Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: “OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Det började med en DN-artikel under rubriken “Ensam polis misshandlad av folkhop”. Den 25 juli samlades 200 personer på Nytorget till ett nykterhetsmöte arrangerat av Blåbandsföreningen Framtidshoppet. När en berusad man högljutt började uttrycka sitt misshag över mötet bad en poliskonstapel honom att lugna sig, och till slut att lämna platsen. Mannen fortsatte att skrika en bit längre bort och när konstapeln skyndade dit räddade han sig in på en gård, där han blev anhållen. Men då ingrep ett 100-tal mötesdeltagare för att befria honom.

När den första, ångdrivna Katarinahissen 1933 skulle rivas flyttades Stomatolskylten till Klevgränd 1B, ovanför Stockholms sjömanshem. Där är skylten fortfarande kvar och 2019 hälsade SvD på hemma hos mannen som bor i vindslägenheten under den. Genom takfönstret syns skyltens “S”, men lamporna är som tur är riktade så att de inte lyser in i lägenheten.

Stieg Trenters TV-serie ”I dag röd” utspelar sig i den lägenheten, även om inomhusscenerna är tagna någon annanstans, där det inte är snedtak.

Sommaren 1893 stod landskapsmålaren Axel Fahlcrantz i en bergig utkant av stan, ungefär vid nuvarande Eriksbergsplan, och tittade norrut över det obebyggda Träsket – en utfylld sjö mellan Odengatan och hörnet av Tegnér- och Birger Jarlsgatan.

Ovan syns tavlan han målade. ”Öster om Eriksberg” finns på Stockholms stadsmuseum. (Bild via Stockholmskällan , CC-BY). Kyrkan är Sankt Georgios kyrka i hörnet Odengatan–Birger Jarlsgatan, och på höjden till vänster om den syns Vanadislundens första vattenreservoar, som togs i drift 1879.

I sin bok “Ur det försvunna” skriver Per Anders Fogelström att det från början inte verkade vara någon ordning alls på Stockholms gatunamn och -nummer. Exempelvis var 1494 den officiella benämningen på Götgatan “Allmänningsvägen som löper från yttre södra port och upp till korset och kapellet och näst östan reparbanan.” Inte särskilt användbart för den som ville hitta dit.

Men det verkade heller inte vara meningen, för när ett förslag kom 1723 att sätta upp namnskyltar på husen och göra en förteckning över husen varnade många för att en främmande då snabbt “kunde räkna ut hur många hus som fanns i staden”. Vilket ansågs olämpligt ur försvarssynpunkt.

Ordet Kungsan dyker upp i tidningen 1956 i Hagge Geigerts “Varieté Kungsan – Kungsträdgårdsprogrammet som även skulle ut till några landsortsstäder”. Och i juni 1957 radar Kar de Mumma upp exempel på hur allt blir allt sämre (redan då!), bland dem att Kungsträdgården har blivit Kungsan.

1953 var det dags för Stockholms pampiga 700-årsjubileum. Det inföll egentligen året innan, eftersom den äldsta kända källan som nämner “Stockholm” är från 1252, men firandet sköts upp ett år för att inte krocka med Helsingfors sommar-OS 1953.

Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när “folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års “Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Svenskarna dricker mest mjölk i världen. Det märkte jag i början av 60-talet, på skolresa i Tyskland och van att dricka mjölk både på morgonen och till maten. Men familjen jag bodde hos hade bara pulvermjölk (INTE särskilt drickbar!) så jag tvingades börja dricka kaffe till frukosten.

Tio år senare ville mamma som vanligt ha mjölk till maten, även på semestern i Österrike. Efter stor förvåning lyckades man skaffa fram ett glas mjölk – tyvärr lite sur, trots att vi bodde i en bondgård, där halva huset var avdelat för korna. Vi såg dem, men deras färska mjölk kom vi inte åt.

När Lindgrenska trasskolan för hemlösa och vanartiga gossar 1910 lades ner, efter 40 års verksamhet, övertog Stockholms stad det 30-tal barn som fanns kvar, och Malmqvistska barnuppfostringsanstalten tog hand om anstaltens tillgångar (och skulder). Bland annat fick man tillgång till trasskolans nya sommarhem på Koholmen. Förut hade barnen på Malmqvistska tillbringat sommaren i en hyrd bostad vid Stafsnäs.

Så skrev Nya Dagligt Allehanda 1910, med anledning av att “Föreningen till upprätthållande av Lindgrenska trasskolan” kallat till extra möte angående föreningens upplösning. Och så berättar man hela historien.

När den unge landsbygdsläraren Johan Olof Lindgren (i artikeln kallad Hr Lindgren) kom till Stockholm chockades han av alla vanvårdade barn han såg. De som överhuvud taget hade hem och föräldrar blev redan som små utsända för att tigga och ta hem rusdrycker. Hemma fick de så mycket stryk att de ofta föredrog att sova i en port, under en trappa eller ombord på en pråm.

Skansen är världens äldsta friluftsmuseum, grundat år 1891 av Artur Hazelius, en språkforskare, lärare och folkbildare som ville visa upp det gamla bondesamhället i miniatyr, komplett med människor, husdjur och vilda djur från omgivande skogar och fjäll.

Men en gång i tiden badade elefanter i Djurgårdskanalen, och på Skansen finns fortfarande apor och krokodiler. Hur stämmer det med grundarens tanke att “bevara svensk folkkultur”?

Det här var förr en av årets allra viktigaste högtidsdagar. Claes Lundin och August Strindberg växte upp i närheten av platsen där marknaden hölls och berättar i sin bok Gamla Stockholm om Lövmarknaden – “ett för varje stockholmare sedan barndomstiden kärt minne”. Hur gammal marknaden är vet man inte, men den hänger ihop med midsommarfesten, som ju har gamla anor. Bilden ovan är ur boken, efter Elias Martins teckning.