Januari 1925: Var det misshandeln som drev konsertsångarens hustru att dödshoppa från tredje våningen?

Natten till den 21 januari 1925 föll/tvingades/knuffades en kvinna ut genom ett köksfönster på tredje våningen och dog ögonblickligen när hon slog i den cementerade gården. Hon hette Selma och hade nyligen flyttat från Gävle till Gotlandsgatan 74 tillsammans med sin make Erik Holm och en 14-årig fosterson. Paret hade just haft ytterligare ett stormigt uppträde där hustrun misshandlats, och tio minuter efter att polisen larmats fördes konsertsångare Holm till Katarina polisstation som skäligen misstänkt för vållande till sin hustrus död.

DN skrev: ”Gick i döden för att undgå misshandeln” och SvD ställde frågan:

Var hoppet frivilligt?

Utredningen visade att Holm tidigare straffats för tre resor stöld och varnats för lösdriveri. Ursprungligen var han operettsångare i landsorten, senare började han turnera bland bönehus och kapell, där han berättade att han blivit frälst efter att som ”djävulens barn” ha supit och sjungit både Bellman och Fröding.

Paret gifte sig 1912 och flyttade in i hustruns villa. Hon hade enskild förmögenhet undandragen Holms förvaltning, och enligt en teori var detta orsaken till hans brutalitet mot henne. En syster till Holm vittnade om att hustrun vid giftermålet haft en förmögenhet på omkring 60 000 kronor, av vilket inget verkade finnas kvar.

Sedan en olycka 1922 då Holm skadat ryggen tog han sig nu fram på kryckor eller i rullstol. Kryckorna hade han även använt vid misshandeln av både hustrun och fostersonen. Enligt uppgift hade han även för några år sedan i ett anfall av delirium försökt mörda en skådespelerska.

Tragedien upprörde i högsta grad det allmänna rättsmedvetandet. Därför intervjuade SvD Sveriges första kvinnliga advokat Eva Andén, detektivchefen polisintendent E Hallgren, fattigvårdsinspektören G Nordfeldt, kyrkoherde E Klefbeck och inspektören i nykterhetsnämnden A Sällqvist.

Enligt Eva Andéns erfarenhet förekom hustrumisshandel inom alla samhällsklasser, och även inom äktenskap där man minst skulle ana det. Ofta är det alkohol med i bilden, och den som råkar mest illa ut är inte det grälsjuka ”huskorset” utan den milda, undfallande kvinnan som inte vill förnedra sig genom att betala mannen med samma mynt. ”De tysta, kuschade, i sina hem isolerade blir de verkliga martyrhustrurna.” Advokaten fortsätter:

Många hustrur i Stockholm och dess förstäder är oerhört ensamma, vilket inverkar på deras själsliv. Om ekonomin är dålig träffar hustrun kanske inte ens grannarna, därför att man inte har råd ens med det mest anspråkslösa umgänge. Hon får inga perspektiv på tillvaron och kan inte bedöma förhållanden. Mannen däremot kommer ut, kan göra jämförelser och får en utanförståendes syn på hemförhållandena. Inte konstigt om det småningom skär sig mellan två sådana människor. Det är ofta av kärlek och hänsyn till barnen som misshandlade hustrur inte anger sina män – eller av outrotlig kärlek till mannen själv, som även han ibland, trots misshandeln, i grund och botten kan hysa varma känslor för henne. Eller så är hon helt enkelt alltför rädd för mannens hämnd för att våga anmäla honom.

Straffbestämmelserna är ingalunda tillfredsställande. Advokat Andén anser att åklagaren borde kunna åtala hustrumisshandel även utan hustruns anmälan. Nu kan allmänne åklagaren inte åtala hustrumisshandel som medför mindre lyte, kroppsfel eller lindrigare sjukdom om inte hustrun själv gjort en anmälan – eller om misshandeln förövats under sabbaten(!).

Då blev det nämligen ett sabbatsbrott, och mot det fanns fram till 1948 en paragraf i den svenska strafflagen:

SABBATSBROTT var enligt 7 kap 3 §: ”om någon å sön- eller högtidsdag emellan kl. 6 om morgonen och kl. 9 om aftonen idkar handtverk eller annat arbete”. Om ett brott förövats under sabbatstid ansågs det som en försvårande omständighet vid straffets bestämmande.

Kyrkoherde Klefbeck i Sofia trodde att det mera grälades än slogs i arbetarhemmen – men grälen kunde i gengäld pågå ”från morgon till kväll”. Orsaken var oftast dåliga, trånga bostäder, så när våren kom och man kunde åka till kolonistugan brukade det bli bättre. Nykterhetsnämndens inspektör A Sällqvist påpekade att polisen och nämnden sedan en lagändring 1913 hade möjlighet att omhänderta den som spritpåverkad använder, eller hotar att använda, våld mot sin hustru. Detta gällde dock icke hustrumisshandel utan alkoholmissbruk.

Om en nykter man en vardag misshandlade sin hustru utan att hon anmälde detta kunde han alltså inte åtalas.

I slutet av januari häktades Holm för vållande till hustruns död. Utredningen hade visat att han i många år varit hemfallen åt alkoholmissbruk och bl a vårdats för delirium. Och han hade upprepade gånger gjort sig skyldig till svår misshandel av både hustru och fosterson.

Ur SvD

Den 2 februari var det rättegång och Holm förhördes. Många köade, men bara ett trettiotal åskådare släpptes in. Övriga stod kvar i förstugan, ifall flera platser skulle bli lediga.

Holm berättade ordrikt om sin frälsning, men var otydligare när det gällde hans förmögenhetsförhållanden efter giftermålet. Hustrun hade rått om en villa, som de sedan sålt. De hade även haft en fastighetsaffär i Örebro som gått med förlust, och slutligen köpt en fastighet i Gävle – oklart för vilka pengar. Klart var dock att Holm ansåg att hustrun inte hade några egna pengar.

Holm verkade oberörd när obduktionsprotokollet om hustruns misshandlade kropp lästes upp för honom, men när han berättade om vad som hänt den natt som blev hustruns sista blev han mångordig: Han hade fått veta att hustrun skrivit till vicevärden för fastigheten i Gävle och bett honom om ett förskott, men det ogillade Holm som hade tänkt hämta pengarna själv. När sonen under det sista bråket frågade vad som var på gång svarade Holm: ”Det vore allra bäst om vi vore döda, alla tre.” När hustrun gått in i köket för att lägga sig på sängen bad han sonen att lugna henne, så att hon släppte in honom. Sedan låste han dörren inifrån köket, ”för att hon inte skulle springa ut i farstun och skrika som hon brukade. Min hustru var så nervös.”

Holm nekade till att han sagt till hustrun och fostersonen att ingen av dem skulle leva om fem minuter, och hävdade att spåren efter misshandel på den döda nog kom från den 10 januari. Han väckte opassande munterhet bland åskådarna när han förklarade att ”misshandel” för honom innebar käpprapp och liknande, däremot inte örfilar, knuffar, stötar etc. Och om han slagit hustrun med kryckan var han för berusad att minnas det.

Han sa vidare att han aldrig kunnat tänka sig att hustruns nervösa konstitution skulle orsaka att hon berövade sig livet, och avslutade:

När jag såg hennes döda kropp kändes det skönt att veta att jag ej haft någon del i detta.

Eftersom han sedan 17-årsåldern kämpat mot sitt spritbegär accepterade han internering på alkoholistanstalt, helst Venngarn, för att få tid att stärka sin viljekraft. Men han bestred att han var farlig för den allmänna säkerheten.

Holm försattes sedan på fri fot i avvaktan på nästa rättegångsdag den 16 februari, då även fostersonen Stig skulle höras. (Detta var möjligt eftersom han inte var Holms biologiska son och inte heller lagligen adopterad.)

Den 16 februari vittnade fostersonen Stig. Julen 1920 hade fadern varit berusad och slitit av modern stora hårtussar, varpå hon tagit sonen och med sig och till släktingar i Värmland. Dit kom ett telegram från lasarettet i Hudiksvall om faderns olycksfall, och de reste tillbaka till den skadade Holm, som snart efter hemkomsten från sjukhuset åter började supa.

På juldagen 1924 hade Holm med sin käpp slagit hustrun och dessutom krossat lampkupan. Holm bekräftade detta (även om han sa att det bara var ETT käppslag), varpå assessor Åkerblad yrkade ansvar för ”under sabbat förövad misshandel”. Efter nästa misshandel, den 10 januari, hade modern berättat att maken försökt strypa henne. Holm bekräftade även detta.

Den 20 januari kom maken hem sent och grälet började vid 12-tiden på natten. Modern låste in sig i köket, men öppnade på sonens begäran, varpå Holm trängde sig in, låste dörren inifrån och sa att om fem minuter skulle varken hustrun eller sonen leva. Modern tryckte sig mot fönstret och öppnade det, varpå Holm sa att hon kunde ju hoppa. Detta förnekade Holm, men Stig hade varit övertygad om att de inte skulle leva länge till.

Grannarna vittnade om att de hört återkommande bråk och även ljud som tydde på misshandel. Åtminstone en gång tidigare hade grannar tillkallat polis, som inte kunde hitta hustrun, eftersom hon legat avsvimmad i en skrubb. Denna misshandel anmäldes av fru Holm, men anmälan återkallades eftersom makarna kommit överens om att skiljas. De ändrade sig sedan, enligt maken för att de tänkt på gossen.

Åklagaren yrkade ansvar dels för uppsåtlig misshandel mot fru Holm under sabbatstid, dels för vållande till hennes död. Fadern återfördes till Katarina sjukhus för att sedan överföras till Svartsjö.

När målet fortsatte den 23 februari hade flera hundra personer köat sedan åtta på morgonen, men bara ett trettiotal släpptes in.

Henning v Melsted, Foto: okänd, (PD) via Wikimedia Commons

Holms advokat Henning von Melsted försvarade sin klient med att fru Holm tydligen inte varit vid sina sinnens fulla bruk, för när Holm slog henne med käppen skulle ju en normal kvinna ha flytt ut i farstun och ropat på hjälp. Dessutom ansåg han att det framgick att hon inte alls varit rädd för sin man, eftersom hon riktat skarpa förebråelser mot honom, till och med när han inte var nykter. Med hänvisning till den upprörda allmänheten avslutade han med att ”rättsordningens fasta mur bör utgöra ett bålverk mot det spontana raseri som nu utlösts runt om i landet”.

Holm dömdes till 3 månaders fängelse för juldagens misshandel, delvis med käpp, eftersom han uppsåtligen på sabbatstid mot hustrun förövat misshandel, varav ingen skada följt”. Ansvarsyrkandet för vållande till annans död ogillade rätten, då detta inte kunde styrkas av vittnesmål. Paret hade ju varit ensamma i det låsta köket. För att skyddas från den upprörda allmänheten fördes den dömde därefter genom ”Suckarnas gång” till rannsakningsfängelset för vidarebefordran ut till Svartsjö.

En av de upprörda var författaren och publicisten Erik Lindorm som skrev en artikel om hur von Melsteds försvarstal stärkte hans uppfattning att mördade personer borde tilldelas försvarsadvokat. Han såg advokatens försvar som ett enda ihållande angrepp på fru Holm, för att ställa den åtalade i gynnsam dager.

Inte var det mycket kvar av fru Holm när hon fallit som en trasa i stenläggningen, men efter denna anklagelseskrift är hon totalt utplånad. Om hon överlevt kanske hon blivit åtalad för sabbatsbrott. Men då hade hon åtminstone fått en försvarsadvokat.

Fru Holt jordfästes på Skogskyrkogården. En av kransarna vid båren var från maken, med påskrift:

Sov i ro. En sista hälsning från din Erik”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *