1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…

Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Fortsätt läsa ”1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…”

Om stockholmsgatornas trafikhistoria. Hur ska det gå utan de kloka hästarna?

När överståthållarämbetet 1924 genomförde nya trafikföreskrifter kommenterade DN: ”Trafikkultur är ett nytt begrepp, men gående och åkandes rättigheter och skyldigheter har länge varit föremål för höga vederbörandes omsorg och allmänhetens diskussion.” Och så gav man några exempel ur Stockholmsgatornas trafikhistoria.

Första föreskriften i de nya trafikkungörelserna löd:
”För den som går på gångbanans vänstra sida är mötande skyldig att vika åt vänster.”

Det låter ju enkelt, men hade föregåtts av många och långa diskussioner. Stockholms polischef Gustaf Hårleman var djupt bekymrad över stockholmarnas usla gångkultur medan borgmästaren Carl Lindhagen i stadsfullmäktige lär ha kommenterat den Hårlemanska vänstertrafiken: ”Jag har gått fram där det funnits något tomrum.”

Fortsätt läsa ”Om stockholmsgatornas trafikhistoria. Hur ska det gå utan de kloka hästarna?”

1787 – 88 transporterade prästen flera barn från barnhuset – och inspekterade fosterhemmen

När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

Fortsätt läsa ”1787 – 88 transporterade prästen flera barn från barnhuset – och inspekterade fosterhemmen”

När Allmänna Barnhuset skulle tömmas blev det en lång och mödosam resa

På Allmänna barnhuset bodde barn som saknade försörjning och fick undervisning tills de kunde klara sig själva, vid ungefär 12 års ålder. Men dödligheten var hög, och 1785 ändrades inriktningen: Istället för att vara ett hem för 300-350 barn skulle man förmedla barn till fosterföräldrar, i huvudsak på landsbygden, där de skulle arbeta i jordbruket. Det ansågs vara både hälsosammare och billigare.

Men först måste huset förstås tömmas på de barn som 1785 bodde där. Den 24 september åkte nästan hälften av alla barnen till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.

Fortsätt läsa ”När Allmänna Barnhuset skulle tömmas blev det en lång och mödosam resa”

När folk strömmade ut till Djurgården första maj för att grundligt fira Majgrevens seger över vintern.

Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka ”märg i benen inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det ”dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av ”Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i ”majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Fortsätt läsa ”När folk strömmade ut till Djurgården första maj för att grundligt fira Majgrevens seger över vintern.”

Årstafrun och hennes dagböcker – i ocensurerat skick

Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

Fortsätt läsa ”Årstafrun och hennes dagböcker – i ocensurerat skick”

Flykten från skitstan – till det som blev stockholmarnas sommarnöjen

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Fortsätt läsa ”Flykten från skitstan – till det som blev stockholmarnas sommarnöjen”

Gatans artister: Blinde Collingen, Filikromen, Blinde Kalle, Marktschreiern – och så Kasper förstås

Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som ”pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

Fortsätt läsa ”Gatans artister: Blinde Collingen, Filikromen, Blinde Kalle, Marktschreiern – och så Kasper förstås”

När stockholmarna gick man ur huse till Kgl nummerlotteriets spännande dragning

Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. ”Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Fortsätt läsa ”När stockholmarna gick man ur huse till Kgl nummerlotteriets spännande dragning”

En riktig skithistoria

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så ”togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i ”rusningstid”? Var ”satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Fortsätt läsa ”En riktig skithistoria”

På båda sidor om ridån i Kungliga teatern/Gamla Operan/Gustavianska operahuset

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

Fortsätt läsa ”På båda sidor om ridån i Kungliga teatern/Gamla Operan/Gustavianska operahuset”

Den spännande historien om djävulen i Humlegården

Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Fortsätt läsa ”Den spännande historien om djävulen i Humlegården”

Om Årsta Holmar och dem som bodde där

Bilden ovan visar Årstabron under byggnad 1927-29 (Picryl). Numera finns två parallella järnvägsbroar över Årsta holmar, men de tre öarna kan fortfarande bara nås med båt. Ändå har människor bott där ända sen 1700-talet, och en trädgårdsmästarfamilj lyckades försörja sig i ett halvt sekel.

