Nils Gotthard var bara 12 dagar gammal när han 1903 lämnades in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm. Därifrån utackorderades han några månader senare som fosterbarn till en familj på landet. Som vuxen skrev han flera gånger till Allmänna barnhuset för att försöka hitta sin biologiska mamma. Till slut lyckades han.

Till Allmänna barnhuset lämnades många barn med ogifta och fattiga mammor som inte hade möjlighet att ta hand om dem. I registret anges Nils Gotthards mamma först som “okänd”. Från slutet av 1700-talet till en bit in på 1900-talet var det nämligen möjligt för båda föräldrarna att vara anonyma. Lagen tillkom för att förhindra mord på oönskade spädbarn i en tid då det var mycket skamligt att vara ogift mor.

I augusti 1923 rapporterade DN om en ung stockholmska som plötsligt blivit “fostermor”. Det hände på snälltåget från Mjölby, och hon var på väg hem till huvudstaden. I kupén fanns även en ung mor med en liten gosse, och efter 20 minuter blev hon ombedd att ta hand om pojken ett ögonblick medan modern uträttade ett ärende.

Istället försvann hon för att aldrig komma tillbaka. Den unga kvinnan genomsökte småningom hela tåget, men mamman verkade helt enkelt ha klivit av vid någon station. Kvar i kupén hade hon lämnat en unicabox med diflaska, kläder och andra förnödenheter.

På DNs Namn och Nytt-sida utbröt den 11 augusti 1923 en livlig debatt. Det började med ett läsarbrev som publicerades under rubriken “Kärlek vid trettio?”:

Vi är 6 ungdomar i åldern 20-24 som har s k syjunta. Nu har vi delade meningar om en OGIFT kvinna på 30-35 år kan väcka en mans kärlek. Jag skulle gärna se att även herrarna ville svara ett sanninngens ord. Här är ju alla okända, så någon artighet behöver inte iakttagas!”
/Sign Tvivlande 22-åring.

TVÅ DAGAR SENARE publicerades de första svaren, där många erfarenheter skymtar. Alla män utom en svarade JA, en 30-årig ungkarl tyckte frågan var barnslig och sign Larsson trodde blint på ödet.

Den 19 juni 1865 rapporterade tidningarna om en märklig händelse:
Den som i går afton kl. omkring klockan 9 passerade över Slussen mot Järnvågen mötte en människomassa på flera tusen personer, som under väldiga skrik och hurrarop rusade utför Stora Glasbruksgatan med en stor röd flagga. Någon ropade: “Ryssen kommer!” och ett par högre militärpersoner i området lär ha blivit så rädda att de gömt sig i källare och på vind. Framför basarbyggnaden vid Carl Johans torg stoppades folkmassan av en större polisstyrka förstärkt av en militärpatrull.

Vad hade hänt?

Vid Mosebacke torg står sedan 1945 en skulptur. Den heter ”Systrarna”, men de unga kvinnorna är inte systrar. Konstnären Nils Sjögren inspirerades av en tragisk händelse som på sin tid blev mycket omskriven i dagstidningarna och även senare satt mångas fantasi i rörelse.

DNs artikel den 20 september 1911 började:

Två flickor söka döden tillsammans.
Anträffade som lik i Hammarby sjö igår.

Förtfiflan öfver att ej få komma hem orsaken till dubbelsjälfmordet.

1930 års Söder beskrivs i DN som en liten värld för sig uppe bland bergen, svårtillgänglig på grund av “Sluss-eländet“ (den besvärliga trafiksituationen före 1935 när den klöverbladsformade “trafikkarusellen” stod färdig). Turister besöker sockerdricks- och kaffeterrassen på Fjällgatan för att beundra utsikten, men “de vanliga” stockholmarna tar sig nog till Söder bara när de vill visa släkten från landet hur Stockholm ser ut på lite håll.

Och reportern tillfogar nostalgiskt: De två senaste årtiondenas stadsplanerare och byggmästare har gjort vad de kunnat för att förstöra Söders charm, med krokiga gator och gränder, och plankomgivna täppor med röda kåkar. Tidigare har här funnits många hantverkare, men nu försvinner de. En kammakare finns dock kvar – hittills.