Jag skriver detta brev i yttersta förtvivlan, då jag står helt ensam med mina båda barn eftersom min man sedan 6 månader befinner sig i skyddshäkte i ett koncentrationsläger.

Så står det i brevet från Wien där Wilhelms och Helgas mamma i december 1938 bad att hennes barn skulle få komma till Sverige “en kortare tid”.

Efter Kristallnatten och Novemberpogromerna hösten 1938 intensifierades nazisternas aktioner mot judar. Förföljelser och diskriminering skulle tvinga judarna att lämna landet, men samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik och tog emot allt färre judiska flyktingar.

Enligt önskemål från bland annat Sverige införde tyska myndigheter “J-pass” för alla judar, med ett rött “J” på första sidan, så att de snabbt kunde identifieras (och avvisas) vid gränsen. Judarna i tyskdominerade områden försökte då att åtminstone rädda sina barn till utlandet.

Kindertransport (svenska: barntransport) är det informella namnet på en räddningsaktion för judiska barn som genomfördes från december 1938 till maj 1940. Efter att Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesministern och socialstyrelsen släpptes undantagsvis ett antal tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år in i landet – på villkor att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd och att föräldrarna inte kom till Sverige.

Det hände att föräldrar till barn som kommit genom denna kvot fick sina ansökningar om uppehållstillstånd avslagna just på grund av detta villkor. De flesta av barnen återsåg aldrig sina föräldrar och var ofta de enda ur familjen som överlevde Förintelsen.

Allt byggde på frivilliga insatser, och de barn som inte togs om hand av familjer bodde i särskilda barnhem. Wilhelm och Helga var bland dem som kom till Stigbo barnhem utanför Stockholm.

Pontus Rudbergs artikel ”‘Allt är harmoni’. Om tillvaron på Stigbo, ett hem för judiska flyktingbarn år 1939” bygger på arkivet efter en av hemmets grundare, Signe Lamm.

Stigbohemmet i dåvarande Vallentuna härad grundades 1939 och drevs av en grupp välbeställda Stockholmskvinnor med judiska äkta män. Hemmet garanterade barnens försörjning i upp till fem år och finansierades av frivilliga bidrag från kvinnornas nätverk. Föreståndare var en kvinnlig tysk emigrant, Käte Fuchs, som till sin hjälp hade en 21-årig hushållerska samt en tysk-judisk flykting, en äldre läkare som var inackorderad »för en mycket ringa avgift».

Flera av barnen hade anknytningar till svensk-judiska familjer eller hade varit i kontakt med svenska flyktinghjälpsorganisationer. Vid ankomsten undersöktes de av hemmets officielle läkare professor Lichtenstein, och de fick gratis tandvård av doktor Weinberg.

Bland de första som kom till hemmet var åttaåriga tvillingpojkarna Lutz/Ludwig och Gerhard från Charlottenburg i Berlin. Deras äldre syster Lonny bodde hos Mosaiska församlingens föreståndare och bröderna hade redan vistats en tid i Stockholm tillsammans med sina föräldrar, som nu hade tvingats återvända till Tyskland.

I början ansågs bröderna “svårhanterliga”, vilket ändrades något med tiden. Vid årsskiftet skildes de ändå åt, i strid mot föräldrarna uttryckliga önskan, och Gerhard flyttades till Mellansjö Skolhem i Täby. Föreståndarinnan var tveksam till flytten och undrade om föräldrarna verkligen hade hörts i saken. Hon skrev att hon hoppades att Gerhard »ej blev alltför ledsen» över flytten.

Tvillingsystrarna Renate och Edith från Berlin var sju år och hade kommit till Sverige med sina föräldrar. Familjen hade en kort tid bott på Birger Jarlsgatan och det är oklart om föräldrarna sedan tvingats återvända eller om de inte kunde försörja barnen. Systrarna flyttade in i mars, och den 11 augusti reste de till Nederländerna för att tillsammans med föräldrarna ta båten till Australien. En månad senare kom de tillbaka till Stigbo, eftersom mamman blivit svårt sjuk. Där blev de kvar.

Syskonen Georg och Renate var “halvarier” enligt registerkortet, där det också står att föräldrarna naturligtvis vill ha tillbaka barnen igen – men än så länge inte har några som helst utvandringsmöjligheter. Det står antecknat att syskonen i början trodde att föräldrarna också skulle komma till Sverige – förmodligen hade de sagt så för att göra avskedet mindre smärtsamt.

Syskonen Wilhelm och Helga från Wien var tolv och nio år och deras far satt i koncentrationsläger. Det var deras mamma som skrev det förtvivlade brevet ovan. På grund av “de politiska förhållandena” hade hon förlorat både sin rörelse och lägenheten och stod ensam med sina barn. Hon hade fått veta att hennes man skulle bli fri och omedelbart få lämna Tyskland om hon ordnade inresetillstånd till ett annat land. Men “tyvärr har jag ingenstans några släktingar och jag lyckas inte få tillstånd att resa någonstans.”

