“Jag har många mammor, men någon riktig mamma har jag ändå inte” skrev ett trettonårigt barnhusbarn som bad att få reda på vem hon egentligen var, efter att ha måst byta fosterhem många gånger. I Allmänna barnhusets väldiga arkiv finns förseglade konvolut med livsberättelser om barnen som föddes av “okända” föräldrar.

Att en far kunde vara okänd är ju inte så konstigt, men mellan 1778 och 1917 hade ogifta mödrar enligt det så kallade ”Barnamordsbrevet” rätt att få sitt barn inskrivet i kyrkoboken som ”fött av okänd mor”. På så sätt ville man minska antalet mord på utomäktenskapliga barn. Modern kunde föda anonymt på annan ort och sedan lämna barnen till en institution för att kunna fortsätta sitt liv.

Fortsätt läsa “Barnhusbarn: De hemliga konvoluten som kunde förändra livet för barn med “okänd mor””

Alfred Ander är känd som den siste som avrättades i Sverige, den enda gången man använde den nya giljotinen . Mindre känt är att han påbörjade sin brottsliga bana när han tio år tidigare avslöjades som cykeltjuv av en uppmärksam pantbanksexpedit.

Cyklarna i Stockholm hade registreringsnummer, och när Ander försökte “stampa” på en stulen cykel noterade biträdet att numret var för lågt för att stämma med Anders historia om hur han fått tag i den, och ringde polisen. Med numrets hjälp spårades den rätte ägaren som fick tillbaka sin cykel medan Ander fick två månaders fängelse på Långholmen. Där satt han också de sista två månader före avrättningee i november 1910.

Fortsätt läsa “Pantbankshistorier: Om Stampen, “farbror” och “gubben””

Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om “Stigbergets Borgarrum” samt skylten “ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

Fortsätt läsa “Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

Fortsätt läsa “1787 – 88 transporterade prästen flera barn från barnhuset – och inspekterade fosterhemmen”

När DNs reportrar fredagen den 13 april 1962 gjorde ett stort reportage i miljöer som snart skulle försvinna träffade de på Lundagatan två unga kvinnor med packade koffertar i väntan på grävskopan. Lena vävde, Karin var inredningsarkitekt och tillsammans betalade de 42 kr i månaden för lägenheten med två små låga rum och ett kök, som inte utan skäl kallades kylskåpet.

De berättade att många ungdomar brukade komma hit för att filosofera, ventilera bekymmer och leka med hunden. Nu var vävstolen redan bortfraktad, och flickorna satt i en fållbänk och stickade istället. Helst vill de stanna:

Fortsätt läsa “1962 var grävskoporna på väg mot Skinnarviksbergen”

På Allmänna barnhuset bodde barn som saknade försörjning och fick undervisning tills de kunde klara sig själva, vid ungefär 12 års ålder. Men dödligheten var hög, och 1785 ändrades inriktningen: Istället för att vara ett hem för 300-350 barn skulle man förmedla barn till fosterföräldrar, i huvudsak på landsbygden, där de skulle arbeta i jordbruket. Det ansågs vara både hälsosammare och billigare.

Men först måste huset förstås tömmas på de barn som 1785 bodde där. Den 24 september åkte nästan hälften av alla barnen till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.

Fortsätt läsa “När Allmänna Barnhuset skulle tömmas blev det en lång och mödosam resa”

Stiftelsen Allmänna Barnhuset grundades 1633, då kronan skänkte mark och pengar till det första barnhuset i Sverige. Vid 350-årsjubileet 1983 intervjuade SvD den forne barnhuspojken Sven Axel Grönlund, som då var 78 år och hade levande barndomsminnen.

Sven Axel föddes i maj 1906 i Katarina församling och togs redan den 6 augusti “mot 500 kronor” in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan. Den första fostermodern fick han efter fyra månader, men änkan Lång i Nygård lämnade tillbaka honom redan tre månader senare, trots att han var frisk och kry. Så fortsatte det: Under de första sex åren hade han sju olika fosterhem.

Fortsätt läsa “Barnhusbarn 6235 Sven Axel minns: “Barntanten Elin var den enda som nånsin kramade mig.””

Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Fortsätt läsa “1818: När den obekväme litteratören JO-anmälde Stockholms polismästare”

I februari 1925 öppnades Husmoderns varuhus – Varuhuset för Sveriges husmödrar – i hörnet mellan Klarabergsgatan och Drottninggatan, ungefär där paviljongbyggnaden med nedgången till T-centralen idag ligger.

Det drevs av damtidningen Husmoden och skulle bli kvar på Drottninggatan 46 ända till 1955 då huset revs och tunnelbanan byggdes. Redan samma år återuppstod det som Modehuset Claire på Klarabergsgatan 33(–35) – åtminstone för en tid.

Den stora öppningsannonsen utlovade största möjliga valuta åt kunderna.

Fortsätt läsa “Husmoderns varuhus och rivningarna i gamla Klara”

Carl-Oscar visste inte vad han ville bli när han 1936 blev konfirmationskamrat med sonen till en postkontrollör, som rekommenderade statens “lilla, men säkra kaka” och erbjöd sig att försöka hitta ett jobb åt den unge konfirmanden. Två dagar senare började Carl-Oscar i brevbäringen på Stockholm 1, och han blev kvar på Posten fram till pensioneringen 1983. På Postmuseum finns hela hans berättelse: Från »pinne « till »ux«. Nedan en del av minnena, samt blandade bilder från Postmuseum.

Efter några dagar fick jag gå själv, utan handledare. I ett kvarter med nästan bara gamla hus utan hiss blev jag “pinne” som man kallade brevbärare som inte alternerade med de andra i laget. Varje dag bar jag ut posten på morgonen, och ibland ytterligare någon gång.

