Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. “Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i “Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Den 16 April 1771 utfärdades kungl. maj:ts »Nådiga Kungörelse till inrättande av ett Genuesiskt Lotterie» efter förebild från kontinenten. Det var ett statskontrollerat lotteri, och inga konkurrerande lotterier tilläts längre – om man ville spela på andra spel fick man göra det i hemlighet. En del av de pengar som lotteriet genererade användes till att bekosta byggandet av olika samhällsprojekt, exempelvis Trollhätte kanal.

Förutom att förse staten med inkomster och lottköparna med vinstmöjlighet skulle lotteriet uppmuntra till giftermål och “folkmängdens ökande, främst bland allmogen”.

I detta syfte fördelades vid varje lottdragning 500 daler silvermynt mellan fem giftasvuxna flickor mellan 15 och 24 års ålder. Det gick till så att man på dragningshjulets nittio nummer skrev nittio namn på fattiga och skötsamma allmogeflickor, utvalda av landshövdingarna i de olika länen över hela landet. Namnen på de fem vinnarna kungjordes från predikstolarna, men pengarna utbetalades först när vederbörande ingått “av prästerskapet bestyrkt hjonelag”, alltså gift sig. Även detta utropades från predikstolen.

Den allra första dragningen skedde 1773. Då hade ämbetsverket ordnats och fått sin kungliga direktion, sina tjänstemän och kollektörer. Hela verket var omgivet av kunglighetens glans, och det skulle styras av stormän.

Den mest välkände medarbetaren torde dock vara Carl M. Bellman, som från 1777 och några år framåt står som sekreterare – en syssla man kan tänka sig rimmade illa med skaldens natur, även om den hjälpte upp hans ekonomi. Vännen Sergel tecknade bilden av “Bellmans morgonsup, med smörgås i hand, trött och trumpen”.

Nummerlotteriet hade ett kansli, fem kontor och eget tryckeri, och lotterna såldes antingen direkt på kontoren eller genom ombud på krogar, apotek eller andra butiker. Man utgav även Kongl. Svenska Nummer-Lotteriets Almanack.

Medan direktion och tjänstemän skötte ämbetsverket i nummerlotteriets hus vid Svartmangatan sålde kollektörerna lotter – flera ju närmare dragningsdagen kom: “Vilken trängsel på torsdagen, vilken ännu större på fredagen och och allra värst på lördagen!” Man MÅSTE bara köpa en lott – även om man var tvungen att pantsätta sina kläder för att få råd.

Och lottköparna såg tecken och siffror överallt – i kaffekoppen, i brännvinsglaset och bland gatsoporna, lika väl som i himlens skyar. Drömmar var också betydelsefulla. Om man drömde om bröllop betydde det begravning, men också att man skulle spela på 20, 15 och 1. Drömde man om en regnbåge skulle man spela på 13, 7 och 5, bröd betydde 56, 75 och 11, äpplen 48, 44 och 35; o. s. v.

Allt detta kunde man lära sig i de många drömböckerna, t.ex. den från franskan översatta “Förklaring på de förnämsta drömmar sådan som den av Philosopherna blivit uppgiven, samt vilka av det s. k. Genuesiska eller Kongl. Nummer-Lotteriets Numror säkrast svarar mot varje dröm”. Eller den svenska “Fullständig och av erfarenheten befunnen säker Drömbok för Lotterispelare i allmänhet”. Så sent som 1843, alltså tre år efter att nummerlotteriet lagts ner, utkom en “Drömtydare” med lotterinummer.

När den livligt efterlängtade onsdagen slutligen kom infann sig en mängd människor på Slottsbacken för att se tillrustningarna utanför Indebetouska huset. Åt Slottsbacken till restes där var tredje onsdag en tribun på vilken nummerlotteriets direktion tog plats, under trumpetstötar, basunlåt och trumvirvlar från en särskild liten läktare, där gardesmusiken bidrog till det festliga intrycket. (Se bilden högst upp på sidan.)

Vid det storartade lyckohjulet samlades skalden Gyllenborg, skalden Leopold (medlem av direktionen ända från 1796 intill sin död) och andra förnämlige män, presidenter och statsråd.

Huvudperson här var dock ett barnhusbarn föreställande det blinda ödet, vilket utdelade lyckans håvor. Lottdragningen verkställdes nämligen av en gosse från frimurarbarnhuset, högtiden till ära iklädd paraduniform och utstyrd med vita handskar samt med förbundna ögon. För i reglerna från 1771 stod:

Sedan man flere gånger omwridit hjulet, uttages en lott av en barnhusgosse med förbundne ögon och handske på handen.

De tomma hylsor som lotterna legat i kastades ut bland folkmassan, som under hurrarop och skrän slogs om dem. Den som var nog lycklig att erövra en sådan hylsa fick en liten ersättning för att återlämna den till lotteriet.

Utdrag ur en vers som beskriver spektaklet (1823):

Men varfrån kommer väl det gälla sorl jag hör
/…/
så skyndar jag mig upp mot Slottet ifrån bron;
tills invid Storkyrkan jag trängs av stora hopar
av folk, som redan hastat hit,
att se på dragningen af Nummer-Lotteri’t;
en stiftelse som har den prisvärda tendencen,
(fast tadlarn skriker jämt på dess fördärvlighet)
att vänja Stockholms Allmänhet
att uti elakt spel behålla contenancen.

/…/

Men se på den Mamselln, med nya sidenhatten,
som nyligt på kredit uti en bod hon fick
och nu betala tänkt! Se hennes vreda blick!
Den stackarn drömde sig tre numror härom natten,
men hela vinsten är för hin!

Men allt här i världen förgår, och så småningom höjde sig allt flera och starkare röster mot staten som spelhusvärd. Tidningarna klagade högljutt över det sedefördärvande och för mången olycksbringande i den kungliga lotteriinrättningen. Man berättade allt flera exempel på lottköpare som ruinerat sig själva och sina familjer, och en brukspatron Borgenström, som ärvt 80 000 rdr banko efter sin far, spelade bort hela sin förmögenhet och hängde sig.

Den 16 december 1840 var det 1 143:e och sista gången som detta gratisnöje bestods Stockholms allmänhet – den allra sista dragningen i det Kungliga nummerlotteriet. Brudgåvefonden överflyttades till Riksgäldskontoret, där det blev kvar till 1859.