Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

På bilden nedan syns tornet till Jakobs kyrka till vänster. Den publik som skulle till bakre delen av salongen gick igenom portarna i mitten av byggnaden, större delen av första våningens tillhörde den kungliga logen, andra våningen var tjänstebostad och de tre fönstren överst tillhörde målarateljén.

En 1700-talsteater var inte bara till för skådespelen på scenen, utan lika mycket för att publiken skulle kunna visa upp sig. Det var den hästskoformade salongen särskilt lämplig för – helst om man tog hjälp av en kikare. Själva teaterupplevelsen var lika mycket ett socialt som konstnärligt spektakel. I början av föreställningen kunde salongen vara iskall, för att med hjälp av hundratals oljelampor och vaxljus efter ett par timmar bli rökig och het – folk både svettades och svimmade. I pausen skulle publiken äta och dricka, pottor togs fram och herrarna gick ut på gatan och urinerade.

Även bakom kulisserna kunde det vara kallt och dragigt, och det var inte lätt att vara skådespelare, sångare eller dansare. Å ena sidan kunde Gustav III skriva dramer, sätta upp pjäser och spela roller på den egna hovteatern. Å andra sidan hade inhyrda skådespelare låg status och befann sig i samhällets utkant.

Skillnaden var att när hovet spelade var det med och för den egna kretsen, ett “hov-divertissement”, medan skådespelarna uppträdde för alla och envar, “visade sig för pengar”. Samtidigt som de ändå hade ett romantiskt skimmer för mer stadgade medborgare.

På scenen arbetade män och kvinnor under någorlunda lika villkor. De kvinnliga kunde även gifta sig “uppåt” och bli “fruar”. Men vanligen övergick karriären i fattigdom och nöd när rösten eller hälsan svek.

Och arbetsmiljön var inte den bästa. I Göteborg fanns en föreskrift om att mellanakterna måste kortas “särskilt i stark köld” och det var säkert likadant i Stockholm. Ibland satt orkestern i päls, men kvinnorna förväntades alltid vara lättklädda.

Ändå var teatern en av de få offentliga miljöer där olika samhällsklasser kunde mötas på någorlunda lika villkor, åtminstone från 1700-talet när man började sälja biljetter till allmänheten, innan dess var det en plats för hovet. För dåtidens stockholmare var det viktigt att gå på teatern, både för underhållningens skull och för att få ta del av skvaller och senaste nytt.

Och kanske fick man se en glimt av självaste kungen.

I boken På båda sidor om ridån skriver Claes Lundin om “nya Stockholms” teaterliv: 1888 hade Stockholm 7 teatrar, den mest namnkunniga var förstås Den kungliga teatern, den som för 100 år sedan bodde i Bollhuset på Slottsbacken.

Där finns alla samhällsklasser och smakriktningar företrädda, ty där ser man såväl allvarlig opera och högre skådespel som fin komedi och lätta lustspel. Här finns dessutom ett “hovkapell” och en balett som inte ens Nya teatern lyckats få ihop.

Den mest använda ingången är från Arsenalsgatan. I den stora förstugan samlas en del av vår manliga “beau monde” för att ta den kvinnliga i betraktande vid föreställningarnas början och slut.

Salongen är alltid festligt upplyst, numera med elektriskt ljus. Många minns tiden före gasbelysningen, när mörkret låg tätt över loger och bänkar. Kronvindskarlarna (med uppgift att höja och sänka takkronan när ljuset skulle tändas och släckas) hade ett gruvligt besvär och lamptändarna slet också hårt. Nyårsdagen 1854 var ett stort ögonblick: då belystes scenen och salongskronan för första gången med gas!

Publiken jublade, och inom en månad var hela teaterns inre gasbelyst. Man hade fruktat att gasen skulle vara eldfarligare än oljebelysningen, men detta bekräftades aldrig, och man upphörde inte att uttrycka sin förtjusning över en så bländande belysning.

Den belysningen anser man dock numera alldeles otillräcklig. Nu nöjer man sig inte med mindre än elektriskt ljus på logeraderna, vilket gör att man verkligen kan känna igen sina vänner i salongen. Elektriskt ljus på scenen är dock för dyrt för denna teater, trots att det vore välbehövligt.

En svensk teaterpublik är sällan särskilt livlig jämfört med andra europeiska länder, särskilt Italien. Klappa händerna gör man i salongen, och man står även upp och viftar med näsdukar, speciellt när utländska gästartister tar avsked. Visslar gör man äremot inte.

Femte radens sida kunde bli lite bråkig på den tiden så många biljetter såldes till den platsen att åskådarna låg varvtals på varandra, och platsen kallades “liggande parterr”. Där fanns inga sittplatser, utan de som kom först placerade sig framstupa över bröstvärnet och fick sedan de bakomvarande över sig.

Där fanns också den mest engagerade publiken, men numera är där lika lugnt som på andra platser och poliskonstapeln på platsen tycks vara där mera för sitt eget nöjes skull.

Går man upp på scenen ser man först bara ofantliga bemålade vävar, uppspända på ramar, som bärs fram och tillbaka av ett dussin karlar. Man hör lystringssignaler och kommandorop och häpnar över all kringliggande bråte.