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler, och ett slags arrende betalades sedan till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården med orangeri och fruktträdgård byggdes i mitten av 1700-talet som bostad till Christer Robsahm, som också startade det första sockerbruket i Tanto. Snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom dock senare.

Fortsätt läsa ”Om Årsta Holmar och dem som bodde där”

Helgeandsholmen – från medeltidens ”Helige andes hus” via stall och bodar till Riksbyggena 1907

Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons

Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.

Fortsätt läsa ”Helgeandsholmen – från medeltidens ”Helige andes hus” via stall och bodar till Riksbyggena 1907″
Smoking club

Det enorma fornfyndet – Vad gör man med 700 000 kritpipor?

Bild: Smoking Club av Frederick William Fairholt
(PD) via Wikimedia Commons

När Hotell Hilton 1984 skulle byggas vid Slussen fick arkeologerna möjlighet att undersöka marken vid byggplatsen. Vid Södermalmstorg låg en gång Pontus Fredrik de la Gardies eleganta 1600-talspalats – tills det förstördes i den katastrofala branden i juli månad 1759, tillsammans med stora delar av bebyggelsen i Maria församling.

När golvnivån i palatsets östra flygel nu skulle fastställas upptäckte man ett ca 34 kvadratmeter stort källarrum, fyllt med uppskattningsvis sex ton(!) kritpipor, som alltså i över 200 år legat dolda under stockholmarnas fötter. Det visade sig vara det gamla kritpipelagret hos ”Dufwenberg & Nordström, som hålla öpna Bodar uppå Södermalms torg ”.

Fortsätt läsa ”Det enorma fornfyndet – Vad gör man med 700 000 kritpipor?”

Julseder: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?

I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)

Fortsätt läsa ”Julseder: Lussigossar inför rätta, julbocken som djävulsgestalt. Och vad är det egentligen vi bakar?”
Jacob Guntlack skillingtryck

Jacob Guntlack – den kriminelle charmören som skrattade hela vägen till Hammarbyhöjdens galgbacke


Jacob Guntlack var en av 1700-talets mest beryktade tjuvar och mästerrymmare. I häktet inför sin avrättning 1771 skrev han sitt livs historia, troligen via diktamen eftersom han antagligen var analfabet. Biografin gavs ut 1776 med titeln:
”Den Uti Smediegårds-häktet nu fängslade ryktbare Bedragaren och Tiufwen Jacob Guntlacks lefwernes-Beskrifvning af honom själv författad”.
Den blev mycket populär och översattes småningom till både tyska och danska.

I en lista över dödsdömda fångar på Smedjegården står det lakoniskt: ”Den 16 januari 1771: Tjuven Jacob Guntlack hängd utom Staden, 26 år. Nöjd och frimodig.”

Fortsätt läsa ”Jacob Guntlack – den kriminelle charmören som skrattade hela vägen till Hammarbyhöjdens galgbacke”
Kungsträdgården middagskonsert 1866

Kungsträdgården: När folket släpptes in i kungens köksträdgård

Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när ”folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års ”Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Fortsätt läsa ”Kungsträdgården: När folket släpptes in i kungens köksträdgård”

Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar.

Fortsätt läsa ”Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.”

Stockholms optiska telegraf: 1792 uppfanns i Frankrike den optiska telegrafen, två år senare hade Sverige sin egen variant.

Allra längst upp till höger på akvarellen ovan syns Stockholms optiska telegraf. I mitten av bilden ligger malmgården med sin täppa, till vänster Maria Kyrka och till höger Mosebacke teater som flaggar med unionsflaggan. Bredvid teatern håller man på att bygga ett stort hus och längst till höger syns alltså huset med den optiska telegrafen på taket.

Konstnären heter Josabeth Sjöberg och tavlan “Utsigt från mitt fönster uti N.ro 25 vid Chatarina Högbergsgata” , Stockholms stadsmuseum (CC-BY).

Fortsätt läsa ”Stockholms optiska telegraf: 1792 uppfanns i Frankrike den optiska telegrafen, två år senare hade Sverige sin egen variant.”