Fortsätt läsa “Så var det att jobba på Stockholm Ban”

Gustaf Albert var bara 4 veckor gammal när han 1861 lämnades in på Allmänna barnhuset. Så gjorde många ogifta mödrar som såg små möjligheter att kunna försörja sina barn. Men det kostade ganska mycket att lämna ett barn till Allmänna barnhuset. 1903 betalade Nils Gotthards mamma exempelvis 500 kronor för att få sin son intagen.

Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden, men det fanns också en möjlighet att “amma in” barnet. Så gjorde Gustaf Alberts mamma Carolina Länngren. Det innebar att mamman anställdes som amma på barnhuset för att under 8 månader amma sitt eget och andra barn. Ammornas barn blev inte kvar lika länge – Gustaf Albert lämnades efter fyra månader till en fosterfamilj.

Fortsätt läsa “Barnhusbarn år 1861: Gustaf Alberts mamma Carolina ammade in honom på Allmänna barnhuset”

Nils Gotthard var bara 12 dagar gammal när han 1903 lämnades in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm. Därifrån utackorderades han några månader senare som fosterbarn till en familj på landet. Som vuxen skrev han flera gånger till Allmänna barnhuset för att försöka hitta sin biologiska mamma. Till slut lyckades han.

Till Allmänna barnhuset lämnades många barn med ogifta och fattiga mammor som inte hade möjlighet att ta hand om dem. I registret anges Nils Gotthards mamma först som “okänd”. Från slutet av 1700-talet till en bit in på 1900-talet var det nämligen möjligt för båda föräldrarna att vara anonyma. Lagen tillkom för att förhindra mord på oönskade spädbarn i en tid då det var mycket skamligt att vara ogift mor.

Fortsätt läsa “Barnhusbarn: 1924 började Nils Gotthard från Allmänna barnhuset söka sin mamma”

I augusti 1923 rapporterade DN om en ung stockholmska som plötsligt blivit “fostermor”. Det hände på snälltåget från Mjölby, och hon var på väg hem till huvudstaden. I kupén fanns även en ung mor med en liten gosse, och efter 20 minuter blev hon ombedd att ta hand om pojken ett ögonblick medan modern uträttade ett ärende.

Istället försvann hon för att aldrig komma tillbaka. Den unga kvinnan genomsökte småningom hela tåget, men mamman verkade helt enkelt ha klivit av vid någon station. Kvar i kupén hade hon lämnat en unicabox med diflaska, kläder och andra förnödenheter.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Ett hittebarn på snälltåget från Mjölby”

På DNs Namn och Nytt-sida utbröt den 11 augusti 1923 en livlig debatt. Det började med ett läsarbrev som publicerades under rubriken “Kärlek vid trettio?”:

Vi är 6 ungdomar i åldern 20-24 som har s k syjunta. Nu har vi delade meningar om en OGIFT kvinna på 30-35 år kan väcka en mans kärlek. Jag skulle gärna se att även herrarna ville svara ett sanninngens ord. Här är ju alla okända, så någon artighet behöver inte iakttagas!”
/Sign Tvivlande 22-åring.

TVÅ DAGAR SENARE publicerades de första svaren, där många erfarenheter skymtar. Alla män utom en svarade JA, en 30-årig ungkarl tyckte frågan var barnslig och sign Larsson trodde blint på ödet.

Fortsätt läsa “1923: Kan en ogift kvinna på 30-35 år verkligen väcka en mans kärlek? /Tvivlande 22-åring”

Den 19 juni 1865 rapporterade tidningarna om en märklig händelse:
Den som i går afton kl. omkring klockan 9 passerade över Slussen mot Järnvågen mötte en människomassa på flera tusen personer, som under väldiga skrik och hurrarop rusade utför Stora Glasbruksgatan med en stor röd flagga. Någon ropade: “Ryssen kommer!” och ett par högre militärpersoner i området lär ha blivit så rädda att de gömt sig i källare och på vind. Framför basarbyggnaden vid Carl Johans torg stoppades folkmassan av en större polisstyrka förstärkt av en militärpatrull.

Vad hade hänt?

Fortsätt läsa “1865: “Zandahls kanon” – historien, visan och lite om uppfinnaren själv”

Vid Mosebacke torg står sedan 1945 en skulptur. Den heter ”Systrarna”, men de unga kvinnorna är inte systrar. Konstnären Nils Sjögren inspirerades av en tragisk händelse som på sin tid blev mycket omskriven i dagstidningarna och även senare satt mångas fantasi i rörelse.

DNs artikel den 20 september 1911 började:

Två flickor söka döden tillsammans.
Anträffade som lik i Hammarby sjö igår.

Förtfiflan öfver att ej få komma hem orsaken till dubbelsjälfmordet.

Fortsätt läsa “1911: Den förskräckliga historien om flickorna som dränkte sig i Hammarby sjö”

Den 30 april 1933 skrev sign Svale i SvDs söndagsbilaga om det intensiva byggandet och den hektiska trafiken vid Slussen. Men det fungerar ändå väl, mycket tack vare alla poliskonstaplarna.

Slussen idag är endast skenbart en bubblande häxgryta – i själva verket löper den väldiga trafiken så oklanderligt att man inte haft någon trafikolycka där på ett halvt år.

Och då handlade det ändå om ett provisorium – i väntan på den klöverbladsformade “trafikkarusellen” som 1935 löste alla trafikproblem.
Åtminstone till en bit in på 2000-talet…

Fortsätt läsa ““Slusseländet” fram till 1935 års trafikkarusell – som nu i sin tur skrotas”