Red Birger Schöldström rapporterade utförligt om skandalen. Själva duellen ägde rum i en skogsdunge, men redan månaden innan hade den den flanerande allmänheten på Drottninggatan kunnat se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. 

Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Det hela hade börjat på mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, högkvarteret för tidens gardesofficerare och yngre diplomater. Bakom disken stod en dag en synnerligen vacker flicka, som den eldige brasilianaren ville ge en längre artighet på svenska språket än det ”vacker flicka”, som lär vara de allra första svenska ord Soto lärt sig. Han bad därför umgängesvännen Baker att skriva ner några passande svenska ord, som vicomten mycket noga lärde sig utantill och vid ett senare besök på schweizeriet levererade, givetvis med handen på hjärtat och en artig bugning.

Flickan reagerade omedelbart med en smällande örfil på Sotos kind, varpå hon föll i häftig gråt. Orden han just uttalat var nämligen ”något av det skändligaste man kunde yttra till en qvinna”. Soto skyndade sig hem för att sända en blombukett och ett guldarmband till den förolämpade flickan – och ett utmaningsbrev till den lömske lymmeln Baker.

Det var då utmaningen inte genast antogs som Soto smorde upp engelsmannen på öppen gata.

Efter att ha blivit pikad av sina vänner tog Baker slutligen den kastade portugisiska handsken, och duellen ägde rum den 5 december i en skogsdunge strax utanför Lill-Jans. Högst upp på sidan visas Fritz von Dardels teckning av Sotos duell (Public domain, via Wikimedia Commons).

Som synes använde herrarna pistol, och det finns olika uppgifter om utgången. En del påstod att vicomten satte en kula i magen på sin motståndare, som dock överlevde utan men, andra att ”veterligen ingen” sårades, och enligt Wikipedia 2021 fick Baker sitt ena öra avskjutet. Soto lär i alla fall ha firat segern på Stallmästaregården – eller om det möjligen var Hasselbacken.

Om man får tro Adolf Hellanders bok ”Stockholmstyper” var dueller inte något nytt för Soto:

I sin krafts dagar deltog han med sydlänningens hela eld och iver i det reformationsarbete, som då pågick i Portugal och väckte ofta uppseende i parlamentet med sina skarpa anföranden, vilka till och med skaffade honom ett par dueller på halsen, ur vilka han dock lär ha utgått som segrare.

Soto Maior föddes i Brasilien 1812 som son till en portugisisk diplomat. Efter en tid som militär blev han politiker, en fruktad motståndare till regeringspartiet och vad vi idag nog skulle kalla politisk vilde. Samtidigt lär han ha levt ett liv i sus och dus och gjort av med inte mindre än tre stora arv.

Vid 44 års ålder erbjöds han en diplomatisk post på en plats så långt borta från Lissabon som möjligt. Det blev Stockholm. Posten som Portugals sändebud tog varken krafter eller tid i anspråk, utan Soto kunde njuta av livet, vilket han trivdes förträffligt med. Han blev kvar i Sverige till sin död, fick många vänner och blev en färgstark personlighet i stockholmslivet.

Överallt väckte han uppseende med sitt speciella utseende och sin hypereleganta klädsel. Håret var stort och silvervitt liksom de väldiga polisongerna och han var alltid iförd redingots, smårutiga byxor och stor, veckad sidenhalsduk med gnistrande briljantnål samt ett antal armringar och fingerringar. En hög grå cylinder toppade utstyrseln, och i knapphålet syntes en liten ros, som lär ha suttit i en bakom rockslaget dold liten flacon fylld med vatten…

Benen var spinkiga, och byxorna smala upptill, men vida som strutar nere vid de ”rent av onaturligt små fötterna”, som alltid var iförda blänkande lackskor med höga klackar. 

Humöret förblev eldfängt. Vid minst ett tillfälle klådde Soto egenhändigt upp en ”ligapojke” så att hans lilla svarta ebenholtskäpp gick i bitar, för att denne gått i hälarna på honom och ropat: ”Se på söta majorn!”.

Även på äldre dar förblev Soto en riktig Don Juan, om än mycket ridderligare än sin namne. Han älskade Stockholm (och stockholmskorna!) och lämnade sällan sin nya hemstad. Vid hans död avslöjade danska tidningen Politiken att vicomten alltid haft tråkigt vid sina besök i Köpenhamn och ”längtat åter till sitt kära Stockholm”.

I många år bodde han i en liten elegant fyrarymsvåning på nedre botten i huset n:o 1 på Norrlandsgatan (nuvarande PK-huset). Där avled han också lugnt och stilla den 20 januari 1894, efter en tids sjukdom.

Han fick många besök under sin sista sjukdom, och så sent som den 30 november hade konung Oscar personligen kommit dit, berättar DN – “Den sjukes tillstånd förbjöd honom dock att mottaga konungen, som sände honom de varmaste hälsningar.”

Soto sveptes i sin Maltheserriddaredräkt och begravdes på Katolska kyrkogården i Solna kommun.

I samma nummer där DN meddelade dödsfallet finns en annons om att Soto nu fanns på Svenska Panoptikon, vaxkabinettet på Kungsträdgårdsgatan, tillsammans med bland annat kungafamiljen och Viktor Rydberg samt andra Stockholmsoriginal som Tidnings-Boije och Kapten Rolla.

I Svenska Panoptikons vägvisare presenteras han på följande sätt:

Så eftersökt i alla kretsar har väl ingen utländsk diplomat varit, så känd och omtyckt av hög och låg i huvudstaden som Soto Maior. Den avlidne portugisiske envoyén är iklädd sin egen dräkt, som han skänkt till Panoptikon. Statyn är en kopia av Thorvaldsens Venusbild. Soto Maior älskade det sköna i alla former. Giv därför akt på väggmålningen som den galante vicomten betraktar.

1924 stängdes Panoptikon och figurerna auktionerades ut. I slutet av mars skriver DN: ”Panoptikon är slut, men igår såg vi vår gamle vän Soto Maior i ett fönster i en kaffeaffär vid Kungsgatan, där man utnyttjade honom i propagandan med framgång.” Redan två veckor senare hade han dock försvunnit upp på en vind.

Glömd var han fortfarande inte. I visan ”Stockholmsflickan” omnämns Soto Maior i de två sista verserna, och han finns även med i Karl Gerhards sångtext ”Sekelskiftets luft” – passande nog, för den handlar ju om nöjes- och utelivet i 1800-talets Stockholm: ”På ”Diplomaten” log så hult mot mig, herr Soto Maior.”

Här sjunger Zarah Leander:

Och än idag lever vicomtens namn vidare i ”Gösfilé à la Soto Maior”, som sägs vara komponerad på Stallmästargården ”under sträng bevakning av det portugisiska sändebudet”, och blev en paradrätt på Hasselbacken. Men åtminstone enligt Figaro beklagade sig Soto över att ständigt erbjudas ”denna avskyvärda rätt”, som han var så innerligt trött på:

Giv mig istället sill, sill, sill, sill, s’il vous plait!

Vicomten gillade nämligen svensk husmanskost, särskilt kalvdans, som han skämtsamt kallade ”ballet de veau”