I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet egentligen om spårvagnen? Och vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Telefonen kan vara ett behändigt sätt att tala med personer man inte vill, kan eller hinner träffa. En särskild fördel är att det är lättare att säga nej i telefon än öga mot öga. En del klagar över telefonen som ett tecken på tidens oro och den alltmera tilltagande svårigheten att få vara i fred.

Så tänkte Tor Hedberg redan 1888! Men fortsatte:

Som det icke finnes någon lag på, att man skall hålla telefon, tyckes den invändningen böra förfalla.

Under 1880- och 1890-talen blev Stockholm en av de telefontätaste städerna i Europa, trots att Kungliga Telegrafstyrelsen så sent som 1877 hade ansett att telefonen inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde producera skrivna meddelanden. Dessutom fanns det ju redan telegraf och brev.

1880 startade den första kommersiella telefonoperatören i Sverige: Stockholms Bell Telefonaktiebolag. Det bildades av tre telegrafkommissarier vid Stockholms telegrafstation och hade från början 121 abonnenter. Telefoner och växlar importerades från USA.

1883 dök konkurrerande Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag upp, vars grundare H T Cedergren samarbetade med Lars Magnus Ericsson som börjat tillverka telefonmateriel i Sverige. Alexander Graham Bell hade nämligen inte tagit ut något patent i Sverige på sin uppfinning telefonen.

När Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag vunnit över konkurrenten fick Bellbolaget småningom inskränka verksamheten till stadsdelen Östermalm, och 1908 upphörde man helt. Då hade man ändå uppnått aktningsvärda 15 000 abonnenter.

Nedan: Bellbolagets station på Nybrogatan 30, Östermalm 1892 (PD). Sittande till vänster: bolagets direktör C. Hallén.

I början gick det bara att tala mellan två apparater anslutna till en fast uppkopplad ledning. Samma apparat användes både som hörtelefon och mikrofon, så man måste flytta den mellan örat och munnen under samtalet. När telefonerna småningom fick särskild mikrofon och ringklocka kunde man koppla ihop dem i telefonnät. Och då behövdes telefonväxlar och telefonister som skötte kopplingen.

Den 12 juli 1888 invigdes Allmänna telefonaktiebolagets hus på Malmskillnadsgatan 30 med pompa och ståt. Huset låg en smula inklämt på den tämligen trånga gatan, för tomten gick mera på djupet, och de vackra fasaderna skämdes av det höga telefontornet.

Men det gick ju inte att undvika. Det var från tornet alla telefontrådarna till Stockholms abonnenter utgick . Vid invigningen var det 4 000 trådar, och plats fanns för ytterligare 3 000.

Telefontornet syntes över hela stan. Nedan från Norrbro på 1880-talet med basarerna på vänstra sidan (Picryl).

Tre trappor upp i huset låg den stora apparatsalen, som då var världens största i sitt slag, med 24 växelbord och lika många telefonister. Varje telefonist ansvarade för 200 abonnenter, som hon kunde sammankoppla med någon av de fyratusen ledningar som löpte samman i varje bord.

Växeltefonisterna var välklädda och ofta av adlig börd, för i början var detta ett väldigt fint yrke – om än inte välbetalt. Kvinnorna förväntades ju inte vara familjeförsörjare – allra minst de adliga. (Mer om växeltelefonisterna längre ner.)

På husets tak fanns alltså det väldiga telefontornet, där alla trådar löpte  samman och fördes ner i apparatsalen. Det vilade på stora järnpelare, som gick genom huset ända ner i grunden.

Eftersom tornet ansågs så fult la man i efterhand till fyra pampiga hörntorn med vimpelstänger, där alla stora evenemang i staden flaggades. Från tornet hissades också strömmingsflaggan när det var gott om strömming. Men det lär man småningom ha fått sluta med, eftersom Stockholms husmödrar prutade så mycket när de såg flaggan.

Ganska snart började man gräva ner telefontrådarna i marken och redan 1913 hade tornet därför mist sin funktion, även om enstaka ledningar fanns kvar. Det fick ändå stå kvar, från 1939 prytt av NK-klockan (som då var Europas största).

Tornet förstördes efter en dramatisk brand den 23 juli 1952. Egentligen var det Televerkets Radiolaboratorium i byggnaden under tornet som brann,  men  1953 revs även tornet, då risken för att det skulle störta samman var för stor. 

I Stockholmskällan hittar man (del av) vad som kan sägas vara en tidig telefonkatalog:  “Förteckning å Medlemmar i Stockholms Telefonförening 1882”, med introduktion av styrelsen för Stockholms Bell Telefon Aktiebolag. Det året gjorde man (på begäran) två häften: ett i bokstavs- och ett i nummerordning.

I inledningen meddelar styrelsen bland annat att om man vill ringa till någon under tider då Centralstationen är stängd, bör man anmäla detta till kontoret, helst skriftligt.

Och om det börjar brinna hos en abonnent skall ”underrättelse derom lemnas till telefonstationen, derifrån underrättelsen ögonblickligen fortskaffas till brandstationen, hvilken icke besvarar privata frågor, hvar elden är lös.” (Originalets fetstil)

Och så får man noggranna instruktioner: För att ringa upp någon vevar man några varv samtidigt som man trycker på knappen ”der knapp finnes”. Så snart centralstationen svarat ”Halloh” anger man önskat nummer. (“Embetsverken” hade dock inte nummer, utan kallades vid namn.) Och:

Då Ni talar, stå ungefär på en fots afstånd från apparaten; uttala orden tydligt; afdela stafvelserna, men ansträng ej rösten. Om Ni önskar tala helt lågt, så närma Eder apparaten. Vid hvarje samtal hålles handtelefonen tätt intill örat.

Nedan: Telegrafverkets första väggapparat samt golvapparaten 1893. Museibild via Picryl.

På “Populär historia” finns en artikel om växeltelefonisterna, där man bland annat får veta att det ända fram till 1933 fanns en regel om att de måste sluta arbeta när de gifte sig. Det var inte ovanligt att kvinnor som gifte sig slutade att yrkesarbeta, men här sades det bero på tystnadsplikten. Så det kunde fungera om maken var tjänsteman i Telegrafverket – och alltså även han hade tystnadsplikt.

På de stora stationerna fanns länge stränga regler bl a om klädsel(!) och man fick bara sju minuter på sig när det var ens tur att gå på toaletten. Men för menssmärtor kunde vaktföreståndaren ha en gömd flaska konjak att bjuda från – som medicin, förstås!

I längden blev det omöjligt att koppla samtal för hand. Någon har räknat ut att om all telefontrafik i slutet av 1960-talet skulle ha växlats manuellt, skulle det inte ha räckt ens om hela Sveriges befolkning hade arbetat som telefonister… Första patentet kom redan 1890 och världens första automatiska telefonstation fanns redan 1892. Men i Sverige automatiserades den första stationen först 1924.

Och även då fanns det motståndare, bland dem borgmästare Lindhagen som protesterade i riksdagen:

Det är snöd spekulation av statsverket att vi gratis ska ställa in våra samtal för att staten skall slippa betala för telefonister. Hur skulle man ens kunna komma ihåg sexsiffriga nummer? Man har inte heller undersökt automattelefonens inverkan på våra hörselorgan.

Lindhagen själv tyckte sig ha fått ”någon smärta” i vänster öra av pipandet och tjutandet i rådhusets nya apparat och funderade på att skicka en räkning till Telegrafstyrelsen.

Helt manuella växlar vid publika telefonstationer försvann långsamt i Sverige, de allra sista (i Arjeplog) automatiserades först 1972.

Men det fanns andra jobb för telefonisterna. I Stockholm kunde man beställa väckning och telefonvakt (”mänsklig telefonsvarare”) från 1913, och ”Fröken Ur” var en livs levande tidsupplysare ända fram till 1934, då tidsangivelsen automatiserades med hjälp av en så kallad talmaskin.