I augusti 1960 skriver tidningen Se om mannen som just satt årets rekord i lurendrejeri. Han svindlade i första hand unga kvinnor och lyxhotell, som Malmen, Carlton, Foresta, Plaza, Grand…

Egentligen hette han Erkki Kairsimaa och var en 43-årig, f d köksmästare med skumt förflutet från Helsingfors. Han arbetade under många olika namn och fina titlar: sjökapten, disponent, arkitekt, doktor, ambassadråd… Men borde vara relativt enkel att känna igen på sitt modus operandi: Han brukade ha glömt sin plånbok och så bjöd han ofta på hjortronlikör(!).

Kairsimaa hade kommit till Stockholm i november 1959, med 1000 kronor i plånboken. Dem hade han “lånat” av en intendent på rederiet – bara på en timme, för en bra affär. Han tog in på Park Hotell på Vasagatan som disponent Räisänen och fördrev tiden med krogbesök.

När pengarna började ta slut lurade han till sig 200 kronor av en 24-årig sjuksyster som han träffat i Finska kyrkan. Han hade nämligen “tappat plånboken”. Av samma skäl lånade han 115 kronor av hotellstäderskan, som han lovade ett bättre jobb som bagagekontrollant på Bromma. Därefter spankulerade han ut ur hotellet och dess räkning – prydligt klädd och med beskedet att han skulle hälsa på sin gode vän pastorn på Lidingö.

En av dem som blev bjudna på hjortronlikör var en 27-årig kvinna som av en stilig “dr Ståhlberg” fick veta att han såg på henne att hon behövde avkoppling. Och så åkte de till Köpenhamn tillsammans. En morgon vaknade hon ensam på hotellrummet, “doktorn” satt på planet till Stockholm med 14.000 som hon lånat honom för att han skulle köpa en Mercedes åt hennes morbror.

På Centralen stod 21-åriga Lena och väntade på Göteborgståget. Från Göteborg hade hon båtbiljetter vidare till London där hon skulle jobba i familj och lära sig språket. Då började en välklädd man prata med henne. Han skulle faktiskt också till London, där han var ambassadråd på finska ambassaden. Nu föreslog han att de istället tillsammans skulle flyga till London dagen därpå. Han hade diplomatpass och bjöd på flygresan, och erbjöd sig att först visa henne Stockholm.

De tog in på Hotell Baltic, där “ambassadrådet Saunavaara” bjöd på – hjortronlikör. Därefter vidtog en krogrunda. När de dagen efter lunchade på Hotell Astoria erbjöd sig ambassadrådet att växla Lenas pund till dollar – “det är business”.

När han fått hennes sex pund försvann han till Strand Hotel för att festa vidare. Lena fick gå till legationen för att få hjälp, köpa ny biljett till nästa båt och vänta på den en vecka i Stockholm. Det slutade med att hon förutom båtbiljetten måste betala en veckas uppehåll i Stockholm, och så förstås hotellräkningen på Baltic.

När Kairsimaa inte ville vara ensam till nyåret 1959/60 ringde han till en mannekängförmedling i Helsingfors, presenterade sig som arkitekt Wuorinen och bokade en finsk mannekäng för en kläduppvisning i Medborgarhuset på nyårsdagen. Hon skulle få 200 kronor för jobbet, men måste lägga ut för resan så länge.

Det var 19-åriga Helena som kom. Hon möttes på Bromma av “arkitekt W” och sen bar det av till ett rejält nyårsfirande på Frati, Hamburger börs och Tre Remmare. Men arkitekten tyckte att Helena drack för dåligt:

Diormannekängen jag var ute med förra veckan satte i sig 18 glas konjak. Kan du göra efter det?

Det nya året skålades in i hjortronlikör (förstås!), och “arkitekten” hjälpte till att med ett telefonsamtal lugna Helenas upprörda mamma hemma i Finland.

På morgonen var han borta med de pengar han lånat av Helena, som fick lösas ut från Plaza av en vän.

Vid polisförhören uppgav Kairsimaa att hans far var disponent i Finland och att han växt upp i ett välbärgat och högborgerligt hem.

I själva verket var fadern diversearbetare och hemmet hade alltid dålig ekonomi. Hans egen hustru levde i Finland på socialhjälp och till en utomäktenskaplig dotter i Stockholm betalade han inte underhåll. Dessutom hade han emaljöga, kalaskula, löständer och flint. Men var tydligen skicklig på att övertyga. Dock inte Stockholms rådhusrätt.

I augusti 1960 dömdes han till två års straffarbete. Det var hans tjugonde resa, men han oroade sig inte särskilt: “Det är inte farligt att sitta i fängelse. Bara man får arbeta.”

I fängelset brukade han alltid sköta sig exemplariskt, och få straffet avkortat på grund av gott uppförande. Han umgicks aldrig med de “vanliga” fångarna, utan var noga med att upprätthålla den sociala rangskillnaden.

Hans senaste påhitt är att slå mynt av sin egen situation för att lura pengar av religiösa människor. Han skriver till olika samfund, beskriver sig själv och slutar med en from önskan:

Med Guds hjälp ska jag bättra mig – bara jag får låna lite pengar.