Wilhelm och Helga var ett typiskt exempel på den kategori av barn som passade in i barnkvoten. Föräldrarna hade haft kontakt med svenska flyktinghjälpsarbetare och bedömdes ha vissa utsikter att ta sig till Sydamerika. Mamman intygar: “Mina barn är fullkomligt friska både till hjärta & lungor samt alla organ. Jag hoppas på svar inom kort och ber om placering för båda barnen i samma hus.”

Hilde och Oswald från Karlsbad var födda 1924 och 1930. Fadern hade dött i koncentrationsläger och modern hade skickat barnen till en släkting som kontaktat Mosaiska församlingen för att de skulle få komma till Sverige.

Bröderna Carl Rolf och Claus Günther och deras vän Manfred kom från Berlin. Bröderna var 12 och 16 och vännen 13 år. Pappan till bröderna kunde som judisk skyltfönsterdekoratör inte längre försörja sig och bad om att barnen skulle få bo tillsammans.

De barn som kom till Sverige utan syskon hade det svårare. Mariannes storebror Franz-Leopold bodde visserligen i Stockholm, men inte på Stigbo utan hos bokförläggaren Kaj Bonnier. Pappan anges vara “för tillfället frånvarande” från familjen, vilket med största sannolikhet betydde att han satt i koncentrationsläger. Marianne grät mycket och verkade olycklig. Vid en läkarkontroll i skolan visade det sig att hon hade tuberkulos, och hon var säkert orolig över sina föräldrars öde.

Åttaåriga Jutta från Berlin kom också ensam. Förutom sin lilla ryggsäck hade hon endast fått med sig en nalle till tröst, samt från sin farmor en liten väska för näsdukar. Hon var vid ankomsten i eländigt skick, med bland annat näringsbrist och blodbrist. Signe Lamm ville ha Jutta på hemmet för att se till att blev ordentligt omhändertagen, trots att det fanns en familj som eventuellt var villig att ta emot henne. I breven återkommer oron för Jutta. Medgrundaren Tony Bonnier skriver till Signe Lamm om ett besök på hemmet:

Allt var soligt och trevligt. Det är bara ett barn, som är lite sorgligt med och det är Jutta. Hon är snäll och rar, men verkar ganska mycket efterbliven. Hon har svårt att tugga och äta ordentligt, och hon grät mycket. Hon är ju också det ensamma barnet som plötsligt fått en sådan massa syskon. Det är inte så lätt att vänja sig vid.

Den 16 augusti blev Jutta sängliggande och den 26 september flyttade hon på läkarens inrådan till privatvård i Täby, där hon småningom mådde bättre och började i småbarnskolan. Jutta skrev till sina föräldrar och berättade om flytten, men verkar inte ha velat oroa modern med att tala om hur hon mått på Stigbo. I oktober 1939 skrev hennes mor Martha ett brev till “Ärade fru Generalkonsulinna Lamm” och tackar all de kärlek och omsorg som visats hennes dotter:

Stigbo barnhem verkar för oss vara som ett barnparadis! När vi under trycket av omständigheter och av hänsyn till Juttas vidareutveckling gav bort detta barn, fanns utsikten på en snar återförening. Tyvärr har omständigheterna utvecklats ogynnsamt, och jag kan inte se att någon snar återförening är möjlig för familjen.

Styrelsen ville att Stigbo skulle kännas som ett hem för barnen och ändrade den ursprungliga beteckningen “Barnhem 39”, för att barnen inte skulle behöva känna sig som anstaltsungar. Ibland kan ändå förståelsen för barnens situation och behov verka bristfällig. I mars 1939 kom fadern till ett av syskonparen till Stockholm. Mosaiska församlingen i Stockholm hade ordnat ett rum till honom, men för styrelsen var det inte självklart att han skulle få träffa sina barn. Och det var styrelsen som bestämde, även om barnen och föräldrarna kanske aldrig skulle träffas mer.

Men fruarna i styrelsen verkade bry sig om att barnen trivdes. På helger och skollov kom ofta någon av dem och hälsade på, Signe Lamm visade Stockholm för några barn åt gången, och de var även ute vid Drottningholm. Kvinnorna gjorde utflykter med barnen och bjöd på luncher, middagar och biobesök. Det fanns fem cyklar på hemmet, så när de åkte och badade i Vallentunasjön cyklade några medan andra fick åka bil. Vid sjön åt man medhavd matsäck och badade: »De äldre simkunniga – ej de yngre», konstaterade Lamm i dagboken.

Barnen blev också regelbundet hembjudna till de familjer som betalade för deras uppehälle: Gerhard och Lutz besökte Gunnar Josephsons familj där de också fick träffa sin syster tillsammans med syskonen Hilde och Oswald, och den tuberkulossjuka Marianne fick komma hem till Bonniers där hennes storebror bodde.

