Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som “pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

En annan ryktbarhet var Filikromen, som kallats “parodi på folksångare” och var gatumusikant i Stockholm under 1810-talet. Han hade tidigare varit gardist och beskrevs som en “vild, rödbrusig och försupen” man som “till sin skorrande fiol” sjöng allehanda visor och slagdängor, somliga av egen tillverkning. När åhörarna kastade åt honom ett mynt hade han för vana att skickligt fånga det i munnen.

I “En sjuttioårings minnen” beskrivs hur Filikromen alltid hade ett stort följe av pojkar och slödder i hälarna, och: Ryslig såg han ut, med förvridet ansikte, ett hår som aldrig gjort bekantskap med kammen, och en dräkt, som bokstavligen ej bestod av annat än de smutsigaste trasor.

Sjuttioåringen fortsätter: Troligen sålde han också »visor tryckta i år», ty blott så kan man förklara, att den samling komiska bondvisor, som på 1850-talet utgavs av en samlare vid namn Stål, kallades »Filikromen».

Vishäftet Filikromen gavs ut 1850-65 av Axel I. Ståhl (som egentligen hette Theodor Öberg) och blev betydligt mera känt än sin namne. Drygt 100 år senare skulle Filikromen också bli namnet på ett folkmusikprogram som började sändas i Sveriges Radio P2 1976.

Blinda Kalle är mera välkänd, även om få vet hans riktiga namn. Karl Johan Ström kallades även blinda Janne, föddes i Husby Långhundra socken i Uppland 1818 och dog i lunginflammation 1864 vid Lilla Bryggaregränd, i den gård som kallas Lamdbyska verket.

Redan vid åtta års ålder gav han sin första solokonsert på Karl den trettondes torg, och fortsatte sen i 38 år att gå omkring på Stockholms gator och spela fiol.

Han har kallats en moderniserad och förädlad Filikromen, en genuin folkfiol, och behövde bara höra ett stycke en gång för att kunna spela det. Han hade fri entré till kungl. teaterns vind(!), och så fort där gavs en ny opera var han på plats, med ett öra som ingen annans. Dagen därpå kunde man på Stockholms gator och gränder höra samma musik.

I ur och skur spelade han “allt”: dansmusik och s. k. slagdängor såväl som all klassisk musik. Ibland var han ackompanjerad, av ett positiv eller, under senare år, en annan blind man, som spelade fiolonsell (cello).

Alla som kände Blinda Kalle var eniga om att han förde en exemplarisk vandel. Han var mycket religiös och försummade aldrig någon gudstjänst. Med hög röst instämde han i koralen, alla psalmer kunde han utantill, liksom katekesen, från pärm till pärm. Det var han säkerligen ensam om bland sina kolleger.

Det gamla Stockholm skriver: “Gatmusiken har alltid varit älskad av folket och samtidigt hatad av de rike.” I boken har någon för hand skrivit en fotnot: “Säg hellre de dumma eller snobbiga”.

Femtonkonstnären var nog mera beundrad och avundad än älskad. I Söndags-Nisse beskrivs hans skicklighet:

Han sköter på en gång och med mycken säkerhet icke mindre än fem olika instrument. Med händerna spelar han lira, genom en vid vänstra armen bunden klubba slår han bastrumma; ovanpå denna sitter en triangel, som klingar medelst ett snöre, fästat vid högra foten.

Vidare har han i en liten väska på bröstet ett blåsinstrument, och slutligen på huvudet en hel klockstapel.

Gubben med skåpet var vid mitten och slutet av 1700-talet en mycket populär person. Hans skåp kallades omväxlande skåp, spelverk, schene Rariteten och laterna magica, och han sjäv gick under namnet “Marktschreiern” (förevisare).

Han har gått till eftervärlden i flera komedier, bland annat Hallmans »Tillfället gör Tjuven» där han blev odödlig genom först Bellmans, senare Hjortsbergs spel.

Bilden visar Lars Hjortsberg som Marktschreiern i “Tillfället gör Tjufven”.

Bland de mest omtyckta av alla gatans föreställningar är nog ändå de trådstyrda Marionetterna och deras enklare släkting handdockan Kasper.

Företeelsen är lika urgammal som teatern. När de kom till Sverige är osäkert, men man vet att de fanns här 1731, eftersom en kunglig förordning det året anbefaller “att Comedianter och Marigenet (marionett) Spelare Lindantzare och dylike för varje gång de agera betala 6 dr Kmt till Rasp- och Spinnhuset”.

Kasper är inte bara en fräck person som säger vad han vill, utan också ett bortskämt och egensinnigt barn, vilket gjorde att han uppskattades både av vuxna och barn. Han blev bofast i Stockholm under 1850-talet, när tysken J.C. Häusermann etablerade sig med sin kasperteater – en portabel dockteater med handdockor, som lätt kunde ställas upp där det fanns tillgång till publik.

Häusermann kom som harpspelare till Stockholm första gången 1856. Kort efter sin ankomst beställde han hos bildhuggaren Hartman huvuden till Kasperfigurer, samt fick tillåtelse att förevisa sin Kasper-teater på alla offentliga platser och torg i Stockholm.

Den första föreställningen ägde rum en söndagseftermiddag vid Gustaf Vasas stod på Riddarhustorget. Hela torget blev så överfyllt av människor att polisen hade svårigheter att skaffa fritt utrymme på platsen.

Sedan flyttades Kasperteatern till Gustaf Adolfs torg, där en ännu större publik samlades, varpå man fortsatte till Hötorget och andra öppna platser i staden. På hösten reste Häusermann till Ryssland, men efter tre år var han tillbaka, och blev då hänvisad till Djurgården med sin kasperteater. Där blev den kvar i många år, småningom inne på Skansen.

Kasper och de andra marionettdockorna hamnade till slut på Stockholms stadsmuseum och när DN på 80-talet sökte information om Häusermann fick de kontakt med ett av hans barnbarnsbarn i Näsbypark.