Tjänarinnebladet

Forna tiders tjänarinnor – för inte särskilt länge sen

Radioprogrammet “Vi blev hennes barn – ett program om barnsköterskan som försvann” sändes 1998, men finns fortfarande på sverigesradio.se. F d barnsköterskor och de vuxna barnen berättar där om hur det var att vara/ha uniformerad barnsköterska “i familjen” – ända in på sextiotalet. Den som var van vid barnsköterska klämde in en även i en liten modern lägenhet, där hon fick dela det minsta rummet med barnet.

Barnsköterska i uniform

En mamma berättar också om om sin (begripliga) hjälplöshet när “syster” slutade och hon själv plötsligt skulle ta hela ansvaret. För barnet verkade mamman (oftast) bli en ytlig bekant, medan “barnsköterskemamman” inte hörde till familjen och när som helst kunde försvinna.

Värst var nog historien om den lilla flickan som hörde föräldrarna slåss(!) tills pappan kastade ut mamman, som slog sönder glasrutan i dörren. Då svimmade flickan, och fick sen inga svar på sina frågor av pappan, som bara sa: “Bli aldrig som din mamma!” Senare fick hon veta att mamman varit otrogen och därför “mist” sina (fyra) barn, som hon småningom fick träffa några timmar på juldagen. Efter några år blev det värre: Familjen flyttade till Lidingö, och barnsköterskan Lilly, flickans trygghet, var inte längre med. “Hon kommer väl”, sas det. Barn glömmer ju så lätt – trodde man på den tiden.

När den här flickan som ung brud gick ut ur kyrkan såg hon mamman och barnsköterskan stå längst bak i dunklet och le och vinka till henne. Sen försvann de igen, för de var inte bjudna till bröllopet. Mamman fick hon senare i livet kontakt med, men barnsköterskan såg hon aldrig mer.

Hur blev hennes liv? Hon säger själv: I resten av livet bar jag på frågan
VAR ÄR LILLY?” och “VAR ÄR MAMMA?”

Vita bandet logotype
WCTU (Public domain) via Wikimedia Commons

Min egen mamma jobbade också i familj som utexaminerad barnsköterska. Prästen i byn utanför Piteå ordnade en utbildning åt henne, eftersom hon tagit så bra hand om hans egna barn. 1938 började hon på Vita bandet i Sundsvall, 17 år gammal.

Jag visste inte vad “Vita bandet” var, men när jag hittar dem på nätet hamnar jag mitt i kvinnohistorien: Det var en omfattande internationell kvinnorörelse, mot rusdrycker och sexuell dubbelmoral, med mottot:

”För Gud, hem och fosterland”
(senare moderniserat till ”För Gud, för hem och alla land”.)

De hade också en omfattande social verksamhet, och när barnhemmen behövde utbildade barnsköterskor startade Vita bandet Sveriges första barnsköterskeutbildning.

Om utbildningen på Vita Bandet i Sundsvall läser jag: Praktik och teori varvades och upptog ämnen som hälso- och barnavård, sjukvård, tvättning och hemvård, näringslära och barnpsykologi. I textilslöjden fick man sy babyutstyrslar och dopklänningar som senare visades upp i examensutställningen. Det tillverkades dessutom pedagogiska leksaker som då inte gick att köpa i handeln.

”Barnpsykologi” låter ju bra, men efter att jag läst mammas kursbok frågade jag skrämt: ”Följde du råden?” och blev mycket lättad när hon svarade: ”Aldrig!” För mamma hade en stark känsla för barn, och i kursboken gick det mest ut på att (försöka) dressera även spädbarnen.

Hos den fina familjen i Stockholm tyckte mamma mycket om barnen, särskilt tvillingarna, som hon fått ta hand om från början. Men hon gillade inte att frun var så noga med att hon inte fick “beblanda sig” med hembiträdet eller köksan, som båda var i hennes ålder. En utbildad barnsköterska i uniform var nämligen (enligt frun) “finare”, lite mittemellan herrskap och tjänstefolk.

Här är mamma med tvillingarna och deras syskon.

Mamma barnsköterskan och tvillingarna


Någon ordnad ledighet hade hon inte, utan måste fråga varje gång, för att (ibland) få det irriterade svaret: “Spring iväg då!” Det blev svårt att skaffa vänner och ha ett eget liv, och småningom tröttnade hon på att bara prata med barn, hur mycket hon än tyckte om dem. Men det var inte så lätt att säga upp sig, åtminstone om man ville få bra betyg. Jag tror det var min mormor som fick en idé, och mamma kontaktade Hermods och bad dem skicka kursinformation. Snart fyllde broschyrerna brevlådan, och mamma kunde säga att hon tänkte börja plugga. Och det var ju “frun” tvungen att acceptera.

Mamma jobbade i ytterligare en familj, gick sen en kurs i maskinskrivning och blev kontorist på Åhléns lönekontor. Det trivdes hon så bra med att hon stannade kvar även sen hon gift såg, åtminstone tills hon fick egna barn.

