I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Numera vaccineras i Sverige bara barn med ökad risk att utsättas för smitta, men från 1940-talet till 1975 gällde det alla nyfödda barn. I skolan gjordes årliga tuberkulinprov: barnen fick en spruta i armen eller tuberkulinhäfta på bröstet. En rodnad visade att skyddet mot tbc var fullgott, annars blev det calmettevaccinering.

Om smittorisken skriver “Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos” 1949: Calmettevaccination som skydd mot tuberkulos“:

På grund av att smittillfällena för personer som ej bo isolerade äro rikliga går det i regel icke att i längden förebygga smittöverföring. Förr eller senare bli praktiskt taget alla människor smittade.

Som en del av en offensiv mot smittsamma sjukdomar som tbc, scharlakansfeber, difteri, mässling, smittkoppor och fläcktyfus uppfördes 1890-1893 Epidemisjukhuset vid Roslagstull. Sjukhuset bytte 1966 namn till Roslagstulls sjukhus och all verksamhet överfördes till Huddinge sjukhus 1992.

1906 beslutade Stadsfullmäktige att hälsovårdsnämnden skulle starta en upplysnings- och understödsbyrå för tbc-sjuka, och 1932 slogs alla stadens tuberkulosbyråer samman till en enhet. TBC-byrån spred information, hjälpte sjuka och fattiga med understöd och vård, samt såg till att barn som riskerade att smittas skulle “på lämpligt sätt omhändertagas”. 1946 ändrades tuberkulosbyråns namn till Stockholms stads centraldispensär, och 1988 upphörde verksamheten.

Skärmbildsundersökningen var en typ av lungröntgenundersökning som i Sverige togs i bruk vid 1940-talets början. Stråldosen var liten, proceduren gick fort och apparaten kunde skötas av personal med kort utbildning. Den lämpade sig väl för massundersökningar och fram till 70-talet åkte skärmbildsbussar fyllda med röntgenutrustning runt i storstäder och byar.

Tuberkulos drabbade främst fattiga, undernärda och trångbodda, och innan riktiga botemedel fanns trodde man att frisk luft och kyla skulle kunna ge ett visst skydd. Därför byggdes (lungsots)sanatorier, där man isolerade och behandlade patienterna, ofta på högt belägna platser på landsbygden, nära havet eller omgivna av barrskog. Vården bestod till stor del av vila, gärna på liggverandor utomhus, som på bilden högst upp på sidan.

Störst problem vållade den smittsamma tuberkulosen i städerna, och 1910 stod det största sanatoriet i Sverige färdigt, Stockholms stads sanatorium (i dag Söderby sjukhus) med 440 vårdplatser. Sanatorierna avvecklades under decennierna efter andra världskriget, eftersom man hittat effektivare behandlingar. Flera används idag för annan sjukvård som långvård eller rehabilitering.

Tuberkulossjuka Alva dog i mitten av trettiotalet, vid 23 års ålder. I sin dagbok berättade hon i ord och teckningar om livet på sanatoriet. Alla patienter följde samma strikta schema, med många vilopauser – enligt Alvas dagordning var det “uppstigning” fem gånger varje dag. I februari 1935 skrev hon om ronden:

Det blir alldeles tyst i båsen. Doktorn kommer, viskas det. Vår doktor Nilsson syns komma vandrande längs gången mellan sängarna, ett litet leende syns som vanligt under hans mustasch. Ibland stannar han framför ett bås och en kort tillrättavisning hörs. Det kan gälla att en patient trots förbudet ligger och läser eller endast sitter upp. Så fortsätter han sin rond och är ej väl utom hallen förrän pratet är i full gång igen.

Efter ett års sanatorievistelse blev Alva i slutet av juni 1935 friskförklarad och fick åka hem till familjen. Men kort därefter försämrades hon, med blodhosta, feber och besvärliga diaréer. Tillståndet skiftade – i januari 1936 skrev hon:

7/1: Var med Elsa och köpte garn till min jumper. Elsa ska sticka.
8/1: Spottade blod i dag. Ganska mycket, det mesta på flera år.

Den 15 december 1936 dog Alva.

På sanatoriet låg även den tåligt lidande bröstsjuka lilla flickan med gyllene hår i “Lasarettsvisan“, som ända sedan tjugotalet genom muntlig tradition spritts i Sverige, Norge och Danmark.

På slutet dör den tappra flickan, en av flera varianter på den sista versen lyder:

Vintern kom och flingor falla
på den lilla flickans grav
Från sin tåligt burna längtan
har hon kommit hem till Gud.

Samma idé om den välgörande friska luften låg bakom friluftsundervisningen vid Engelbrektsskolan. I skolans upptagningsområde fanns många fattiga barn, som fick mat i skolan, där det även fanns möjlighet att tvaga sig under överinseende av en baderska, som bodde i skolan. Kläderna kunde avlusas i en desinfektionsugn.

För de tuberkulossjuka gjorde man 1915 på skolans tak iordning utrymmen för friluftsklasser. Som skydd mot kylan hade barnen tjocka överdragskläder och halmskor, och man använde varmvattenkrus i trälådor för att värma fötterna. Som mest undervisades 50 barn utomhus. Friluftsskolan fanns kvar till 1950-talet.

Innan man upptäckte orsaken till tuberkulos förekom en del andra teorier bland folket. Man såg ju att sjukdomen kunde utplåna hela familjer. Inkubationstiden är lång och varierande, och bakterien kan leva flera månader utanför människokroppen, exempelvis i kläder och sängkläder. När en familjemedlem dog av sjukdomen hade andra i familjen redan smittats och tynade i sin tur sakta bort. Det engelska ordet var “consumption“, just för att det såg ut som om den smittades kropp konsumerades av sjukdomen.

Främst i New England, USA, gav detta på sina ställen upphov till en vampyrpanik, som man bland annat skrev om i Boston Daily Globe 1896 (se bild). Man trodde att den först insjuknade långsamt sög ut livskraften från de andra. Tuberkulosoffren kunde dessutom beskrivas som “vampyrlika” – med blek hy, röda svullna ögon, överkänsliga för ljus, låg kroppsvärme och blodig hosta.

I ett antal dokumenterade fall grävde man upp och undersökte kvarlevorna av dem som hade dött av sjukdomen. Om en kropp såg välbevarad ut trodde man att den livnärde sig på de levandes blod, särskilt om hjärtat eller andra organ innehöll flytande blod. För att stoppa attackerna skulle man hugga av huvudet eller bränna de “färska” organen och låta drabbade familjemedlemmar andas in röken eller äta askan.

Tuberkulos romantiserades under 1800-talet på olika sätt: Man trodde att tuberkulossjuka artister fick utbrott av kreativitet allt eftersom sjukdomen fortskred, ofta med en sista energikick strax innan de dog – en kick som gjorde kvinnor vackrare och män mer kreativa.

Exempel på bleka skönheter som tynade bort är Kameliadamen, bland annat spelad av Greta Garbo och (som nedan) Sarah Bernhardt.

Idag finns det effektiva läkemedel mot sjukdomen och de flesta blir med behandling helt friska.