Den som första gången beträder tiljan lär sig snabbt att sätta ner foten mycket försiktigt på det lutande teatergolvet med alla sina hål och rännor. Stora scenen har 46 kulissrännor med lika många kulissvagnar som skjuts för hand. Scengolvet är fjärde botten nedifrån och har fyra bottnar över sig. Man ser ett oredigt virrvarr av linor och block försvinna upp i den höga, mörka rymden. När publiken ser någon plötsligt sjunka genom golvet är det alltså till våningen under han försvinner, genom någon av de fem falluckorna.

Av brandsäkerhetsskäl finns en järnstege utanför fönstret till klädlogerna. Dessutom finns numera en räddningstrappa inomhus. Salongen är skild från scenen med fasta murar – och så har man förstås järnridån, en av nya Stockholms mest betryggande teaterfördelar, som sköts av en enda man med hjälp av ett hissverk konstruerat av maskinmästaren.

Teaterns imponerande maskineri utnyttjas till fullo i Lohengrin. Riddaren är i själva verket en docka med trähuvud och hjälm samt sköld av bleck, svanen en liten dockfigur och den lilla snäckan är av papier maché. Hela fordonet med riddare och svan dras med hjälp av ett varpspel i kulissen i en ränna nära fonden tvärsöver scenen.

Där står en stor, vackert målad snäcka, som Lohengrin ställer sig på. Den dras av en svan av papier maché, med trähuvud och böjlig resårhals. En man på högra sidan vrider på ett varpspel – och svanen och snäckan glider med den av elektriskt ljus belyste Lohengrin vidare längs en annan ränna, som gör en kurva på teatergolvet som täckes av en “sjömatta”.

Vid avskedet kråmar sig svanen med illusoriskt riktiga rörelser innan han “lätt över vågen åter far” medan Lohengrin kastar vemodsfulla blickar – på varpspelet och karlen som vevar.

En av ljudeffekterna är blåsten som består av ett hjul liknande ett mindre vattenhjul, med skovlar av tunna träribbor. Omkring allt är ett bälte spänt, och ju starkare arbetskarlen vevar, desto hårdare blåst hör man i salongen.

Åskor finns det flera av. Förr skakade man helt enkelt tunna järnplåtar, men det skrämde inte många i salongen. För att åstadkomma en riktig åska, så att flera fruntimmer i salongen visar oro, kanske är nära att dåna, behövs två långa trummor, överspända med skinn och uppsatta i en ställning, så att de med en hävstång kan närma sig eller avlägsna sig. Mellan trummorna en axel med en mängd pinnar med bollar (ända upp till 60 stycken), som träffar trumskinnet när två män sätter det i rörelse.

En annan åska är stenåskan: två skorstenar av trä med många invändiga ojämnheter. De går genom alla våningar från vinden ner i källaren och har upptill spjäll, på vilka man lagt en duktig portion småsten. Spjällen sköts med linor nedifrån scenen. När de släpps loss rasar stenarna ned, träffar alla hindren på de inre väggarna – och det uppstår ett förskräckligt skrällande. Ännu värre oväder gör dock skrammelåskan, som består av ett antal trähyllor upphängda på ett visst avstånd från varandra som hissas upp i vinden, varifrån man låter lapp på lapp falla ned. Då hör man tydligt åskan slå ned, och är färdig att rusa ur salongen.

Men för en storm behövs också regn. Det åstadkoms med ett flyttbart rör fyllt av ärter som faller genom en mängd hinder. För riktiga regnskurar lutar och ruskar man röret.

Blir det inte tillräckligt oväder med blåstvev, trumma, sten- och skrammelåskorna samt regnärtröret tar man till ett grovhugget stenblock som sitter fast vid en skakel, och gnor med det fram och tillbaka över golvet. Detta block begagnas även när enligt manus “en vagn höres”.

I attributmagasinet förvaras “allt”, noga ordnat, och likväl ett kaos! Tunga, riktiga järnkedjor bredvid champagnebuteljer och bilor, träben, gravmonument och värdshusskylten i »Faust». Samt en björn och en elefant. Man vandrar mellan Papagenos fågelbur, Ofelias likkista samt en mängd musikaliska instrument från alla tider och alla land, bärstolar, spinnrockar, storartade bröllopstårtor (något malätna), ugglor och igelkottar.

Det är isande kallt i magasinen, medan scenen med omgivningar med hjälp av värmeledningen håller en lagom temperatur. Innan man hade värmeledning var kylan ganska besvärlig, och en tid, det är nu länge sedan, eldade konstnärerna sig själva med toddar (groggar) som de lät hämta från den krog som på den tiden fanns hos portvakten. Var det mycket kallt, användes »mahognytoddar», vilka värmde mest.

Något sådant kan aldrig komma i fråga i nya Stockholm, skriver Lundin stolt och avslutar:

Nya Stockholm tycks som sagt icke kunna få nog med teatrar. De många teatersalongerna är inte fyllda varje afton, men teaterbesöken ingår ändå i storstadsbons vanor.

Och när konungen åker upp till slottet efter en afton i Stora teatern stannar stockholmaren och fröjdar sig åt glansen från den kunglige förridarens fackla…

1892 revs det gamla Operahuset (Gustavianska operan) i Stockholm.

Teckningarna på sidan är ur Lundins bok.