Liksom min mamma bodde radioprogrammets barnsköterskor hos familjen, ofta delade de rum med ett eller flera barn, så att de kunde ta hand om dem på natten också. Men en flicka minns i programmet att hon inte fick störa “syster” på kvällen och natten, för då var hon ledig. Sin mamma fick hon förstås inte heller störa. Hon sa inget om vart hon tog vägen med sina mardrömmar.

Hon kanske inte fick ha några?

Frida, en trotjänarinna

Huvudpersonen i Marianne Gillgrens dokumentärklassiker “Frida – en trotjänarinna” skötte hushållet hos “doktorn” ända till 1998, när han dog vid 104 års ålder och Frida, 86, fick sin första lägenhet i ett serviceboende på Reimersholme. Serien visades 1999 och har tre delar: 1988, när Frida var 76 år och doktorn 94, 1993 när doktorn fyllde 100 år och 1998, när han just dött.

Bilden ovan är ur dokumentären, som fortfarande går att se på SVTplay, och visar Frida på sin arbetsplats, köket, med sitt rum i förgrunden.

Idén att göra ett program om ett utdöende yrke föddes när Sällskapet till belöning för trotjänare utannonserade sin årliga prisutdelning till “husligt anställda flickor och kvinnor som arbetat minst 15 år i en och samma familj i Stockholms län”. Frida och doktorn ställde upp på att filmas.

Frida hade börjat arbeta hos doktorn och hans hustru 1954, och i arbetet bar hon uniform: blå kortärmad klänning med vit krage och stort vitt förklä till vardags, svart långärmad klänning med litet vitt förklä och hätta (som på bilden ovan) när hon serverade gäster. Då neg hon och sa: “Det är serverat”. Och i taklampan över matsalsbordet hängde ringklockan, så att man kunde kalla på Frida vid behov.

I filmen säger hon att hon är hon ledig varannan söndag och onsdag eftermiddag. Doktorn poängterar dock att det viktigaste hos en trotjänarinna är villighet och att hon “inte låter sitt privatliv gå före”, så man kan ju undra lite hur det fungerade. Men tre veckors semester hade Frida i alla fall – sen hon först gjort iordning lantstället i Båstad och klippt häcken åt doktorn.

Efter doktorinnans död bor de två ensamma i den stora Östermalmsvåningen. Frida tar köksingången till den lilla jungfrukammaren innanför köket. Varje dag serverar hon lunch och middag till doktorn i stora matsalen, sen äter hon de kalla resterna i köket och tar hand om disken.

Ibland har de gäster. När doktorn fyller 100 år har Frida, 81, fixat maten, öppnar för gästerna och svarar i porttelefonen medan hon byter till finförklät, som hon sen serverar i. I en oförglömlig scen klättrar hon uppför en stege och hämtar ner en enorm urna från ett högt skåp, medan gästerna konverserar runtom.

När alla gäster hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket.

Vid 104 års ålder dör doktorn och Frida får sin första egna bostad nånsin, vid 86 års ålder. För hon hade börjat arbeta som barnflicka och piga vid 12 års ålder, och strax därefter dog hennes mamma.

Till den egna enrummaren medförde Frida sängen och byrån från jungfrukammaren, allt annat hade hon fått låna från boendet. Doktorn hade inga barn, så allt i hemmet gick till en antikfirman. På frågan om inte Frida ville ha något svarar hon oförstående: “Det var det inte tal om. Det var ju antikt, alltihop.”

När man i programmet intervjuar doktorn tror han att Frida skulle sakna livet hos honom om hon skulle pensionera sig – “hon har ju ingenting att dra sig tillbaka till, ingen hobby eller bekantskapskrets”. Frida säger att hon inte velat gå i pension, eftersom doktorn var gammal och ensam sen doktorinnan dött 20 år tidigare.

Hon tycker faktiskt att det egna hemmet kom 20 år för sent. Men bitter verkar hon inte alls. I sista programmet åker hem till Sölvesborg, bor på Hotell Edgar, “som jag brukar” och hälsar på släktingar och vänner. På semestrarna har hon under åren rest både med transsibiriska järnvägen och Italien runt, men oftast har det blivit bussresor. Hon minns att det kändes som en befrielse, “en sorts frihet”, när hon kom över Öresund.

Och nu tänker jag ibland: Kan jag göra det? Ja visst kan jag det! Förut har jag ju varit bunden, kan man säga.

På frågan efter hennes högsta dröm ler hon blygt och svarar: “Det var nog att läsa och räkna, något sånt. Men det är inte säkert att man hade passat till det.” Fast hon har stolt berättat att i fjärde klass röstade ALLA i hela skolan på henne som den duktigaste eleven. “De hade ju kunnat vara avundsjuka, men tänk, det var de inte.”

I doktorns dödsannons står hans titel och namn samt “Vår käre”. Direkt under det står: ”Trotjänarinnan Frida”. Man kan ju undra lite vem som var ensammast.

Frida avled 2002, 90 år gammal.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.