I maj 1913 berättar SvDs signatur Kaifas (alias Erik Ljungberger) om sommarnöjen för stockholmarna i allmänhet och konstnärerna i synnerhet. Vid den här tiden på året längtade stockholmarna i allmänhet till landet, det vill säga skärgården. Skärgårdsbåtarnas flottilj gick varje dag överlastade med bagage utåt fjärdarna. Om somrarna bodde stockholmaren nämligen i skärgården. Han tröttnade aldrig på långa enformiga båtresor, att se samma fjärd med samma ångbåtar och samma holmar från samma veranda år efter år efter år… (Bilder ur SvD.)

Detsamma gällde inte riktigt konstnärerna. Förutom en och annan skådespelarkoloni ute på de yttersta skären träffade man sällan på en konstnär i Stockholms skärgård, åtminstone inte på samma plats flera somrar i rad.

Fortsätt läsa “Sommarstockholm och konstnärerna 1913”

1924 fyllde Grand 50 år och SvD beklagade att det inte fanns något fullständigt arkiv, bara spridda matsedlar och reliker från skilda tider. Ändå fanns det en hel del att berätta om hotellet som tagit det moderna hotellväsendet till Sverige.

Tidigare hade i Stockholm endast funnits små “rum för resande”, oftast i Gamla stan eller vid Norra Smedjegatan. Men 1857 byggdes Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg och från 1874 erbjöd Grand “bostad för främlingar och restaurant av första ordningen samt festlokal”. Mannen bakom Grand hette Regis Cadier och hade många idéer, omfattande bland annat fåglar och björnar…

Fortsätt läsa “Ur Grand Hotels historia: Lyx och spioner, burfåglar och björnar – och en svart onsdag”

Under båda världskrigen rådde det mat- och varubrist i Sverige, och därmed ransonering. 1940 började det – och slutade – med kaffet, som blivit en stark symbol för tiden. Den lilla ransonen räckte inte långt för det kaffedrickande folket, utan till vardags blev det mest surrogat, s k “surr”, oftast gjort på cikoria. De flesta ransoneringar upphörde några år efter krigsslutet, kaffet först 1951.

De första ransoneringarna infördes i mars 1940 och de flesta baslivsmedel ransonerades fram till 1948-1949. Beredskapskort delades ut redan hösten 1939, och myndigheterna började ta ärter i beslag, för utsäde och militära behov. Redan då utbröt den första hamstringsvågen.

Fortsätt läsa “Värst var det ändå med kaffet under krigets ransonering”

I april 1943 var SvD på besök hos “beredskapsinvalider” under omskolning. En av dem var 23-årige Egon Rydstedt, som hanterade svarven med sin tångliknande arbetsprotes medan han räckte ut den kvarvarande vänsterhanden till hälsning:

Jotack, det här går bra. Svarvare är inget dumt yrke och Stockholm är en fin stad.

“Vår beredskap är god” hade statsministern Per Albin Hansson sagt i sitt tal vid krigsutbrottet 1939. Det stämde inte riktigt. Under beredskapstiden inkallades mer än en miljon svenska män för att bevaka landets gränser, medan kvinnorna ersatte dem i det civila arbetslivet. Trots att landet aldrig drogs in i kriget var tjänstgöringen inte riskfri.

Fortsätt läsa “Krigstider: Beredskapens offer omskolades med hjälp av “blåvita tipset””

Nästan på dagen 100 år innan Vattentorget den 6 juni 2024 invigdes var huvudnyheten i DNs stockholmsupplaga en dramatisk olyckshändelse på samma plats. På lördagskvällen den 31 maj 1924 hade fem järnvägare gett sig av i en båt med utombordsmotor. En av dem kom aldrig mer hem, och de övriga blev räddade först efter en förtvivlad kamp.

Båten, som beskrivs som bastant och ruffad, tillhörde järnvägsmannen Gustaf Johansson och hade legat i vinterförvaring vid Rålambshov. Nu skulle Johansson med hjälp av några kamrater flytta den till bryggan väster om Carl Johans torg, där han som vanligt hyrt en ankringsplats.

Fortsätt läsa “DNs förstasidesrubrik för 100 år sen: Ohygglig dödsfärd nerför Söderström.”

En av de drivande i insamlingen till “Polisens dotter” Maria, vars far dött i tjänsten på Maria polisstation, sägs ha varit konstapel P A E Andersson, gemenligen kallad “Spisrakan”. Om honom berättas många historier.

Journalisten Thorleif Hellbom tillhörde en gång slynglarna nere i Hornstull och har berättat hur ropen där skallade:

Hets, hets, Spisrakan kommer!

Per August Emanuel Andersson föddes 1882 och tjänstgjorde i Maria, andra distriktet med kvarter på Rosenlundsgatan, från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad.

Fortsätt läsa ““Spisrakan” – Söders legendariske poliskonstapel från 1907 till pensioneringen 1937″

På natten den 14 juni 1914 födde Hedvig Olofsson sitt och Per Emanuels första barn – en liten flicka. Samma dag begravdes barnafadern. Mor och dotter var på sjukhuset och kunde inte närvara – men alla poliser från Maria vaktdistrikt som hade möjlighet tog ett sista farväl. Och fattade ett beslut som skulle komma att göra den lilla nyfödda känd som “Polisens dotter”.

Per Emanuel Olofsson hade varit konstapel nummer 125 på Maria polisstation tills han föll på sin post klockan 01.10 fredagen den 1 maj, påkörd av en droskbil strax efter att han gått på sitt pass.

Fortsätt läsa “1914: Hur Maria Margareta Emilie Olofsson blev “Polisens dotter””

I augusti 1960 skriver tidningen Se om mannen som just satt årets rekord i lurendrejeri. Han svindlade i första hand unga kvinnor och lyxhotell, som Malmen, Carlton, Foresta, Plaza, Grand…

Egentligen hette han Erkki Kairsimaa och var en 43-årig, f d köksmästare med skumt förflutet från Helsingfors. Han arbetade under många olika namn och fina titlar: sjökapten, disponent, arkitekt, doktor, ambassadråd… Men borde vara relativt enkel att känna igen på sitt modus operandi: Han brukade ha glömt sin plånbok och så bjöd han ofta på hjortronlikör(!).

Fortsätt läsa “KUNNA DESSA ÖGON LJUGA? OM! Stockholms rekordbedragare 1960”