Stockholmsutställningen 1930 flygbild

Stockholmsutställningen 1930 – när funkisen kom till Sverige

Mellan 16 maj och 29 september 1930 registrerade Stockholmsutställningen nästan fyra miljoner besökare – speciellt imponerande med tanke på att Sverige bara hade strax över 6 miljoner invånare.

Stockholm satsade mycket på att välkomna både svenska och utländska besökare, och lotsa tillresande till utställningsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken, som lockade med bland annat “hypermodernt” nöjesfält, Planetarium, reklamluftskepp (som tyvärr störtade). Och så de nya bostäderna som kom att omvandla Sveriges tätorter i grunden.

Utställningsområdet sträckte sig från Diplomatstaden i väst till Dragongården på Gärdet. I höjd med nuvarande Tekniska muséet anordnades en provisorisk gångbro till södra stranden där bland annat akvariet fanns.

Bilden ovan: Cronquist, Gustaf W:son (PD)
via Wikimedia Commons

Karta över utställningsområdet ur utställningskatalogen, Gunnar Asplund (PD), via Wikimedia Commons

Innanför huvudentrén längst i väster började en esplanad, ”Corson”, med ett planetarium och ett 30-tal utställningshallar. Söder om den låg en festplats med paviljonger där olika företag visade sina produkter. Intill festplatsens östra sida reste sig den höga reklammasten och bakom den, där Sjöhistoriska muséet nu ligger, fanns huvudrestaurangen “Paradiset”.

I de stora hallarna mitt i utställningsområdet fanns bland annat utställningen ”Svea rike”, där man för 1 kr i ord och bild kunde ta del av Sveriges ärorika historia och ljusa framtidsutsikter. “Svea rike” var mycket uppskattad och det fanns planer på att göra den permanent (på Nordiska muséet eller Skansen), eller använda materialet i undervisningen. Av eftervärlden har den blivit mindre uppmärksammad, möjligen beroende på att en stor del tillägnades världens första statliga rasbiologiska institut, som fanns i Uppsala och leddes av professor Lundborg (som dock i sitt privatliv själv aldrig riktigt lyckades leva upp till sina ideal). Detta var några år före nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 och rasbiologi var fortfarande ett akademiskt ämne.

S. Lewerentz / Svensk Form (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Utställningsområdet avslutades mot öst med ett stort “hypermodernt” nöjesfält som sköttes av AB Gröna Lunds Tivoli. Här fanns karuseller, skjutbanor, radiobilbana, opelbilbana, berg- och dalbana “av ny amerikansk konstruktion”, dansbanor. Dessutom bågskjutningsbana, en speciell skjutbana anordnad av Stockholms skarpskytteförening, ett jättestort Ferrishjul samt en motorbåtsbana, Regatta. På festplatsen kunde 50 000 personer samlas för fester, konserter, gymnastikuppvisningarar – på aftonen i strålkastarljus från den 80 m höga stålmasten.

Nytt för Sverige var Zeiss Planetarium och Stellarium, en populärvetenskaplig stjärnteater, där upp till 700 åskådare kunde se himlakropparna röra sig på kupolen. Det kostade 1:50 för vuxna, 1 kr för barn. På Gärdet, norr om utställningsområdet fanns ett flygfält med landningsplats för luftskepp.

Inträdesavgift till utställningsområdet var två kronor, hälften för barn under 12 år. För 30 kronor kunde man skaffa abonnemangskort med passfoto. Passersedel för “fotografiapparat” kostade 2 kronor. Det var dock strängt förbjudet “att utan utställares tillstånd fotografera utställda föremot ävensom att för annat än rent personligt bruk använda inom utställningen tagna bilder, vilka sålunda ej få säljas, reproduceras etc.”

Dagsavgiften för parkering var en krona för automobil eller motorcykel med sidvagn, 50 öre för trampcykel. Vid utställningens parkeringsplats fanns funktionärer som kunde tvätta bilen eller utföra småreparationer efter fastställd taxa.

För tillresande utställningsbesökare fanns en Vägvisare som talade om precis hur man skulle göra. Bostadsfrågan kunde man lösa redan vid Centralstationen: På Vasagatan 6 fanns utställningens inkvarteringsbyrå. Till utställningen tog man sig sedan med spårvagn, bil, buss eller båt.

Den som ville åka båt kunde ta en ångslup vid Slussen till båtbryggan vid utställningens huvudentré, där även Lidingöbåtarna från Nybroplan stannade. Från Norrmalmstorg gick nyinrättade spårvägslinje 22, som vid behov kunde förses med släpvagnar. Vid ännu större behov kompletterades den med en extra busslinje, 60, som utgick från Nybroplan. Vid alla hållplatser fanns flerspråkig skyltning.

Arkitekten Sigurd Lewerentz som gjort utställningens logotype, formgav också de specialbeställda utställningsbussarna – ett exempel på svensk industridesign.

Svensk Form / Färgfoto von Gustaf W. Cronquist, (PD) via Wikimedia Commons

Trafikpersonalen snabbutbildades i tyska, engelska och esperanto och fick kavajslagsmärken med en flagga för respektive språk. En busskonduktör klagade dock i en intervju på att märkena var för stora: Deras storlek stod inte i proportion till språkkunskaperna…

Vid den här tiden var det inte så många stockholmare som talade andra språk än svenska. Den nya Linguaphonemetoden, med grammofonskivor, skulle demonstreras på utställningen, och i slutet av april erbjöd man i stora annonser snabb hjälp:

Stockholms-Utställningen aktualiserar kravet på språkkunskaper. Om Ni börjar nu, hinner Ni utan svårighet att lära Eder t.ex så mycket engelska, att Ni ganska obehindrat kan tala med och förstå de utlänningar, som i år i hundratusental komma att söka sig till vårt land.
… med perfekt uttal och satsmelodi!

Tillresande privatbilister som inte hittade i huvudstaden kunde per telefon beställa billots. Det kostade 4 kronor per gång, och billots-stationerna fanns vid Haga norra grindar och vid Midsommarkransen. Lotsen kunde se till att “herrskapet kom helskinnat genom Stockholmstrafiken” till hotellet, att bagage kom tillrätta samt göra en rundtur i staden, om så önskades. Vid utställningsområdet skötte han parkeringen och tjänstgjorde gärna som ciceron även där. Han kunde även svara för vagnens garagering under vistelsen i huvudstaden.

Ur DN

Hos Åhlén och Holm kunde man ansöka om gratisresa. Och NK hade satsat på en egen buss som körde från Hamngatan till utställningsområdet. För ändamålet hade man beställt 500 tvåvåningsbussar från London. Bussen avgick när den var fullsatt och färden var gratis. Om man handlat på NK förstås…

Mässans bostadsavdelning innehöll hyreslägenheter, villor och radhus, allt möblerat efter det nya idealet. Det fanns ett stort behov av bostäder och de utställda bostadstyperna var billiga och rationella att tillverka. Tanken var att skapa hygieniska och ljusa bostäder med utrymmen för alla, och den svenska modernistiska möbeldesignen och konsthantverket som här fick sitt genombrott blev med tiden världsberömt. Inte ens utställarna kunde 1930 ana att Sverige genom Ikea skulle komma att möblera världen.

Alla var inte lika förtjusta i den nya stilen. En del besökande tyckte att det hela var väl “naket”, villa 52 har kallats “sockerlåda” och Östersunds-Posten menade att radhusen med platta tak liknade “en rad höns- och kaninhus”. Även designeliten var oenig. Den främste kritikern var möbelformgivaren Carl Malmsten, som själv ställde ut några möbler, men i den så kallade Slöjdstriden protesterade mot detta “fattiga program”, som han inte tyckte passade i hemmiljöer och var främmande för svensk tradition.

Den s k “Sockerlådan”, okänd fotograf (PD) via Wikimedia Commons

Mitt i villaområdet visades en modern Konsumbutik, med telefonkiosk.

Konsumbutik, Cronquist, Gustaf W:son (PD) via Wikimedia Commons

Under 1930-talet byggdes ett 20-tal pressbyråkiosker i funkisstil, tydligt inspirerade av Stockholmsutställningens pressläktare. Den enda kvarvarande står på Saltsjöbanans station Lillängen.

Lillängens kiosk 2014 (PD) via Wikipedia

När Stockholmsutställningen stängde revs dess byggnader – även om ett par av de vinterbonade villorna kunde återuppföras i Mälarhöjden.

Idéerna levde dock vidare och skulle påverka svenskt stadsplanering och bostadsbyggande i många år framåt. I bland annat Stockholmsförorterna Traneberg (1937) och Hammarbyhöjden (1938) byggdes bostadshus för “mindre bemedlade” familjer med minst tre barn., så kallade barnrikehus. Alla hus hade centralvärme, alla bostäder ett eget badrum med WC och rinnande kall och varmt vatten, ett komplett utrustat kök samt (oftast) balkong.

Gustaf W. Cronquist (PD) via Wikimedia Commons

Utställningens väl synliga reklammast kröntes av dess logotyp, som föreställde en V-formad vinge. Allmänheten tyckte dock att den mera liknade en rakkniv, och så fick den heta i folkmun.

En spektakulär reklamsatsning gjordes av varuhuset Sidenhuset (med specialitet damunderkläder). De hyrde in ett luftskepp från Tyskland.

Skeppet uppmärksammades redan på sin resa till Stockholm. Bland annat hade en luftpostentusiast vid mellanlandningen i Malmslätt skickat med 27 vykort, som sedan stämplades och såldes, tillsammans med äkthetsbevis. Luftskeppet skulle flyga över utställningen och göra reklam för varuhuset samt medta högst fyra passagerare åt gången, som betalade 20 kr styck.

Flickr, (CC BY 2.0)

Det gick inte så bra. I början av juni stormade det så mycket i Stockholm att ett rör i fören på luftskeppet knäcktes och det måste sändas tillbaka för reparation. Men söder om Öland stannade motorn helt plötsligt.

DN rapporterade: “Zeppen sjönk, besättningen i stor fara”. Den tre man starka tyska besättningen räddades av Göteborgsångaren Nancy och DN intervjuade de räddade:

I närheten av Öland började motorn plötsligt krångla och stannade. 40 meter över vattenytan drev vi med vinden mot Finland, där inte många skepp går. Vi signalerade till flera fartyg, som tyvärr trodde att vi bara vinkade. Efter en halvtimma slog luftskeppets bakdel i vattnet och rodren slogs sönder, gasen strömmade ut och luftskeppet sjönk.

När ett fartyg slutligen visade sig blev räddningsarbetet mycket svårt, eftersom båten inte kunde gå för nära luftskeppet, som svängde starkt i blåsten. Ombord bjöd kapten på hett kaffe och iskallt brännvin för att återställa kroppsvärmen.

Luftskeppet ligger fortfarande kvar på Östersjöns botten. Men under bara några veckor hade man ändå hunnit göra över 200 flygningar.

Den 29 september skrev DN: “Klackar i taket, stulna blommor avskedskvällen”. Trots att publiken plockade med sig både blommor och skyltar gick det ändå lugnt till. Polisen tog bara två fyllerister och en klocktjuv.

Tidningen efterlyser fröken Anna Lisa Berg, som var den sista som köpte en biljett till utställningen. Man hade inte kunnat nå henne per telefon, eftersom hon var nyinflyttad till Torsgatan, men om hon infann sig på kommissariatet skulle hon få en vacker minnesgåva.

Nedan bilder från Stockholmsutställningen 16 maj – 29 september 1930.

1800- och 1900-talets Stockholmsutställningar:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *