Sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm

I “Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg 1915 om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

Fortsätt läsa “Sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm”

Lungsot, bröstilska och lungröta – när tuberkulos var Sveriges dödligaste sjukdom

I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Fortsätt läsa “Lungsot, bröstilska och lungröta – när tuberkulos var Sveriges dödligaste sjukdom”

Kapten Rollas dramatiska sista luftfärd – och vad som hände sen

Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: “OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Annons Kapten Rolla

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Fortsätt läsa “Kapten Rollas dramatiska sista luftfärd – och vad som hände sen”
Menell - förhörsprotokoll

Hur landskanslisten Menell blev utan hem och arbete – och slutligen förvisad till Visby.

Början låter så bra: Johan Alfred Menell föddes den 26 juni 1843 i Qvillinge socken i Östergötlands län som son till Länsmannen Johan Menell. Han arbetade som kanslist i olika städer innan han 1877 kom till Stockholm och erhöll plats hos Fil. Doktor Rudebeck.

Den anställningen upphörde i maj månad 1880 och efter det hade Menell bara tillfälliga sysselsättningar med ”skrivgöromål” i Stockholm, och en kort period i Visby. I juli 1887 häktades han för lösdriveri och för att ha bajsat på Västerlånggatan.

Hur kunde det bli så?

Fortsätt läsa “Hur landskanslisten Menell blev utan hem och arbete – och slutligen förvisad till Visby.”
Träsket - målning

Stockholms Stora Träsk: Först fiskrik insjö, sen dynghög, till sist en del av stan

Sommaren 1893 stod landskapsmålaren Axel Fahlcrantz i en bergig utkant av stan, ungefär vid nuvarande Eriksbergsplan, och tittade norrut över det obebyggda Träsket – en utfylld sjö mellan Odengatan och hörnet av Tegnér- och Birger Jarlsgatan.

Ovan syns tavlan han målade. ”Öster om Eriksberg” finns på Stockholms stadsmuseum. (Bild via Stockholmskällan , CC-BY). Kyrkan är Sankt Georgios kyrka i hörnet Odengatan–Birger Jarlsgatan, och på höjden till vänster om den syns Vanadislundens första vattenreservoar, som togs i drift 1879.

Fortsätt läsa “Stockholms Stora Träsk: Först fiskrik insjö, sen dynghög, till sist en del av stan”
Stånddrabantens hus

Berättelsen om den filosoferande bensamlerskan som en gång bodde i Stånddrabantens hus

På en klippa i hörnet av Jungfrugatan och Ladugårdslands Tullgata (Tyskbagargatan) låg en av Ladugårdsgärdes äldsta träkåkar. Huset sägs ha byggts på 1600-talet av en sjöman som hade italienska villor som förebild. Östra sidan var något högre än den västra och var nog tänkt som en slags torn, men i kammaren kunde man inte stå rak.

En av berättelserna i August Blanches “Bilder ur verkligheten”, tryckt 1890, alltså efter hans död, handlar om den gamla gumman som en gång bodde i det som kom att kallas Stånddrabantens gård.

Fortsätt läsa “Berättelsen om den filosoferande bensamlerskan som en gång bodde i Stånddrabantens hus”
Stenläggning 1898

Stockholms mödosamma väg mot storstad – med riktiga gator och trottoarer!

I sin bok “Ur det försvunna” skriver Per Anders Fogelström att det från början inte verkade vara någon ordning alls på Stockholms gatunamn och -nummer. Exempelvis var 1494 den officiella benämningen på Götgatan “Allmänningsvägen som löper från yttre södra port och upp till korset och kapellet och näst östan reparbanan.” Inte särskilt användbart för den som ville hitta dit.

Men det verkade heller inte vara meningen, för när ett förslag kom 1723 att sätta upp namnskyltar på husen och göra en förteckning över husen varnade många för att en främmande då snabbt “kunde räkna ut hur många hus som fanns i staden”. Vilket ansågs olämpligt ur försvarssynpunkt.

Fortsätt läsa “Stockholms mödosamma väg mot storstad – med riktiga gator och trottoarer!”
Kungsträdgården middagskonsert 1866

Kungsträdgården: När folket släpptes in i kungens köksträdgård

Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när “folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års “Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Fortsätt läsa “Kungsträdgården: När folket släpptes in i kungens köksträdgård”
Malmqvistska uppfostringsanstalten 1862

Malmqvistska barnuppfostringsanstalten – “En gammaldags hemskola för fattiga och värnlösa flickebarn”

När Lindgrenska trasskolan för hemlösa och vanartiga gossar 1910 lades ner, efter 40 års verksamhet, övertog Stockholms stad det 30-tal barn som fanns kvar, och Malmqvistska barnuppfostringsanstalten tog hand om anstaltens tillgångar (och skulder). Bland annat fick man tillgång till trasskolans nya sommarhem på Koholmen. Förut hade barnen på Malmqvistska tillbringat sommaren i en hyrd bostad vid Stafsnäs.

Fortsätt läsa “Malmqvistska barnuppfostringsanstalten – “En gammaldags hemskola för fattiga och värnlösa flickebarn””
Trasskolans snickeri

“Trasskolans öde – Skall ett 40-årigt arbete i barmhärtighetens tjänst nedläggas?”

Så skrev Nya Dagligt Allehanda 1910, med anledning av att “Föreningen till upprätthållande av Lindgrenska trasskolan” kallat till extra möte angående föreningens upplösning. Och så berättar man hela historien.

När den unge landsbygdsläraren Johan Olof Lindgren (i artikeln kallad Hr Lindgren) kom till Stockholm chockades han av alla vanvårdade barn han såg. De som överhuvud taget hade hem och föräldrar blev redan som små utsända för att tigga och ta hem rusdrycker. Hemma fick de så mycket stryk att de ofta föredrog att sova i en port, under en trappa eller ombord på en pråm.

Fortsätt läsa ““Trasskolans öde – Skall ett 40-årigt arbete i barmhärtighetens tjänst nedläggas?””

Skansen i stockholmarnas hjärtan – kul och kultur

Skansen är världens äldsta friluftsmuseum, grundat år 1891 av Artur Hazelius, en språkforskare, lärare och folkbildare som ville visa upp det gamla bondesamhället i miniatyr, komplett med människor, husdjur och vilda djur från omgivande skogar och fjäll.

Men en gång i tiden badade elefanter i Djurgårdskanalen, och på Skansen finns fortfarande apor och krokodiler. Hur stämmer det med grundarens tanke att “bevara svensk folkkultur”?

Fortsätt läsa “Skansen i stockholmarnas hjärtan – kul och kultur”
Lövmarknaden

Gamla Stockholm: Strax före midsommar var det dags för Lövmarknad!

Det här var förr en av årets allra viktigaste högtidsdagar. Claes Lundin och August Strindberg växte upp i närheten av platsen där marknaden hölls och berättar i sin bok Gamla Stockholm om Lövmarknaden – “ett för varje stockholmare sedan barndomstiden kärt minne”. Hur gammal marknaden är vet man inte, men den hänger ihop med midsommarfesten, som ju har gamla anor. Bilden ovan är ur boken, efter Elias Martins teckning.

Fortsätt läsa “Gamla Stockholm: Strax före midsommar var det dags för Lövmarknad!”

Att följa senaste modet kan vara besvärligt, ibland rentav farligt – åtminstone på 1800-talet

1857 slog professor C. A. Cederschiöld larm om vådorna av krinoliner:

Krinoliner och korta kappor bidrager genom den avkylning som de förorsaka till den tröghet uti livmoderns förrättningar, som är grunden för nu gängse puerperalsjukdom (barnsängssjukdomar). Då det icke är att förvänta att qvinnokönet, såsom detta nu är uppfostrat, skall lyssna till förnuftiga råd är det dags för männen att göra ett nyttigt bruk av sin mycket omtalade, men illa använda »myndighet», för att avsluta detta vansinniga och osmakliga modetyranni, innan skadan blivit obotlig.

Fortsätt läsa “Att följa senaste modet kan vara besvärligt, ibland rentav farligt – åtminstone på 1800-talet”

“Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.

I serien Originella Stockholmstyper ingår Manne Vesters skrift från 1892 om “Vackra Rosen”, som egentligen hette Rudolf Roos och var en välkänd och älskad gatumusikant, som även sjöng bland annat på Bellmansro (som han kallade Bellmans). Han ville leva ett fritt liv på gator och krogar, hade många vänner och en stor publik som lyssnade på honom när han framträdde.

Fortsätt läsa ““Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.”

Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar.

Fortsätt läsa “Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.”
Långholmens rastgård

Livet på Långholmen 1900 – skildrat av konstaplar, fångar, fängelsedirektörer och skarprättare

Långholmens rastgård 1910, av Georg Baldini
(Public domain) via Wikimedia Commons

Boken om Långholmen – en “varning för dem som gå fria” – börjar med den gamle vaktkonstapeln, som nyligen fått ett litet arv och därför inte längre behövde slita ont som fångvaktare. Nu kunde han berätta mera från sitt gamla arbete, och av gammal vana gick han ned till rådhusrätten och bjöd f. d. kamrater och rådhusvaktmästare på snus.

Fortsätt läsa “Livet på Långholmen 1900 – skildrat av konstaplar, fångar, fängelsedirektörer och skarprättare”
Påskhälsning 1884

1882: Strindberg berättar om gamla tiders påskfirande

Men först beskriver han våren i Stockholm: Till påsk är gatorna vanligen fria från is och snö, lärkan har hörts på Ladugårdsgärdet och bofinken har blåst revelj i Humlegården. Ströet ryker i trädgårdarna, kyrkogårdarnas nyklippta träd sväller i knopp, man börjar måla ångbåtarna vid Skeppsbron och oljefärgen doftar i solskenet i kapp med tjäran. Blåsippor har utbjudits på Djurgårdsslätten, rädisor uppträtt på Munkbron och Hötorget. Och stockholmarnas gamla favoritblomma hyacinthen blommar i fönstren.

Fortsätt läsa “1882: Strindberg berättar om gamla tiders påskfirande”

Vi som gick i simskola – ibland med fara för livet

Vi som gick i simskola på femtiotalet uppskattade det inte alltid. Simokunniga i min klass måste (som straff?) ett antal måndagar direkt efter skolans slut åka tunnelbana in till Medborgarplatsen, där Katarina Norra folkskola låg. Hungrig och trött var man redan från början, och inte blev det bättre av att vi där måste klä av oss och tvätta oss själva (och varann) i rader av småbadkar.

Fortsätt läsa “Vi som gick i simskola – ibland med fara för livet”

Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby

När Stockholm växte flyttade galgbacken från Stigberget på Södermalm ut till det lantliga Hammarbyhöjden. Där halshöggs och brändes 28 juli 1827 barnamörderskan Brita Christina Wanselius.

Hon var den näst sista kvinna som avrättades offentligt i Stockholm och hennes öde har beskrivits i (minst) tre samtida skillingtryck – dåtidens nyhetsförmedling: Ånger-Wisa, Döds-Psalm och Gamla Stinas Berättelse.

Fortsätt läsa “Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby”
Emil Norlanders bok

När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet

Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Fortsätt läsa “När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet”