Den 15 januari 1904 skrev DN: “Tidnings-Boije är död, och hela Stockholm talar om det. Åtminstone under några timmar.“ Johan Fredrik Boije var välkänd av stockholmarna som ett av de sista riktiga stockholmsoriginalen. I en revy av Emil Norlander spelades han av den kände skådespelaren Victor Lundberg, och Norlander beskriver honom i “Rännstensungar o storborgare”:

Den smutsige gamle kolportören med det gråa stripiga skägget, den gröngula gamla ulstern, den buckliga hatten, men framför allt med den väldiga packen gamla smutsiga tidningar, buren halvt under armen, halvt uppå ryggen.

Boije föddes i Stockholm 25 sept. 1827 och skulle egentligen ha blivit skomakare som sin far. Han var äldst av 8 barn och sägs redan från barndomen ha varit döv och ganska originell.

Lästen passade honom inte, och så började han sitt dagdrivarliv, kamperande i en smyg utanför ett av Hotel Rydbergs fönster. Fast det sägs att officerarna vid högvakten ibland förbarmade sig över honom och gav honom nattkvarter i högvaktsflygeln.

I häftena “Originella Stockholmstyper” skildras förutom Tidnings-Boije andra dåtida “kändisar” som pastor Bengtsson, Student-Olle, hästslaktare Ekeblad, källarmästare Lindqvister, gubben Selander, Klemming, mäster Palm, Vackra Roosen. Programförklaring:

Originalens tid är förbi, säger man, men detta är åtminstone ännu icke sant. Vi ser dagligen omkring oss en skara typer, som med sin originalitet ger en viss färg åt huvudstaden. Om nu dessa är representanter för en bortdöende generation förtjänar deras minne att bevaras – så mycket mera som de ju är bidrar till sin tids kulturhistoria.”

Tidnings-Boije var Stockholms bästa och mest framgångsrika kolportör, och det var han medveten om. Vid åtskilliga av publicistklubbens festmiddagar var han matsedelsutdelare eller festorgansdistributör, och på Pressens vecka fick han en gång till och med hälsa på kronprinsen.

På tidningsredaktionerna var han en kärkommen gäst, som alla gärna språkade med, från redaktör och vaktmästare till minsta springpojke. Han kände till alla skandaler, upphovsmän och hemligheter – men att locka något ur honom gick icke.

Han kunde påträffas snart sagt närsomhelst på Stockholms gator, alltid med sin stora tidningsväska på magen – av folkhumorn kallad “magsäcken”. Och han kurtiserade gärna fröknarna i cigarrbodarna, i synnerhet Schmidts vid Gustaf Adolfs torg.

Ibland gjorde Boije små utflykter i Stockholms omgivningar. Vid Bellmansfester på Djurgården ståtade han sålunda i gulvita nankinsbyxor, väst och kavaj samt en egendomlig, tillstukad panamahatt. Och så den traditionella pipsnuggan i munnen – någon gång en cigarr.

Möjligen av misstag hamnade Boije en gång i Västerås, finklädd i ljusa byxor, grå väst, mörk bonjour och hög grå hatt, låga snörskor, bruna handskar, pince-nez, spanskt rör med silverknapp samt snusdosa. Och helt utan tidningsbuntar. Han var där som privatperson, och hade alltså lämnat arbetet i Stockholm.

Han lorgnetterade kyrkan (som han tyckte var liten), upptäckte att landshövdingen var bortrest och sköt bom på en skjutbana vid Köpmannagatan. Sedan åkte han tillbaka till Stockholm, dit han rätteligen hörde.

I en vrå utanför Hotel Rydberg brukade han halvligga bland sina tidningar. Han hade gjort det till sin plats helt enkelt genom att vägra att gå därifrån, hur många gånger han än blev bortkörd.

Nedan: Hotell Rydberg i Stockholm strax före rivningen 1914.

Tidnings-Boije verkar inte ha varit lika utsatt för buspojkars hån som exempelvis Trasfröken, men en notis från 1896 skildrar hur skolbarn samlats kring honom på Stortorget, kastat snöboll och drivit gyckel. Han försökte freda sig med en granruska och till slut fick polisen gripa in.

Stockholmarna gillade sina original. Signaturen “Vän af humanitet och rättvisa” upprördes över att “av hela Stockholm kände pastor Bengtsson blivit dömd till 170 kr i böter för vägran att mantalsskriva sig”, och fortsätter:

Skall turen en annan gång komma till Tidnings-Boije och andra sådana individer som vi känner från Stockholms gator, vilka ej gör en människa något för när, men har det felet att icke äga sitt förstånds bruk?

1902 rapporterade tidningen att Boije hamnat på Serafimerlasarettet efter att ha hittats medvetslös på Riddarhustorget. Dagen efter reflekterade signaturen Celestine i DN:

Tidningarna rapporterar utförligt om när Boije faller, blir bestulen eller hamnar på sjukhus. Varför? Jo, man har under många år vant sig vid honom, som vaktparaden eller tidkulan vid Mosebacke. En storstad måste ha sina original, som tidigare konungar sin hovnarr.

…

Men nu meddelas att hans välkända plats på trappan till Hotel Rydberg snart kommer att stå tom. Man vet inte mycket om honom, mer än att han föredrar friheten framför en försörjningsanstalt och inte dricker sprit, men värdesätter en cigarrstump i mungipan. I sin ständiga strid med gatpojkar händer det att han gömmer en påk i tidningsluntan.

Nu gick Boije med på att bli intagen på Rosenlunds ålderdomshem, för: “Jag har fått något ont i kroppen och så hör jag dåligt, så de vill inte låta mig gå ute längre.” Och när DN kom på besök berättade han att han var kär i en sköterska, och förhandlade med en läkare om en medicin han läst om som skulle återge “de för eventuellt äktenskap erforderliga behagen“.

Han hörde dock mycket dåligt och talade otydligt efter två slaganfall. Och i januari 1904 dog han, i sitt 77e år.

Sign Celestin skrev:

För halvtannat år sedan saknades Tidnings-Boije utanför Rydberg. Det var slut med kolportörskapet och han gick med på att tas in på Rosenlund, där han trivdes bra. Men det onda förvärrades och så dog han. Snart är bara pastor Bengtsson kvar av Stockholms gatuoriginal.

Tidnings-Boijes mest ärorika stund var nog vid “Pressens vecka” i maj 1901. Veckan hade ett digert program i Idrottsparken och på Kgl teatern (dvs Operan).

Ett av inslagen var ett brokigt karnevalståg, “Pressens velocipedtävlan”, där tidningarna gestaltades på olika sätt: Strix som en Koling, Posttidningen som en postgumma, DN som Lohengrin dragen av en anka(!) istället för en svan.

I spetsen av tåget vandrade Boije som sig själv, följd av en skara uppsluppna tidningspojkar, som för en gångs skull lät honom vara ifred. Han var i sitt esse, på hjässan en elegant stormhatt, i knapphålet gullvivor. (Se teckningen högst upp på sidan.)

Och på aftonen klev gubben med gravitetiska steg uppför trapporna till den kungliga läktaren och gjorde en hovmannamässig reverens för kronprinsen, prins Gustaf Adolf och prinsessan Ingeborg, vilka i nåder bevistade denna Pressens veckas första jubeltillställning.

Så småningom skulle Boije även få äran att som vaxdocka bjuda ut sina tidningar på vaxkabinettet Svenska Panoptikon på Kungsträdgårdsgatan, sida vid sida med vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior, portugisisk envoyé för de skandinaviska länderna.