Bland de största sevärdheterna på Sveriges första internationella konst- och industriutställning fanns Molins fontän i gips och den Malmska valen, som besökarna kunde gå in i – åtminstone vissa dagar. Sveriges första reportagebild togs. Och en flicka insåg att hon pratat med självaste Änkedrottningen!
Utställningen höll till i den tillfälliga industrihallen i nuvarande Kungsträdgården och i nyöppnade Nationalmuseum på Blasieholmen, och pågick mellan den 15 juni och 14 oktober. Cirka 3 800 utställare från Sverige, Danmark, Finland och Norge deltog.
Överbilden ur Ny Illustrerad Tidning visar huvudbyggnaden i södra delen av Kungsträdgården (Public domain) via Wikimedia Commons.
Expositionstidningen beskriver det högtidliga öppnandet i närvaro av den kungliga familjen (utom H M Konungen Karl XV, som var opasslig): Redan tidigt på förmiddagen vandrade talrika skaror ner till Karl XIII:s torg (numera Kungsträdgården), och Stockholms skarpskyttekår var uppställd vid södra ingången, där stor trängsel rådde. Här fanns ”mycket vackert i fruntimmersväg och åtskilliga bisarrerier i färg och broderier på de utländska diplomaternas frackar”.
Kl 12 anlände H M Änkedrottningen, prinsessan Lovisa samt hertigparet av Dalarna och strax därefter H M Drottningen, som av prins Oscar beledsagades till den kungliga estraden där H M intog sin plats i en med rött sidensars och guldgaloner klädd fåtölj. En kör av 400 sångare acompanjerade av två regementsmusikkårer uppstämde en högtidlig kantat.
Under rubriken ”Glimtar från utställningen” berättas om en äldre dam som beundrade ett klädningstyg när en ”tarvligt klädd” flicka beklagade sig över att ingen velat köpa tyget, som hon själv vävt och spunnit garnet till. Ändå hade hon hört att ”stockholmarna ska ha så grovt med pengar”, sa hon. ”Inte alla, mitt barn” sa damen, och köpte sedan tyget samt beställde flera, ”ty jag har många att hålla med kläder”. Flickan berättade att hennes mor var klockareänka i Sörmland och att de hade en släkting som var vaktmästare och bodde på Kungsholmen, där han minsann hade ett eget stenhus!
”Då kan du låta honom komma upp på slottet när tyget blir färdigt och fråga efter änkedrottningen.” Sa änkedrottningen – för det var hon som var den äldre damen – och lämnade riklig betalning för det utställda klänningstyget.
Nedan syns hela invigningen i Industrihallen, med Molins fontän i mitten – då utförd i gips. En insamling planerades dock för att ”i varaktigare ämne än den bräckliga gipsen förvara professorns sköna verk”. Bilden räknas som Sveriges första reportagebild:
Ett ögonblicksfotografi av hovfotografen Jaeger i samma stund som H M Drottningen förklarade utställningen öppnad. Ett exemplar av det lyckade fotografiet sändes redan klockan halv fyra e m till Konungen på Ulriksdal.
Efter en nationalinsamling kunde man 1871 påbörja arbetet att gjuta Molins staty i brons. Uppdraget gick till konstgjuteriet Lenz-Heroldt i Nürnberg som hade en filial i Stockholm, där man påbörjade gjutningen. Efter en dödsolycka, där Georg Heroldt, delägare i gjuteriet och ledare för filialen i Stockholm, fick ett tungt arbetsstycke över sig, flyttades gjutningsarbetet till Nürnberg.
Den 25 september 1873 avtäcktes slutligen statyn på sin nuvarande plats i Kungsträdgården. De insamlade pengarna hade dock inte räckt till riktigt, utan Stockholms stad och konstnären själv måste skjuta till kapital.
En ”oerhörd besöksfrekvens” rapporteras: Söndagen den 1 juli besöktes utställningen av icke mindre än 4 500 personer. Trots detta uteblev den väntade förtjänsten, ”huvudstadens invånare gör fortfarande dåliga affärer på expositionen. Av de tusentals resande som väntades komma hit ha niondrade nittionio tusendelar utebllivit, sannolikt avskräckta av fruktan att allt här skulle vara så dyrt.”
Ändå hade exempelvis Örebro stadsfullmäktiga anslagit 350 rdr åt ett antal “ordentliga och skickliga arbetare” att under ledning av en eller två sakkunniga män resa till industriutställningen i Stockholm. Och hyrrum fanns tydligen, enligt bildtexten både rymliga och väl möblerade.
Utställningens största attraktion var den Malmska valen som förevisades alla dagar i ett för ändamålet uppfört trähus invid Wahrendorfsgatan. Under veckans fyra första dagar stod valen med öppet gap och besökarna kunde mot en extra avgift besöka salongen som låg därinne, med handtryckta tygtapeter och sittbänkar. Fram till den 14 augusti 1866 noterades inte mindre än 36 482 besökare.
Den Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval. Efter Stockholmsutställningen gav den sig utomlands på turné(!), nu finns den på Göteborgs naturhistoriska museum. På bilden flyttas den 1918 (uppdelad i tre sektioner) från Ostindiska huset till nya Göteborgs Naturhistoriska museum i Slottsskogen, där den Malmska valen fick en stor specialbyggd sal.
Där fick besökarna till en början gå in i valen, men munnen stängdes sedan den blivit ett ”tillhåll” för älskande par – speciellt efter att ett par överraskats i en ”alltför intim situation” i den lilla salongen.
Idag är valen bara öppen för besökare vid speciella tillfällen, som exempelvis VALdagen och VALborgsmässoafton. (OBS Göteborgshumor!)
Museet har gjort nedanstående video: ”Valpôjken som inte kunde hålla mun…”. (Det är valen själv som pratar).
Mer om den Mallénska valens öden och äventyr efter döden kan man läsa på “Den malmska valens öden och äventyr efter döden” Hur var det egentligen med kaféet i valens buk?
1800- och 1900-talets Stockholmsutställningar:
