“Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.

I serien Originella Stockholmstyper ingår Manne Vesters skrift från 1892 om “Vackra Rosen”, som egentligen hette Rudolf Roos och var en välkänd och älskad gatumusikant, som även sjöng bland annat på Bellmansro (som han kallade Bellmans). Han ville leva ett fritt liv på gator och krogar, hade många vänner och en stor publik som lyssnade på honom när han framträdde.

Vester skriver att han själv kände Roos, trots att det var få som umgicks med honom enskilt – “detta fast han känner både Gud och hela världen samt är ett stockholmsbarn till liv och själ.” Till och med stadens ligister respekterade honom, fortsätter Vester och berättar om när 40-50 halvstora pojkar började kasta sten på deras sällskap – tills de kände igen Roosen, och på en vink från honom genast försvann i den närbelägna skogen.

Framför allt var han omåttligt populär bland kvinnorna och det gick många rykten om kärleksäventyr, men:

Hemligheten ligger otvivelaktigt i att han är lika artig som vänlig emot alla, både fula och vackra, men i övrigt ej bryr sig om någon mer än sin hustru, med vilken han lever i allra bästa förhållande och med vilken han har en vuxen dotter, gift i Newyork.

Men när skämtlynnet kommer på honom kan han stämma upp en ynkelig visa om elak gumma med refrängen: “Hon grälar på mig! – grälar på mig – jag törs inte dö, för hon grälar på mig.” Då är han i sitt rätta esse, när han får spela rollen av “en olycklig äkta man”.

Och så far hin i kroppen på honom, och då sjunger han sin brännvinsvisa:

Att brännvin, brännvin hjälper i alla öden
Och hjälper inte det, då är det bara - döden.

Småningom förbjuder polisen sång på kaféer och det blir alltmera sällan man hör Roos sjunga på gårdarna. Han är nöjd om han får några kronor: “Gumman sköter sin handel, och jag får lov att sköta min musik!” Om sommaren reser han i landsorten, om vintern är han tillbaka i stan.

Skriften avslutas nostalgiskt:

En dag skall hans minne höra till det Stockholm som gått liksom de små röda stugorna med sin lilla blomstertäppa och syrenberså försvinna för de nya stora hyreskasernerna vid stadens utkanter. Sångfåglarna skola ha tystnat inom huvudstadens hank och stör och flytt ut till landet, till skogarna.

1935 gjordes en kortfilm om gårdsmusikanter och hur det kunde se ut när de avlöste varandra och fönstren kring gårdarna öppnades och stängdes: “Gårdsmusikanter – Vad man får höra på våra gårdar”. Bilden nedan är ur filmen som gjordes av Triangelfilm (Kgl biblioteket via Stockholmskällan).

Gårdsmusikanter 1935


Emil Norlander räknar sig också till Rudolf Roos bekanta och berättar i sin bok Rännstensungar och storborgare:

”Vackra Roosen», den gärna hörde gatutrubaduren var ståtlig, och kastade huvudet tillbaka liksom vore han en världsstorhet. Ingen var så välkommen på gårdarna som »vackra Roosen». Han åtföljdes ofta av en liten puttefnask, som spelade fiol, själv spelade han gitarr, och tog god tid på sig innan han började. Alla fönster slogos upp, matdiskarna slängdes undan och kastrullerna fingo torrkoka, alla skulle höra:

Min salig farmor var så rar,
hon hade hundra år på nacken,
hon hade egna tänder kvar
och eget hus i Pelarbacken …

Även herrskapen själva kostade på sig att lyssna till den ståtlige trubaduren. Man berättade om honom bl. a. att han var utomäktenskaplig son till operaprimadonnan Henriette Widerberg och att hans far försökt utbilda honom till operasångare, men att han rymt ur Dramatens elevskola på grund av sin rastlösa natur.

Ännu på gamla dagar bibehöll Roosen sitt ståtliga yttre och blev både målad av Carl Larsson och modellerad av Carl Eldh. Han var gift, frun hade klädstånd på Söder och makarna hade en dotter i Berlin. (Eller om det var Newyork, som Vester skrev ovan.)

1912 dog Rudolf Roos på S:t Eriks sjukhus, 72 år gammal. Det var inte många som följde »Vackra Roosen» på hans sista färd. Norlander skriver: I gravkapellet samlades endast hans fru, sköterskan och ett fåtal av hjonen från den närliggande försörjningsinrättningen. Änkan ville ovillkorligen ha en lock av den dödes ännu rikliga, vackra hår. Någon sax fanns emellertid inte, så man skar av locken med en kniv.

Vackra Roosen
Ur SvD

SvD skrev att Stockholm förlorat gatusångaren som under decennier ådrog sig uppmärksamheten genom sin ståtliga figur och sitt prydliga utseende och som ännu för några år sedan beredde de bredare samhällslagren nöje och njutning genom sin sång.

Men man vet egentligen inte mycket mer om honom än att han hette Rudolf Roos och skrev sitt namn så, eftersom han på sidolinjen skulle ha varit son av en Roos af Hjelmsäter.

Nu är han borta, men mången stockholmare minns honom, och det kan vara av intresse att erinra sig att hans präktiga huvud tjänade som modell för Carl Larssons Bellmansteckning “Sergel i Bellmans ateljé” på Nationalmuseum.

Bilden nedan: “Carl Michael Bellman i Sergels ateljé” av Carl Larsson (Public domain) via Wikipedia.

Vackra Roosen målning


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.