Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.