I årskrönikan 1839-40 beskrivs den nya tekniken:

Det är förundransvärt hur solljuset, utan hjälp av människohand, på den metalliska beredda plåten graverat föremålen med sådan noggrannhet att man med förstoringsglas kan läsa affischer och husnummer, belägna på flera hundra alnars avstånd ifrån Daguerreotypen!

Den 7 januari 1839 hade Louis Jacques Daguerre presenterat sin fantastiska uppfinning för franska vetenskapsakademin. Den blev omedelbart en världsnyhet, Daguerre dekorerades i juni med Hederslegionen och fick senare en livspension från franska staten för att i gengäld släppa fritt processens detaljer utan patent.

Fortsätt läsa “En märklig uppfinning gör avtryck av naturen! Daguerreotypen visas upp i Stockholm.”

Nere vid Årsta äng (nuvarande Fredsborgstorget) hade på 1890-talet fru Kristina Lovisa Hammarström en mataffär. Fast enligt ett protestbrev från (en del av) grannarna var det mest öl hon sålde, och hon hade flera gånger blivit åtalad för olaglig handel med maltdrycker. Detta skapade enligt brevet oreda och stök i området – kanske allra värst var att “både män och qvinnor, som i flera år åtnjutit understöd av kommunen, nedlagt sina slantar där för öl”.

Enligt 1893 års “tiolitersförordning” fick lanthandeln inte utan särskilt tillstånd sälja mindre kvantitet än tio liter vid varje försäljningstillfälle. Men den regeln verkar inte följas här, enligt grannarna.

Fortsätt läsa “Grannfejd i Årsta 1894: Skulle hustru Hammarström få sälja öl eller inte?”

 Av gamla vykort kan man lära sig mycket. Det första man lägger märke till är att all text klämdes in på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903 nedan. (Observera den käcka hälsningen: ”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel.

Fortsätt läsa “Stockholmsvykort  – dåtidens SMS och Tinder”

Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka “märg i benen“ inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det “dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av “Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i “majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Fortsätt läsa “När folk strömmade ut till Djurgården första maj för att grundligt fira Majgrevens seger över vintern.”

Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

Fortsätt läsa “Årstafrun och hennes dagböcker – i ocensurerat skick”

Ur “Gamla Stockholm” av Claës Lundin och August Strindberg: På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång 1795 började man tänka på någon synlig minnesgärd helgad åt “den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del av vårt folkliv och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur”.

1823 startades en insamling för upprättandet av en minnesstod åt Bellman. Den skulle givetvis ligga på Djurgården, och konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals ägor i Djurgårdsparken samt skänkte själv 200 rdr banko, medan kronprinsen bidrog med 100 rdr.

Fortsätt läsa “Den 26 juli är det Bellmansdag. Rapport från den pampiga premiären år 1829.”

Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Fortsätt läsa “Flykten från skitstan – till det som blev stockholmarnas sommarnöjen”

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Fortsätt läsa “Koloniträdgårdarna – till både nytta och nöje”

Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som “pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

Fortsätt läsa “Gatans artister: Blinde Collingen, Filikromen, Blinde Kalle, Marktschreiern – och så Kasper förstås”

Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. “Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i “Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Fortsätt läsa “När stockholmarna gick man ur huse till Kgl nummerlotteriets spännande dragning”

Den 30 september 1875 skrev DN under rubriken “Hemlighetsfullt mord”: “När den 12-åriga tjänsteflickan kom för att städa hittade hon sin matmor mördad i sin imperialsäng, endast iklädd ett mycket kort linne. Ansiktet var nedborrat i kudden, i vänster tinning hade blodet runnit från ett svårt sår, och hon hade blivit strypt.”

Några dagar senare hade femtio personer förhörts utan att man visste så mycket mer än att offret inte hade försökt försvara sig, utan troligen sovit när hon blev anfallen: först strypt med ett segelgarnssnöre, som fortfarande var hårt åtdraget om halsen, därefter slagen i vänstra tinningen med en yxa eller hammare.

Fortsätt läsa “Det gräsliga mordet på Johanna Sofia Dahlberg i Södra teaterhuset den 28 sept. 1875”

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så “togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i “rusningstid”? Var “satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Fortsätt läsa “En riktig skithistoria”

Innan elektriciteten fanns gjorde vaxljus, oljelampor och gas att de flesta teatrar förr eller senare brann ner. Två undantag är Drottningholms Slottsteater, som fortfarande står kvar, och Kungliga teatern i Stockholm, byggd 1782, som istället revs (och ersattes av Oscarianska operahuset) på 1890-talet, då byggnaden var sliten, liten och brandfarlig.

Den som vill veta hur Gamla Operan såg ut kan titta på kopian mittemot – Arvfurstens palats eller UD – som utformades för att torget skulle bli symmetriskt. En skillnad var dock att teaterns tak var högre på sidan närmast Strömmen, för att man skulle få plats att dra och lyfta upp kulisser och fonder.

Fortsätt läsa “På båda sidor om ridån i Kungliga teatern/Gamla Operan/Gustavianska operahuset”

Djävulsbibeln, Kungl. biblioteket via Wikimedia

På Kungl Biblioteket finns en av världens märkligaste böcker – ibland kallad Världens åttonde underverk. Djävulsbibeln skrevs någon gång mellan år 1204 och 1230 av munkar i kungariket Böhmen – numera västra delen av Tjeckien. Handskriften omfattar 310 pergamentblad, antagligen gjorda av kalvskinn, och den är världens största samlade textverk från medeltiden. Den kallas även Codex Gigas (»stor bok«), väger 75 kilo och är nästan en meter hög och en halvmeter bred.

Och det sägs att djävulen själv medverkat vid dess uppkomst…

Fortsätt läsa “Den spännande historien om djävulen i Humlegården”

Under andra hälften av 1800-talet fanns en stark tro på institutioner som lösning på fattigdom och sociala problem, och en rad barnhem grundades. Enligt en utredning från 1897 var ungefär vart fyrtionde barn placerat i fosterhem eller på barnhem och fattighus.

I arkiven finns berättelser om en del av dem som hamnade på uppfostringsanstalt. Först försökte man stävja barnens olater med den beprövade uppfostringsmetoden aga, både i hemmet och i skolan. Den som agade skulle göra det på rätt sätt: lugnt och metodiskt – aldrig i ilska. Om det ändå inte hjälpte tog man till anstalten.

Fortsätt läsa “Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet”

Bilden ovan visar Årstabron under byggnad 1927-29 (Picryl). Numera finns två parallella järnvägsbroar över Årsta holmar, men de tre öarna kan fortfarande bara nås med båt. Ändå har människor bott där ända sen 1700-talet, och en trädgårdsmästarfamilj lyckades försörja sig i ett halvt sekel.

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler, och ett slags arrende betalades sedan till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården med orangeri och fruktträdgård byggdes i mitten av 1700-talet som bostad till Christer Robsahm, som också startade det första sockerbruket i Tanto. Snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom dock senare.

Fortsätt läsa “Om Årsta Holmar och dem som bodde där”

Överbild: Danvikens hospital 1915,
Nacka digitala bildarkiv (PD) via Wikimedia Commons

I en skrift från 1889 berättar “en svensk medborgare” om sina två år på hospitalet, vars namn en tid var synonymt med “dårhus”. (Nedan på moderniserad svenska – och utan frakturstil):

En tid var Danviken samtidigt med hospital ett slags “asyl” för brottslingar, sjuka och konvalescenter. Därpå blev det en “inrättning” för s k hederligt folk som inte kunde betala för sig, alltså ett slags fattighus. Samma disciplin som under hospitaltiden tillämpades, inklusive prygelstraff – “patienterna” var rättslösa fångar.

Fortsätt läsa ““Danvikens mysterier” 1889 – en f d patients dramatiska avslöjanden inifrån hospitalet”

I det gamla Stockholm levde människorna i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Husen var oftast byggda i trä och stod tätt, och man behövde eld för både värme och belysning. Lite slarv eller otur – och katastrofen var ett faktum. En hel stadsdel kunde brinna ner, med dödsoffer och hemlösa som följd.

I de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att stoppa bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning: Vid brand måste husets värd ”låta giva skri”. Då började kyrkklockorna ringa, Brunkebergsåsens vårdtorn signalerade med klockklang, lurblåsning, flaggor och lyktor, och Skeppsholmens brandsalutbatterier larmade med ett visst antal kanonskott om i vilken stadsdel det brann.

Fortsätt läsa “När Palinska huset brann 1873 fick Stockholm äntligen en riktig brandkår”

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa “Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”