Se upp i backen! Tre/fyra/sju/tio/tusen hål i nacken! Några glimtar ur Stockholms kälkhistoria

I februari 1915 besökte SvDs signatur Bansai ”Himmelsbacken”, som hon som barn tyckt var den brantaste kälkbacken i världen. Bansai hette egentligen Ester Blenda Nordström och har kallats Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att ha ”wallraffat” som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Den vuxna journalisten såg bara en backe, med ett litet gupp mitt på och en rundad sväng upp på en låg vall. Men barnen åkte fortfarande med samma förtjusning på kälkar, bräder och lådor, på granar – eller ingenting alls.

Himmelsbacken låg i Kronobergsparken, och var en av Stockholms många kälkbackar. Bansai konstaterade att i Stockholm susade kälkar fram i full fart överallt där det fanns minsta tillstymmelse till lutning – i gränder och krokar, på gator och torg.

Fortsätt läsa ”Se upp i backen! Tre/fyra/sju/tio/tusen hål i nacken! Några glimtar ur Stockholms kälkhistoria”

Kriminalreportage 1924: Den vilde torparen som gömde sig i köksskrubben och öppnade eld mot polisen

I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

Fortsätt läsa ”Kriminalreportage 1924: Den vilde torparen som gömde sig i köksskrubben och öppnade eld mot polisen”

Stockholmsstudentskan modell 1924/25 – köttfärgsilkesstrumpad jazzjänta?

1873 hade kvinnorna fått rätt att ta examen på filosofisk, medicinsk samt lägre nivåer på juridisk fakultet. Det var 400 år efter Uppsala universitets grundade, och det skulle ta ända till 1925 innan kvinnor även fick tillgång till (de flesta av) de tjänster de utbildat sig till. Ett citat av kommittéordförande Emilia Bromée från den långa debatten: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor inte äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller förvisso även flertalet män.”

1925 oroar sig signaturen Bröt-Anund i SvD över nästa generation i allmänhet och de många studentskorna i synnerhet. Han verkar inte gilla de moderna männen heller, och undrar: Kommer det att bli några barn gjorda, och det här med pluggande kvinnor – vad ska det tjäna till?

Fortsätt läsa ”Stockholmsstudentskan modell 1924/25 – köttfärgsilkesstrumpad jazzjänta?”

Det var inte alltid så lätt när kvinnohåret plötsligt skulle vara KORT!

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

Fortsätt läsa ”Det var inte alltid så lätt när kvinnohåret plötsligt skulle vara KORT!”

Anno 1886 startade SvD en spalt enbart ”För damerna”.

Den 3 augusti 1886 kunde man för första gången läsa ”För damerna” med introduktionen: Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an, att döma av breven från när och fjärran.

Insända brev skulle tills vidare adresseras  till ”Södertelge”.” Fast det visade sig snart att svaren är signerade Johan Grönstedt. Mer om honom nedan.

Här får man tips av många olika slag .Oväntat få handlar om hjärtesorg, desto flera är av mycket praktisk natur. Nedan följer några frågor och svar (med moderniserad stavning).

Fortsätt läsa ”Anno 1886 startade SvD en spalt enbart ”För damerna”.”

Livet för 100 år sen – ett plock bland småannonserna

Annonserna från hösten 1924 kommer från DN och SvD samt Erik Lindorms bok Gustav V och hans tid. Bilden ovan visar hur man kunde bli av med myggor med hjälp av insektspulver från Tjäders fröhandel på Stora Nygatan: Man lägger det på ett papper och tänder på. Myggorna flyr från röken till ”fönstren åt solnedgången”, så att man kan släppa ut dem. Så väldresserade var myggorna på den tiden. Kanske.

I tiden före nätet användes tidningsannonser även för förebråelser, ibland i ganska mild form:

Den Dam, som i sin förlovningsannons
den 16 utan vederbörligt tillstånd tillägnat sig annans släktnamn, K—e, torde för undvikande av obehag ej vidare benyttiga sig av detsamma.

Fortsätt läsa ”Livet för 100 år sen – ett plock bland småannonserna”

När televisionen (äntligen) kom till stan

Redan under 1920-talet hade man gjort svenska provsändningar och 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Sen kom kriget. Men även efter krigsslutet var regeringen länge tveksam till televisionen, liksom flertalet politiker – för att inte tala om biografägarna.

Testsändningarna fortsatte medan frågan diskuterades och utreddes. Men i maj 1954 placerade filmbolaget(!) Sandrews under ”Sandrews tv-vecka” ut ett tusental tv-apparater på ett antal offentliga platser i Stockholm. Den svenska publiken kunde nu med egna ögon se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio, och deras reaktion var entusiastisk.

Fortsätt läsa ”När televisionen (äntligen) kom till stan”

1924 var året när allflera drabbades av RADIO-MANI 📻

Radiointresset växte och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

Fortsätt läsa ”1924 var året när allflera drabbades av RADIO-MANI 📻”

En kvinnlig DN-läsare berättar om glädjeämnen och trätofrön i en nödbostad 1924

I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader ”på landet”.

Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.

Fortsätt läsa ”En kvinnlig DN-läsare berättar om glädjeämnen och trätofrön i en nödbostad 1924”

Den stridbare kyrkoherdens kamp mot tjugotalets spritsmuggling och de mystiska ljussignalerna från telegrafstationen

Redan 1921 hade hembränningen utrotats av smugglingen, och smuggelspriten flödade i Stockholm, främst från skärgården. Den bedrevs både av storsmugglare och ”vanligt folk”. Årskrönikan 1924 rapporterar:

Smugglingen från Skärgården pågår som vanligt. Häromdagen kom exempelvis fröken A med ångaren Blidösund från Köpmanholm med fem liter sprit gömt i kläderna, och med samma båt kom fru Ö med tre liter. Med Blidö åkte några dagar senare ovanligt många till Stockholm för att omsätta smuggelsprit, bland dem fröken E med 10 liter, fröken SS med 22, och fröken P med ett tjugotal. Och på ångaren Vaxholm III upptäcktes att en kvinnlig passagerare inte bara hade 3 liter sprit i bagaget. Dessutom hade det fyra månader gamla barn hon bar på armen en liter i sin linda.

Fortsätt läsa ”Den stridbare kyrkoherdens kamp mot tjugotalets spritsmuggling och de mystiska ljussignalerna från telegrafstationen”

1924 slog flyttmånaden oktober rekord i antal flyttar – med åtföljande bestyr.

Ända sedan 1800-talet hade svenskarna haft oktober som den stora flyttperioden – från början för att det passade bondesamhället bäst att statarna sa upp sin tjänst efter septemberskörden. Men flyttandet fortsatte länge att prägla oktober månad – trots olägenheterna med att alla flyttade samtidigt.

Den 8 oktober 1924 skrev signaturen Sminx i SvD:
Vi har flyttat in vår nya moderna våning i det nya förtjusande huset! Det vill säga våra möbler har flyttat in. Själva bor vi på pensionat ”tills vidare” – vilket kan betyda allt från några till ganska många veckor. Varken huset eller våningen var nämligen färdiga på inflyttningsdagen.

Fortsätt läsa ”1924 slog flyttmånaden oktober rekord i antal flyttar – med åtföljande bestyr.”

Koffertmordet i Bagarmossen pingsten 1954

Bild: Polisen (PD) via Wikimedia Commons

På pingstdagens kväll den 6 juni 1954 skyndade en busschaufför in på Sandsborgs tunnelbanestation och beordrade personalen:

Stoppa tunnelbanetågen! Det finns en man här på stationen som känner till ett mord. Vi måste få hit radiopolisen.

Men genom ett missförstånd i T-banecentralen stoppades inte tågen mot Hökarängen, och radiopolisen fick först fel gatuadress till mordlägenheten.

Samma eftermiddag hade en man vid namn Berg på krogen träffat norrlänningen Oskar på tillfälligt stockholmsbesök. Honom bjöd han hem på spritfest – och berättade att han även ville ha hjälp med att transportera bort ett lik som han hade i lägenheten.

Fortsätt läsa ”Koffertmordet i Bagarmossen pingsten 1954”

Berättelser från femtiotalet: Emågatan i Bagarmossen

Bild: Bagarmossen 1950 (PD) via Wikimedia Commons

I ett typiskt bagarmossenhus på Emågatan- tre våningar högt och omgivet av en minimal park och parkeringsplatser- påstod en del att det spökade: Man har sett den mörka silhuetten av en man, och grannarna viskar om att en äldre man blivit mördad någonstans i kvarteret. Margit är dock tveksam. Hon minns hur hon brukade kila över till Emågatan för att besöka gamla änkefru Inga Olsson, som var frälsningssoldat, och ”Visst gick sånt snack om det ockulta inom området, men Olssonskan sa att spökena hade mer att frukta av oss människor än vi av dem”.

Mera om spökerierna, frälsningssoldaten och hennes granne och fikakompis, den bulgariskfödda nakenmodellen, kan man läsa på ”Spöken söder om Söder”.

Fortsätt läsa ”Berättelser från femtiotalet: Emågatan i Bagarmossen”

Hösten 1946 gick stockholmarna man ur huse för att jaga SABBATSSABOTÖREN 🧨

Explosionen bakom Konserthuset den 12 oktober avfärdade polisen som ett troligt pojkstreck, men när en ny kraftfullare laddning åtta dagar senare exploderade på samma plats började stans alla portvakter oroa sig och pressen döpte gärningsmannen till ”Portvaktsskräcken”. Men det var först efter ytterligare en vecka som han blev en av Sveriges mest omtalade person det året.

Lördagen den 26 oktober kl 23.25 smällde det på Klarapolisens gård på Mäster Samuelsgatan, så att fönsterrutorna krossades och brinnande vedträn kastades omkring. Panik uppstod, en polis flög ur stolen, en annan hoppade ut genom fönstret, och tavlor och prydnadsföremål trillade till golvet i bostadshusen runt omkring.

Fortsätt läsa ”Hösten 1946 gick stockholmarna man ur huse för att jaga SABBATSSABOTÖREN 🧨”

När Barnens Ö gav de allra mest behövande stockholmsbarnen en vederkvickande sommar – med sol, mat och luskontroll

”Kan inte jag få stanna hela sommaren?” bad en kollopojke bevekande sommaren 1918. Han kallades ”Luffaren”, var 11 år men såg ut som 7, med magra armar och ben, iförd lappad blus och mössa. Under några sommarveckor på kollo hade han fått ett välbehövligt avbrott från vardagen i stan och berättade för sin fröken: ”Här får man så mycket god mat att man alltid är mätt! Och så får man ligga om mornarna!”

Hemma i stan var han tidningspojke och började kl 5 på morgonen. Innan han gick till skolan fick han en halv rågbit och en kopp ”kaffe”, nästa mål var i skolan kl 1. Och på eftermiddagen väntade tidningarna igen. När hemresan nalkades och han FICK löfte om att få stanna en månad till utbrast han lyckligt: ”Nu får jag äta mat en hel månad till!”

Fortsätt läsa ”När Barnens Ö gav de allra mest behövande stockholmsbarnen en vederkvickande sommar – med sol, mat och luskontroll”

1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…

Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Fortsätt läsa ”1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…”

På besök i en skolträdgård i augusti 1924

I skolträdgården vid Stora Blecktornet på Söder skrev Aftonbladet 1924 om storstadsbarn som trädgårdsmästare: Vi lever i i ett tidevarv som mer eller mindre berättigat kallats barnens århundrade. Det görs mycket för dem som växer upp i fattigdom med färre möjligheter än andra att få en motvikt mot allt ont som ligger i tiden. Många sänds sommartid ut till kolonier på landet för att få vederkvickelse och styrka.

Och för de övriga finns ända sedan 1907 i Stockholm så kallade skolträdgårdar. Staden ställer upp med mark och 500 folkskolebarn får varje sommar ett litet koloniland att sköta om och sedan ”skörda”.

Fortsätt läsa ”På besök i en skolträdgård i augusti 1924”

Sommaren 1924: Mordfyndet vid Hammarbyleden och polisjakten på mördaren

Den 8 augusti 1924 löd DNs huvudrubrik: GÅTFULLT MORDDRAMA. Ung kvinna anträffad i en säck i Saltsjön. Dagen innan hade två arbetare vid Hammarbyledsbygget under middagsrasten givit sig ner till Saltsjöstranden för att meta. Där såg de en säck som drev in mot de skarpslipade strandstenarna. Den hade konturerna av en människokropp – och ur öppningen stack några hårtestar fram.

En dem skyndade till närmaste telefon och ringde Katarina polisstation, och två konstaplar kom som förde säcken i land. Den innehöll kroppen av en yngre kvinna samt en nattmössa, en näsduk, några glasskärvor och sju metallbitar.

Fortsätt läsa ”Sommaren 1924: Mordfyndet vid Hammarbyleden och polisjakten på mördaren”

Om stockholmsgatornas trafikhistoria. Hur ska det gå utan de kloka hästarna?

När överståthållarämbetet 1924 genomförde nya trafikföreskrifter kommenterade DN: ”Trafikkultur är ett nytt begrepp, men gående och åkandes rättigheter och skyldigheter har länge varit föremål för höga vederbörandes omsorg och allmänhetens diskussion.” Och så gav man några exempel ur Stockholmsgatornas trafikhistoria.

Första föreskriften i de nya trafikkungörelserna löd:
”För den som går på gångbanans vänstra sida är mötande skyldig att vika åt vänster.”

Det låter ju enkelt, men hade föregåtts av många och långa diskussioner. Stockholms polischef Gustaf Hårleman var djupt bekymrad över stockholmarnas usla gångkultur medan borgmästaren Carl Lindhagen i stadsfullmäktige lär ha kommenterat den Hårlemanska vänstertrafiken: ”Jag har gått fram där det funnits något tomrum.”

Fortsätt läsa ”Om stockholmsgatornas trafikhistoria. Hur ska det gå utan de kloka hästarna?”

Augusti 1924: När Stockholms fick nya trafikföreskrifter – och hur det gick med dem

Trafikpolis 1925, Spårvägsmuseet, (PD) via Wikimedia

De första automobilerna hade dykt upp på Stockholms gator omkring år 1900, och 20 år senare var trafikstockningarna värre än idag. Den 1 augusti 1924 infördes nya trafikregler, och en del gamla förtydligades och sattes på pränt. Brott mot dem bestraffades med böter. Både gående och åkande stockholmare skulle nu lära sig en smula trafikkultur.

För gående gällde i fortsättningen polismästare Hårlemans gångtrafikreglemente: Mötande var skyldig att vika till vänster för den som gick på gångbanans vänstra sida, och den som stannade på gångbana måste lämna plats för gående.

Fortsätt läsa ”Augusti 1924: När Stockholms fick nya trafikföreskrifter – och hur det gick med dem”