Sverige och Finland är de enda länder i hela världen som serverar gratis skolmat läser jag – imponerande. Tyvärr har många av oss som var med på 50- och 60-talet mindre positiva minnen från den tidens skolbespisning. Vi som växte upp söder om Söder jämför ibland våra minnesbilder i Enskedebilder.

Bilden visar skolmatsalen i Högalids folkskola, circa 1930. Notera skolköket till vänster i bild med sin stora spis, kopparkärl och ugnar. (Okänd fotograf, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons)

1857 slog professor C. A. Cederschiöld larm om vådorna av krinoliner:

Krinoliner och korta kappor bidrager genom den avkylning som de förorsaka till den tröghet uti livmoderns förrättningar, som är grunden för nu gängse puerperalsjukdom (barnsängssjukdomar). Då det icke är att förvänta att qvinnokönet, såsom detta nu är uppfostrat, skall lyssna till förnuftiga råd är det dags för männen att göra ett nyttigt bruk av sin mycket omtalade, men illa använda »myndighet», för att avsluta detta vansinniga och osmakliga modetyranni, innan skadan blivit obotlig.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar.

Markeliushuset 1936 (Public domain) via Wikimedia Commons

Idéer om kollektivhus dök upp i början 1930-talet eftersom gifta kvinnor allt oftare ägnade sig åt yrkesarbete. I kollektivhusen skulle vardagen vara enkel. YK-huset på Gärdet ägdes av Aktiebolaget Y.K.-huset med Yrkeskvinnornas klubb och de boende som aktieägare. I Stockholmskällans film från 1939 får man följa en familj med mamma, pappa, ett barn. Deras dag börjar med att de får upp sin frukost på en bricka i kökets mathiss.

Långholmens rastgård 1910, av Georg Baldini
(Public domain) via Wikimedia Commons

Boken om Långholmen – en “varning för dem som gå fria” – börjar med den gamle vaktkonstapeln, som nyligen fått ett litet arv och därför inte längre behövde slita ont som fångvaktare. Nu kunde han berätta mera från sitt gamla arbete, och av gammal vana gick han ned till rådhusrätten och bjöd f. d. kamrater och rådhusvaktmästare på snus.

Bild: Enskedefältets skola på 50-talet. Från skolkort

Dick Wase berättar om sin gamla skola: 

Det började med att den 1933 uppförda skolan orsakade en namnstrid. I Skarpnäck fanns redan en skola som kallades ”Enskede östra skola”, vilket var vad Enskede skola kallades – till skillnad mot den nybyggda Enskede västra skola. Därför beslutade Folkskoledirektionen 1936 att den senare skulle byta namn till ”Enskedefältets folkskola” och den förra till Enskede folkskola.

I tiden före televisionen spelade biograferna en viktig roll. På Stockholmskällan kan man läsa att det 1950 fanns 108 biografer inom det område som idag är Stockholms stad.

I Enskede fanns på den tiden tre kvartersbiografer: I Gamla Enskede öppnade Enskede Bio redan 1912 och med ungefär tio års mellanrum tillkom sedan Enskede Kvarn och Kaza.

På Stockholm växer – Söderstaden kan man följa framväxten av den nya Söderstaden, bestående av Globenområdet, Slakthusområdet och Gullmarsplan-Nynäsvägen. I Slakthusområdet kommer många av de gamla husen att bevaras, men användas till något helt annat. År 2023 planerar man att bygga de första nya bostäderna i området.

Våren 2021 passade vi på att fotografera en del av de gamla husen som de såg ut just då.

2017, samma år som Medis återinvigdes efter fyra års renovering, utkom även boken ”Medborgarhuset i stockholmarnas hjärtan” av Astrid Hasselrot. Vi som gick i simskola och gjorde årliga simprov på Forsgrénska badet (kallat Medis) har blandade minnen därifrån.

Men Medborgarhuset var så mycket mera, i boken skildras ett Sverige i miniatyr. Och Per-Albin Hansson lär ha övervägt beteckningen ”medborgarhemmet” innan han bestämde sig för det mera slagkraftiga ”folkhemmet”.  (Bilden ovan är från 1945.)

Men först beskriver han våren i Stockholm: Till påsk är gatorna vanligen fria från is och snö, lärkan har hörts på Ladugårdsgärdet och bofinken har blåst revelj i Humlegården. Ströet ryker i trädgårdarna, kyrkogårdarnas nyklippta träd sväller i knopp, man börjar måla ångbåtarna vid Skeppsbron och oljefärgen doftar i solskenet i kapp med tjäran. Blåsippor har utbjudits på Djurgårdsslätten, rädisor uppträtt på Munkbron och Hötorget. Och stockholmarnas gamla favoritblomma hyacinthen blommar i fönstren.