På sightseeing under 20 av Stockholms alla broar år 1933

Hösten 1933 kåserade DNs signatur “Kråkberg” (som egentligen hette Erik Malmström) om en rundtur i Stockholm med sightseeingbåt tillsammans med 20åriga “Miss Violet från Chicago”. Kostnad: 3 kronor.

Båten startade från Skeppsholmsbron med 17 passagerare ombord – engelsmän, amerikaner och danskar samt en skåning. På Strömmen susade man fram under Norrbro, Riksbron, Vasabron och Järnvägsbron ut på Riddarfjärden.

Där låg Strömbadet, Stockholms första stora flytande kallbadhus, och passagerarna upptäckte snabbt att det skulle ha behövts “vadderade näsknäppor” som skydd mot lukten. Kråkberg berättade att badet “vid uppström innehåller endast en obetydlig mängd vatten, resten är baciller”.

Fortsätt läsa “På sightseeing under 20 av Stockholms alla broar år 1933”

På besök i Stockholms härbärgen för husvilla anno 1890

I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.

Fortsätt läsa “På besök i Stockholms härbärgen för husvilla anno 1890”

Mälarbadets korta tid som Stockholms badpalats med egen guldkrog (och nästan revyteater)

I det exklusiva Mälarbadet fanns 1906 Skandinaviens största simhall med vatten som hämtats i Mälaren och genomgått tre olika reningsprocesser. Upp till 600 åskådare kunde se simtävlingar och uppvisningar och här fanns moderniteter som varmluftsbad, självfrotterande borstar och specialduschar. Småningom kunde man även sol- och luftbada på taket och sen åka rutschbana ända ner i bassängen.

Mälarrestaurangen var Kungsholmens första guldkrog, med restaurang, klubbrum och festvåningar.

Men redan 1912 gick badet mot sin andra(!) konkurs – för att 1918 till slut stängas för gott. Och restaurangen blev aldrig ens två år.

Fortsätt läsa “Mälarbadets korta tid som Stockholms badpalats med egen guldkrog (och nästan revyteater)”

1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥

Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Fortsätt läsa “1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥”

För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder

Bild: Nödbostäder Stadshagen 1917 (PD), via Wikimedia

På 1920-talet var bostadsbristen i Stockholm värre än någonsin, och husvilla bodde i nödbostäder i kaserner, gymnastiksalar, fabriker, skolor – i stora sovsalar eller nödtorftigt avbalkade bås. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder. En del föredrog kolonistugor, till och med vintertid. En av 150 vinterboende kolonister i koloniområdet Iris vid Drottningholmsvägen kommenterade belåtet:

Vi har aldrig under 14 grader varmt i stugan på mornarna, och det tror jag är ett strå vassare än i Stockholms stads nödbostadskasern vid Vitabergsparken.

I artiklar från 1920-talet kan man läsa om dramatik i nödbostäderna – mordförsök, självmord med dynamit, massförgiftning med cyanid. Men även vardagen var pressande i provisoriska boenden med gemensamma överfyllda kök och olidliga toalettförhållanden.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder”

Lindholmen – ö med brokigt förflutet

Lindholmen är en liten ö i Mälaren sydväst om Stora Essingen. Sommartid kan man här se kråkslott och lusthus skymta förbi i grönskan. Här har funnits mer eller mindre hemliga ordnar, Bellman har sjungit, konstnärer och akrobater tränat, och en hovurmakare låtit uppföra hus och plantera träd. Bilden visar Lindholmens lusthus vintertid, av Holger.Ellgaard 2010, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I juli 1982 utforskade DNs På Stan ön, som då arrenderades av Stockholms frisksportarklubb. De roddes ut av en av klubbens stöttepelare, som visade runt och berättade att han rest runt hela världen, men ingenstans hittat maken till plats.

Fortsätt läsa “Lindholmen – ö med brokigt förflutet”

Stockholmarnas gratisnöjen: Likvisningen som lärde oss att “göra queue” på franskt vis

Likvisningar var bland gamla Stockholms mest omtyckta gratisnöjen, och allra förnämast var förstås kungliga lik. Den sista kungliga likvisningen som åstadkom en folkrörelse av det gamla slaget var Karl XIV Johans. Visningen pågick en hel vecka, 17—24 april 1844, två gånger om dagen: klockan 11 – 2 och 5 – 8 på eftermiddagen.

Trängseln var enorm. Både på yttre borggården och på angränsande platser rådde den vildaste oordning, folkmassorna bröt igenom soldaternas led och åtskilliga av åskådarna blev skadade eller förlorade kläder eller andra tillhörigheter.

Fortsätt läsa “Stockholmarnas gratisnöjen: Likvisningen som lärde oss att “göra queue” på franskt vis”

Mars 1848: När franska februarirevolutionen kom till Tjärhovsgatans snickeri

Mäster Planks specialitet var likkistor. Men vilka likkistor!

Jag gör inte sådant där fuskverk som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd” försäkrade Plank. “Petterssons kistor håller bestämt inte ett halvt år i jorden. Men mina är gjorda med omsorg, starka och bekväma, och står sig till domedag.”

Mäster Plank var född och uppfostrad i snickeriet, och höll styvt på sin värdighet som en riktig ämbetsmästare, som slitit duktigt ont som lärling. “Ont skall en pojke slita, det är snickeriets första lärospån”, menade han. Claës Lundin har berättat mera om Planche & C:o.

Fortsätt läsa “Mars 1848: När franska februarirevolutionen kom till Tjärhovsgatans snickeri”

Den gladlynte gäldenärens berättelse

I Stockholms bysättningshäkte, gemenligen kallat “Bysis”, låstes de in som inte kunde betala sina skulder. Från början hade häktet funnits i dåvarande slottets norra flygel vid yttre borggården, men 1782–1872 låg det på Hornsgatan, i kvarteret Uven större.

Där var Sigge Svenman en gärna sedd gäst. Han stannade aldrig länge, men återkom ofta. “Jag ger bara gästroller”, brukade han säga och erkände att han aldrig hade tråkigt där. Egentligen var det inte så svårt att förstå varför. Till dessa stackare som varit instängda i flera månader, kanske år, kom han ju med färska nyheter från det glada stockholmslivet, och han hälsades alltid hjärtligt välkommen av dem han kallade “vännerna på Söder“.

Fortsätt läsa “Den gladlynte gäldenärens berättelse”

Skandal i societeten 1857: Vicomten duellerade vid Lill-Jans. Lever vidare i fiskrätt

Red Birger Schöldström rapporterade utförligt om skandalen. Själva duellen ägde rum i en skogsdunge, men redan månaden innan hade den den flanerande allmänheten på Drottninggatan kunnat se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. 

Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Fortsätt läsa “Skandal i societeten 1857: Vicomten duellerade vid Lill-Jans. Lever vidare i fiskrätt”

Tidnings-Boije kamperade utanför Hotel Rydberg, men hade en gång hälsat på kronprinsen

Den 15 januari 1904 skrev DN: “Tidnings-Boije är död, och hela Stockholm talar om det. Åtminstone under några timmar. Johan Fredrik Boije var välkänd av stockholmarna som ett av de sista riktiga stockholmsoriginalen. I en revy av Emil Norlander spelades han av den kände skådespelaren Victor Lundberg, och Norlander beskriver honom i “Rännstensungar o storborgare”:

Den smutsige gamle kolportören med det gråa stripiga skägget, den gröngula gamla ulstern, den buckliga hatten, men framför allt med den väldiga packen gamla smutsiga tidningar, buren halvt under armen, halvt uppå ryggen.

Fortsätt läsa “Tidnings-Boije kamperade utanför Hotel Rydberg, men hade en gång hälsat på kronprinsen”

I februari 1944 bombade ryssen Eriksdalsteatern. Varför det?

För nästan exakt 80 år sen – den 22 februari 1944 – bombades Stockholm av sovjetiska flygplan. Strax före 9 på kvällen fälldes fyra bomber över Eriksdalslunden, nära Skanstull. Ingen dog, men två personer skadades, många fönsterrutor krossades och familjer utrymde sina hem. De som var med glömmer det aldrig.

Frågan är varför vi bombades. Det finns många teorier. Hade planen navigerat fel på väg till Finland och Åland? Var det en varning till Sverige att inte hamna på ”fel” sida under pågående världskrig? Eller – hade det att göra med en rysk spion på Långholmen?

Fortsätt läsa “I februari 1944 bombade ryssen Eriksdalsteatern. Varför det?”

DN 1916: Originalens tid förbi på Stockholms gator

Så skriver DN i maj 1916, och beskriver nostalgiskt några ur “det gamla gardet”, med teckningar.

“Halta Bergström”, även kallad “Klas med kryckan” var damernas skräck och polisens svurne fiende. Ingen vet varifrån han kom, men han var från början skomakare – tills han insett att han var för frihetsälskande för det yrket. Vid 54 års ålder hade han redan i åratal hoppat omkring på sin krycka, oftast utan rock och med en galosch på den ofärdiga foten. Han anträffades säkrast vid Blanch eller Norrbro, men var egentligen inte så bofast nånstans.

