PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa “PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

Hur alla stockholmare fick råd med egnahem: 30-talets självbyggeri

På 1920-talet rådde stor bostadsbrist i Stockholm. John Hedström, rektor vid Östermalms läroverk och högerman, föreslog en möjlighet att betala kontantinsatsen för bostad med eget arbete. Egnahemsområdena riktade sig till människor som hade fast anställning, men låg lön. Husägaren betalade tio procent av kostnaden genom att bygga huset själv, och så lånade staden ut resten.

Våren 1927 satte de allra första självbyggarna spaden i marken i Olovslund och Stockholms Stads Småstugebyrå (Småa) föddes, som en avdelning inom Stockholms stads fastighetskontor. Resten är stockholmshistoria.

Fortsätt läsa “Hur alla stockholmare fick råd med egnahem: 30-talets självbyggeri”
Jas 39 Gripen

Ögonvittnesskildringar från 1993: När Jas-planet störtade mitt i Stockholm!

I augusti 1993 var jag en av de hundratusentals åskådare som trängdes vid Riddarfjärden för att se flyguppvisning i samband med det årets Vattenfestival. Någon i publiken filmade det som hände precis som även jag minns det. Fast jag hörde inte att speakern innan han bröt uppvisningen sa att olyckan var “en del av flygets vardag.”

Själv begrep jag inte riktigt att nåt oplanerat hänt förrän den svarta röken bolmade upp från det kraschade planet. Jag trodde att jag såg en del av föreställningen: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, sen syntes en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong steg uppåt. (Det sista var förstås när piloten sköt ut sig med fallskärm… )

Fortsätt läsa “Ögonvittnesskildringar från 1993: När Jas-planet störtade mitt i Stockholm!”

När stockholmarna odlade tobak – och snusade

1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och “Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

Fortsätt läsa “När stockholmarna odlade tobak – och snusade”

På den gamla goda tiden: När rökning var ofarligt – trodde vi.

I slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar. Då rökte ”alla” (utom jag): föräldrar, kompisar, arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 1988 (SAS inrikes).

På 70-talet var halva Roslagsbane-vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så att inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa “På den gamla goda tiden: När rökning var ofarligt – trodde vi.”

Om damers velocipeddräkt och kvinnliga cykelpionjärer

I Svenska Dagbladet från 1897 skriver Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter: ”Jag som skrifver dessa rader var en af de första damer, som började cykla i detta aflånga land.” En gång när Mary gick i Normalskolans högsta klass och kom rullande utåt Strandvägen i sällskap med en manlig kusin, tillika nybliven student, mötte hon sin klasslärarinna: “Jag fick naturligtvis nedsatt sedebetyg. Men tiderna förändras, och lärarinnorna med dem.”

Nyligen hade hon stött på samma lärarinna, på samma plats, men nu tillsammans med kristendomsläraren, och båda satt på ”velocipeder av nyaste konstruktion”. Mary anser dock att lärarinnan ”kunde varit trefligare klädd”.

Fortsätt läsa “Om damers velocipeddräkt och kvinnliga cykelpionjärer”

Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket

Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Fortsätt läsa “Spårvagnsdramatik: Det stora hattnålsbråket”

Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna

När Tor Hedberg 1888 skrev om den onödiga nymodigheten telefon gick han även igenom för- och nackdelar med de nya (häst)spårvagnarna. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Man verkade inte riktigt hålla sig till bestämda hållplatser.) 

Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: De möjligen farliga spårvagnarna”

Silvia,”empatins drottning” – och hennes Hjärter kung. En make som plötsligt talade från hjärtat.

Kung Carl Gustaf har inte talets gåva sägs det. Ändå höll han det mest gripande tal jag kan påminna mig. I en minnesceremoni i Stockholms stadshus för Estoniakatastrofens offer. Talet skrev han kanske inte själv men det fick syre av känslor på djupet. Rotat i saknad av en förlorad far. Jag ser mig inte som en rojalist. Det finns anakronismer kring hovet som bör reformeras. … Fortsätt läsa Silvia,”empatins drottning” – och hennes Hjärter kung. En make som plötsligt talade från hjärtat.

Moderna påfund: När Stockholm fick telefon

I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Fortsätt läsa “Moderna påfund: När Stockholm fick telefon”
Stockholmsutställningen 1930 flygbild

Stockholmsutställningen 1930 – när funkisen kom till Sverige

Mellan 16 maj och 29 september 1930 registrerade Stockholmsutställningen nästan fyra miljoner besökare – speciellt imponerande med tanke på att Sverige bara hade strax över 6 miljoner invånare.

Stockholm satsade mycket på att välkomna både svenska och utländska besökare, och lotsa tillresande till utställningsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken, som lockade med bland annat “hypermodernt” nöjesfält, Planetarium, reklamluftskepp (som tyvärr störtade). Och så de nya bostäderna som kom att omvandla Sveriges tätorter i grunden.

Fortsätt läsa “Stockholmsutställningen 1930 – när funkisen kom till Sverige”