1857 slog professor C. A. Cederschiöld larm om vådorna av krinoliner:

Krinoliner och korta kappor bidrager genom den avkylning som de förorsaka till den tröghet uti livmoderns förrättningar, som är grunden för nu gängse puerperalsjukdom (barnsängssjukdomar). Då det icke är att förvänta att qvinnokönet, såsom detta nu är uppfostrat, skall lyssna till förnuftiga råd är det dags för männen att göra ett nyttigt bruk av sin mycket omtalade, men illa använda »myndighet», för att avsluta detta vansinniga och osmakliga modetyranni, innan skadan blivit obotlig.

Satirteckningen ovan visar hur festklädda kvinnor måste serveras med hjälp av långskaftade “brödspadar”. (Bild av Isaac Cruikshank 1849 (Public domain) via Wikimedia Commons.)

Illustrerad Tidning berättar under rubriken “Tvenne nya offer för krinolinen” om ett äkta par som tog en promenad. Mannen var något missnöjd över att inte kunna bjuda sin unga fru armen, eftersom “den av modet föreskrivna ofantligt vida och styvt stärkta klädningen höll honom på ett avstånd av ungefär 3 alnar”. Han tröstade sig dock med hoppet att nästa modejournal skulle minska kjolvidden så att han kunde återförenas med “sin nu frånskilda” maka.

Under promenaden tilltog blåste så mycket att paret vände för att gå hem. Då hände det: En virvelvind omslöt dem bägge och fyllde den vida klädningen. Medan mannen petade bort dammet ur sina ögon ryckte vinden med sig den moderna damen uppåt höjden.

Nu virrar den arme mannen gata upp och gata ner med blicken mot himlen och spanar efter den försvunna, med eller utan tubkikare.

De vida krinolinerna var besvärliga att hantera även för dem som inte bar dem. En fransk karikatyr visar hur krinolinerna kunde ta upp all plats i allmänna kommunikationer. Här kämpar en herre för att ta sig fram mellan alla krinoliner i en bussvagn (omnibuss).

Men i en svensk karikatyr från samma tid hittar man en elegant lösning på det problemet: Man hänger upp sin krinolin utanpå bussen innan man släpps in.

Kusken säger: »Mycke’ ledsen mamsell, men ni är tvungen lämna denna krinolin här utanpå.»

Andra risker med att åka kommunalt

Det fanns flera farligheter på spårvagnarna, bland dem: De livsfarliga hattnålarna.

I januari 1913 skriver SocDem: ”Våra älskvärda damers mindre älskvärda vana att beväpna sig med långa hattspjut har nu återigen lett till ett sorgligt resultat”. När spårvagnskonduktör Carlsson, boende Tomtebogatan 33, hjälpte en dam att inte ramla när hon tog sig upp på fotsteget stack hennes ”hattspjut” in i hans öga (eller antagligen bredvid, för synen skadades inte). Och nu hade unga män beväpnade med korkar dragit ut i kampen mot hattspjuten.

SvD skriver om samma händelse och tillägger upprört: ”man har ju läst om utstungna ögon i Berlin, Hamburg och München” och ”Våra kvinnor ha alltid skrattat ett ondskefullt skratt, när från manligt håll den stora faran av deras hattnålar gång på gång predikats.”

Kampanjen verkade ge resultat. Redan samma månad infördes på Stockholms spårvagnar försäljning av särskilda hattnålsskydd, levererade av Nordiska Kompaniet. Konduktörerna instruerades att kontakta damer med hattnålar och “artigt till dem ställa följande fråga: Behagar damen köpa en hattnålsskyddare – pris 5 öre?”

Men redan tre månader efter hattnålsskyddens införande skriver DN på förstasidan: ”I hattnålsfrågan synas Stockholms damer vara absolut oefterrättliga… mer än hälften av de spårvagnsåkande damerna gå fortfarande med mordvapnen blottade.”

Inledningsvis såldes snabbt 24000 hattnålsskyddare, men nu var det ingen efterfrågan, och de redan inköpta skydden verkade man lämna hemma.

Under rubriken “Revolveruppträde i spårvagn” skriver Hasse Z den 18 mars 1913 i DN om hur hattnålskriget verkar trappas upp: Den fullsatta spårvagnen hade just lämnat Norrmalmstorg på väg mot Dramatiska teatern när en medelålders, elegant klädd herre reste sig, drog upp en browningrevolver ur fickan och riktade den mot passagerarna (mest damer) – med fingret på avtryckaren. Panik uppstod, passagerarna rusade mot dörrarna och en del hoppade av medan vagnen ännu var i rörelse. Slutligen stannade vagnen och några behjärtade män trädde in och avväpnade passageraren som överlämnades till den patrullerande poliskonstapeln. En del nyfikna följde med till polisstationen.

Mannen var en “medelålders tjänsteman”, pistolen var oladdad och han ville för närvarande damer “demonstrera hur absolut ofarlig en browningrevolver kan vara jämfört med de livsfarliga, oskyddade hattnålarna”. Han försäkrade dessutom att han tänkte upprepa sin demonstration på olika spårvagnslinjer ända tills spårvägsstyrelsen och polismästaren insåg att oskyddade hattnålar måste förbjudas.

Polismästaren hade ännu inte bestämt sig om mannen skulle åtalas för resande av livsfarligt vapen eller förargelseväckande beteende.

---

Mera om krinolinen

Den egentliga krinolinen var modern 1855-1870. Beteckningen har dock använts också om dess föregångare 1500-talets vertugall (även kallad “klocka”) och 1700-talets panier, fast denna bara bredde ut sig åt sidorna och var platt fram och bak. Från slutet av 1830-talet dikterade modet allt vidare kjolar, alltflera underkjolar användes och man experimenterade med olika alternativ för att för att uppnå rätt effekt.

Den fristående krinolinen av graderade stålringar blev modern 1855 i Frankrike, och blev enormt populär, eftersom bäraren slapp de många lagren av snärjande underkjolar och kunde röra benen någorlunda fritt. Stålringarna hängde i tyg eller läderringar, eller så var de insydda i kanaler i en tygunderkjol, och bäraren kunde vika ihop sin krinolin för att exempelvis komma igenom en dörr eller sitta ned.

Under hela 1850-talet var det dessutom modernt med volanger, som ytterligare underströk kjolens runda form. Krinolinen var som vidast under åren 1858-1860, och kallades då skämtsamt för criades (’skrik’), eftersom det gnisslade om stålet och lät om kjolarna som frasade då bäraren rörde sig. Under 1860-talet ändrade krinolinen form, 1864 lanserades i Paris den så kallade “krinoletten”, som var nästan halvcirkelformad och mest bredde ut sig bakåt. 1870 hade den utvecklats till en turnyr, där all vidd samlades bakåt, med många draperingar och ofta ett släp.

I mitten av 1900-talet var det dags för vida kjolar igen, om än kortare. Och precis som krinolinerna blev de allt vidare: Först nöjde man sig med att stärkta vanliga underkjolar, sen blev det flera lager, speciella nätunderkjolar och underkjolar av skumgummi, ofta med en smal spetskant nertill. Eller så trädde man ståltråd i fållen på de vida bomullsunderkjolarna. Lite som 1800-talets krinoliner, alltså.