omkring mig ända sen jag var mycket liten. Min pappa spelade gitarr, dragspel och fiol, och hade som ung varit med i Manskören hemma i Gagnefs kyrka, och min mamma hade också en mycket vacker sångröst. Så det spelades och sjöngs jämt hemma hos oss.

Men jag tror att det var mormorsfars tramporgel, som jag spelade på alla dessa somrar hos mormor och morfar, som var avgörande för att jag blev kompositör.

När min mormor dog 3 feb. 1978, (på min födelsedag) fick jag ärva denna orgel, och jag och min son Otto åkte ner till mormor och morfars hus där morbror Stig bodde och hämtade den. Sen dess har den stått som en mycket dyrbar klenod i mitt hem.

/Gunnar Edander, kompositör och lycklig tramporgelägare.

Här fortsätter berättelsen om Gunnar – Mannen(!) som komponerade musiken till ”Jösses flickor!”