Fortsätt läsa “DN 1916: Originalens tid förbi på Stockholms gator”

1929: Rapport från tornurmakarens arbete – inget för svaga nerver

Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för “Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

Fortsätt läsa “1929: Rapport från tornurmakarens arbete – inget för svaga nerver”

Berättelsen om Linderoths kalenderur, som nyligen fyllde 132 år.

Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.

Fortsätt läsa “Berättelsen om Linderoths kalenderur, som nyligen fyllde 132 år.”

Harry Ahlberg – Den bortglömde Stockholmsskildraren i Köpenhamn

Författaren Harry Ahlberg fick fina recensioner men aldrig något stort genombrott – möjligen för att han inte beskrev Söders höjder som en idyll, utan som det var. Han föddes 1920 på Tavastgatan och hans pappa Gustaf tillhörde tullpackhuslaget i Stadsgården: Iförd svart skärmmössa och med sin bruna unicabox i näven försvann han med de andra farbröderna nedför Mariaberget tidigt om mornarna. Tills han dog i en blodsjukdom när Harry var fem.

Harry hann aldrig riktigt lära känna honom, men minns “en mild far – kanske för att han var sjuk“. Han sattes på Maria barnkrubba medan mamman gick som hjälp i familj.

Fortsätt läsa “Harry Ahlberg – Den bortglömde Stockholmsskildraren i Köpenhamn”

“Allt om rökning”: 1932 års etikettsregler för rökare – manliga respektive kvinnliga

Husmoderns presentbok “Etikett och god ton” innehåller regler för livets alla(?) skiften. Ett kapitel handlar om rökning. Boken utkom i två delar och ingick i Husmoderns bibliotek. Husmodern var en veckotidning “för de svenska hemmen” som gavs ut mellan 1917 och 1988.

Det skulle ta lång tid innan rökningens farlighet var officiellt fastslagen. Enligt en annons från 1930 skyddade Lucky Strike till och med mot halsirritation och hosta, eftersom “tobaken rostades i stället för att soltorkas” som för andra märken.

Många regler för rökare fanns det i boken. Nedan några av dem.

Fortsätt läsa ““Allt om rökning”: 1932 års etikettsregler för rökare – manliga respektive kvinnliga”

1924: Det spännande året när både kjolar och frisyrer blev korta – och annorlunda

SvDs årsbok 1924 skrev om årets mode: Den modärna kvinnosilhuetten övergick 1924 mer och mer till den absolut linjal-raka, under höstsäsongen fullt ut genomfört i såväl kappor som klänningar, även stora aftontoaletter. Promenaddräkten har alltmera ersatts av s k “ensemble”, klänning med tillhörande kappa, som skulle nå mellan en tredjedel och en decimeter ovanför kjolens kant.

Kjolens längd var under våren moderat för att på hösten plötsligt övergå till att bli “outrerat kort” (det vill säga strax under knäet).

Fortsätt läsa “1924: Det spännande året när både kjolar och frisyrer blev korta – och annorlunda”

När barnförlamningen härjade

På femtiotalet visste alla barn att om man åt äppelkart kunde man få BARNFÖRLAMNING – liksom (kanske) om man lekte i lövhögar. Särskilt skrämmande var förstås att man inte visste orsaken och att det inte gick att förutse vem som skulle bli sjuk. Bara att det var mest barn, och de flesta kände någon drabbad.

Barnförlamning, eller polio, har funnits länge, men i slutet av 1800-talet blev viruset aggressivare, sjukdomen började gå i epidemier och i motsats till andra infektionssjukdomar ökade polion under det framväxande välfärdssamhället.

Fortsätt läsa “När barnförlamningen härjade”

När nylonstrumpan kom till Stockholm – och andra “strump stories”

När det nya materialet NYLON dök upp i USA fanns i Sverige viss misstro. Bland annat gick rykten om att kvinnor i nylonklänning blev nakna på fotografier…

Efter att ha tjänat stora pengar i första världskriget ville den amerikanske kemijätten Du Pont, världens största tillverkare av krut, dynamit och TNT, förbättra sin image. 1939 resulterade tio års forskning i NYLON!

Den banbrytande uppfinningen trollband publiken på världsutställningen i New York och beskrevs vid IVAs högtidssammankomst i Stockholm som “silkesfibrer med lika stor draghållfasthet som stål”.

Fortsätt läsa “När nylonstrumpan kom till Stockholm – och andra “strump stories””