Till vardags fick de äldre barnen hjälpa till med sysslorna: laga mat, städa och ta hand om de yngre. I oktober plockade man äpplen, och för pojkarna fanns en hyvelbänk, medan flickorna stickade och virkade.

Trots att alla barnen flytt eftersom de var judar finns inga spår av den judiska bakgrunden exampelvis i menyn på hemmet. Det kan bero på att styrelsen valde barn med någorlunda sekulär bakgrund, som de själva. Man verkade inte heller fira några judiska högtider, däremot alla de traditionella svenska och kristna. I synnerhet julfirandet var storslaget, och barnens födelsedagar firades med tårta och present. I gengäld förväntades barnen visa sin tacksamhet: I styrelsens mötesanteckningar står uttryckligen att »barnen bör själva sända kort till…», följt av en lista med namn på de viktigaste bidragsgivarna.

Hösten 1939 började barnen skolan. För att de dessförinnan skulle lära sig svenska anlitades på våren en lärarinna, fröken Berglund, och när Signe Lamm den 21 augusti for med barnen till Fresta skola klarade de inskrivningarna “med beröm” – utom Jutta som låg sjuk och fick läsa hemma istället.

1943 rapporterade styrelsen att av de barn som omhändertagits på Stigbo var nu två “fullvuxna” och ute i förvärvsarbete. En av flickorna, med största sannolikhet Hilde, hade utbildat sig till sömmerska och en annan till tandtekniker. En tredje flicka som under vistelsen i hemmet varit behjälplig i hushållet hade fått plats på ett lager då hon visat sig “olämplig för hushållsarbete”.

Två barn hade genom hemmets försorg skickats till USA via Ryssland, där de återförenats med sina föräldrar. En 16-årig flicka hade på egen begäran och hemmets bekostnad återvänt till Tyskland tillsammans med sin mor, som skiljts från sin judiske make. En 13-årig pojke hade fått lämna hemmet, »då han var i behov av manlig ledning», och fanns nu på Mosaiska församlingens hem för pojkar i Uppsala, där församlingen övertog allt ansvar för honom.

En flicka med mycket nervös läggning, som inte passade på barnhem, var sedan hösten 1939 på läkares inrådan inackorderad i ett privathem, vilket fungerade bra. En av flickorna inackorderades hos kyrkoherden i Fresta församling för att tillsammans med hans dotter fortsätta sin utbildning i Stockholm. Föräldrarna till två tvillingflickor hade lyckats få uppehållstillstånd i Sverige, bodde i Stockholm och ville själva ta hand om flickorna.

När hyreskontraktet för Stigbo gick ut flyttade hemmet 1942 till en fyrarummare på Alvägen i Edsviken. Förutom tre kvarvarande pojkar ansvarade hemmet även för föreståndarinnan och fyra av de utflyttade flickorna, samt i viss mån för den inackorderade gamle läkaren. En del av flickorna som inte längre stod under hemmets försorg tillbringade ofta helgerna där.

Rapporten avslutas med konstaterandet att den garantiperiod på fem år som hemmet förbundit sig till skulle löpa ut i mars 1944, samt en bön om ytterligare bidrag:

Alla barnen behöva tagas om hand, tills de kan stå på egna ben eller återförenas med sina målsmän.

Hur gick det sen för barnen?
På baksidan av ett julkort från Gerhard år 1948 står antecknat: »Åter från Amerika som sjöman, elev», samt »anställd på Olles kontor». Från ett tidningsklipp i Lamms arkiv framgår att Hilde stannade i Stockholm och gifte sig med en disponent (se bild).

Jutta utbildade sig till förskollärare och flyttade till Luleå.

I augusti 1949 skriver DN om “två skolflickor som gjort ferieresa med emigrantbåt till Israel” (se bild.) Det är 17-åriga tvillingarna Edith och Renate som just återkommit efter att i två månader ha förbättrat sina hebreiska språkkunskaper och kontrollerat möjligheten att senare fortsätta sina studier i Jerusalem och stanna i Israel.

“De två idealisterna” säger till tidningen att de är hänförda över vad de fått se av den nya staten, trots de svårigheter som ju uppstår när människor från jordens alla hörn strömmar till. De hade i juni åkt från Marseille på ett av de fartyg som nu “fullt legalt för en ständig ström av judar till Israel”. Ibland hade de hört skottlossning, men säger att de araber som föredragit att stanna i Israel inte verkade ha några svårigheter att komma överens med judarna. De var fast beslutna att återvända till Israel efter att ha avslutat sina studier i Stockholm.

Den 6 maj 1950 tog de båda studentexamen i Norrmalms flickläroverk.

Bilden högst upp på sidan: Judiska barns ankomst till Stockholm 1939,
ur Aftonbladet (CC-BY) Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan