1835 hade Stockholms första innerstadslinje öppnats: en hästdragen ”omnibus” kallad ”Försöket” gick då i linjetrafik mellan Adolf Fredriks kyrka och Järntorget via Drottninggatan-Norrbro-Stora Nygatan. Stockholms branta backar var ett ständigt problem för hästarna som drog de tunga spårvagnarna och omnibusarna, och Kungsbacken på Drottninggatan, norr om Wallingatan, ansågs särskilt besvärlig. Man började intressera sig för hästlösa omnibusar och sommaren 1899 gjordes det första försöket med en motordriven buss på Drottninggatan.

Det gick inte så bra. Stockholmarna gav den omgående namnet Bullerbussen – inte utan skäl.

Den 7 december 1950 firade Stockholmspolisen sitt 100-årsjubileum med tal och medaljutdelning i Blå hallen och dans i Gyllene salen. Den äldste av de 1200 festdeltagaren hade börjat vid Stockholmspolisen redan på 1880-talet och mindes att han då hade 50 kronor i månaden och fridag var fyrtionde dag.

Det var den 1 september 1850 som en speciell polismyndighet med större resurser tog över ansvaret för ordningens upprätthållande istället för de avskydda och förhånade ”paltarna” och ”korvarna” – som den militärt organiserade stadsvakten gemenligen kallats.

På Stadsmuseets vind kan man fortfarande hälsa på hos familjen Pihlqvist, som hade sitt hem där ända tills huset tömdes för att bli stadsmuseum. Olof och Albertina hade 1891 flyttat in i de två små rummen, ett på var sida om trapphuset. De hade två barn, Selma och Gustaf, och fram till sonens födelse 1895 bodde här också en inneboende från Olofs hemby på Öland. Det ena rummet fungerade även som kök, eftersom i kakelugnen fanns en inmurad vedspis med två små ”plattor” och en liten ugn.

Sonen Gustaf arbetade i vaktmästeriet på Liljeholmens stearinfabrik, och 1939 rapporterade DN att Karl Gustaf Pihlqvist var en av dem som vid 100-årsjubileet ur kronprinsens hand fått motta Patriotiska sällskapets medalj.

Brudvisning på Söder, Fritz von Dardel (PD) via Wikimedia

Fram till 1870-talet var brudskådning ett populärt folknöje i Stockholm, och förekom inom alla samhällsklasser. Brudskådning – även kallat brudvisning eller brudlysning – var en gammal svensk sed, som gick ut på att bruden visades upp för gratulanter och andra intresserade.

Det ansågs helt enkelt vara var mans rätt att beskåda en brud varhelst det var bröllop på gång. Att avstå från brudvisning kunde leda till protester, det hände till och med att brudens barndomshem fick sina fönster krossade. Dessutom ansågs ett stort antal oinbjudna brudskådare vara ett tecken på högt socialt anseende.

I november 1895 kallades Stockholms starkaste män till Musikaliska Akademien för att pröva sina krafter på scenen i vad som beskrevs som en sprakande men på vetenskapliga grunder genomförd föreställning. Det var den sensationella Miss Phyllis Bentley, som för första gången kom till Stockholm med sina märkliga demonstrationer av vad hon kallade ”kraftens fördelning och tyngdpunktens förflyttning.”

Hon kom närmast från Köpenhamn och hade tidigare gjort succé och väckt beundran vid de flesta europeiska hov och hos nästan alla Europas monarker. Många av dem hade till och med på scenen mätt sina krafter med den 50 kg tunga, gracila damen – och fått se sig besegrade.

I sin bok ”Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af En gammal skådespelare” berättar Adolf Hellander även om ”ett hemskt Stockholmsminne”. Bilden ovan (från Wikipedia) visar hur gardisten Pehr Victor Göthe 1861 mördade Mamsell Anna Sofia Forssberg.

År 1861 bodde familjen Hellander på Götgatan 3, i ett hus ägt av fru Sauret, som en gång varit kammarfru hos drottning Desideria. Mitt emot låg ett av de största husen i huvudstaden: Schönborgska huset, även kallat Ebba Brahes palats, upptog hela kvarteret mellan Götgatan, S:t Paulsgatan, Repslagaregatan och Mariagatan.

I februari 1885 inkom till sign J.B.Ws DN-spalt ”Hufvudstadens arbetare” en brevfråga :

Vad har Stockholm att bjuda en ung och rask arbetare?
Till- eller avråder ni honom att begiva sig hit?
N.N. Timmerman /N.N. Murare /N.N. Skräddare

SVAR: En hövlig fråga betingar ett hövligt svar, vilket följer här. Var och en som har ett par friska och starka armar blir i Stockholm erbjuden arbete med en lön som ibland är högre, ibland lägre än den som erbjuds i landsortsstäderna. Den ogifte arbetaren kan få sin mat billigt, billigare än i vissa landsortsstäder – även om den på torg och i bodar är något dyrare.

Grubbens 1901, Blomberg, Anton (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

I Boken om Stockholm från 1904 läser man att antalet fattiga understödda av kommunen stadigt minskat sen 1894, trots att folkmängden ökat. Fattigvårdskostnaden däremot hade stigit – på grund av allmänna prisstegringen, men också för att de dyraste understödstagarna hade blivit flera: de utackorderade, i fattigvårdsanstalter intagna och fullt försörjda.

Två av stadens mest välkända fattigvårdsanstalter var Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, gemenligen kallad ”Grubbens”, och Stockholms stads arbetsinrättning – ”Dihlströmska”.

I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.