I Stockholms bysättningshäkte, gemenligen kallat “Bysis”, låstes de in som inte kunde betala sina skulder. Från början hade häktet funnits i dåvarande slottets norra flygel vid yttre borggården, men 1782–1872 låg det på Hornsgatan, i kvarteret Uven större.

Där var Sigge Svenman en gärna sedd gäst. Han stannade aldrig länge, men återkom ofta. “Jag ger bara gästroller”, brukade han säga och erkände att han aldrig hade tråkigt där. Egentligen var det inte så svårt att förstå varför. Till dessa stackare som varit instängda i flera månader, kanske år, kom han ju med färska nyheter från det glada stockholmslivet, och han hälsades alltid hjärtligt välkommen av dem han kallade “vännerna på Söder“.

För dem berättade han hur det nu såg ut på Norrbro och Operakällaren och vad man spelade på kunglige teatern – allt naturligtvis livfullare än det man kunde läsa i bladen. Han delade frikostigt med sig av skandaler och rykten, Amarant- och Innocencebalerna, handeln i bodarna och vilka som gjort bäst affärer på börsen, vad man pratade i ämbetsverken, och de verkliga orsakerna till avsked och utnämningar.

Sen ägnade man sig åt spelpartier, kanske kortkonster och sång av Svenman – högsta hönset i korgen eller i buren, om man så vill. Och dricksvaror saknades aldrig på Bysis, enligt Svenman.

När det så var dags för Svenman att ge sig av för denna gång klagade stamgästerna högljutt: “Herre gud, att bror Svenman nu skall lämna oss. Nu få vi inte på länge så roligt. Glöm inte bort oss, käre du.” Och så blev det avskedstårar med glas i hand.

Den utsläppte Svenman själv gladde sig nu åt att återigen ha sluppit ut. Och han visste ju att han snart skulle träffa sina vänner igen – och var. Så gjorde han en glad dygd av nödvändigheten att skiljas.

Det glada firandet av friheten riskerade dessvärre att bli kostsamt, och i värsta fall lägga grunden till en ny “vandring till Söder” i sällskap med ett par av överståthållareämbetets “betjente”.

Hur hade han från början råkat i så brydsamma omständigheter?

Sigge Svenman var en av många extra-ordinarier som i väntan på ordinarie tjänst på verken försökte leva på “ljuspengar” i sex eller sju ämbetsverk. Han hade inget arv och inga andra inkomster – däremot icke så få eller små behov, och därmed ganska många och stora utgifter.

Det var den enkla orsaken till de många skulderna, som oupphörligt växte. Journalisten Claes Lundin som i Gamla kort – Bilder ur verkligheten skrivit om Svenman, kände väl till detta. Han hade själv varit extra ordinarie tjänsteman vid flera av Stockholms ämbetsverk.

En vän har berättat om Svennmans kanske största äventyr:
Han hittade en dag i sitt nyckelhål Svenmans visitkort, med bön om att träffas på kvällen i hörnet av Norra och Västra Humlegårdsgatorna: “Tag med så mycket pengar du har, och gärna mera om du kan vigilera (låna) ihop.” Vännen gick dit med allt han kunde skrapa ihop, vilket var 166 riksdaler och 32 skilling banko. Men det visade sig att Svenman behövde över 300 banko.

“Då är jag förlorad!”, utbrast Svenman som gömde sig bakom Humlegårdens plank för Appelbom, en välkänd exekutionsbetjänt som Svenman lurat många gånger, och som han visste fick extra drickspengar av Paulin, procentarkommissionären “som är ännu ursinnigare på mig“.

De båda vännerna gav sig iväg, undvikande karlar som verkade vara på väg mot dem, och smet slutligen in på ett näringställe vid Träsktorget och beställde svagdricka. De råkade ha hamnat på Zamorskans krog, ett tillhåll för samhällets värsta avskum, och där hade kvällen förut polisen vid en razzia fångat förrymda fästningsfångar, kända inbrottstjuvar och allehanda löst pack. Madame Zamor ville nu visa polisen att hon hädanefter önskade hålla ordning i sitt hus, och skickade genast efter ett par konstaplar.

Konstaplarna kunde inte tro att någon på Zamorskans krog kunde vara ärlig, och då vännerna inte kunde svara på varför de vänt om när de såg konstaplarna på Västra Humlegårdsgatan åkte handklovarna fram. När sen de hoplånade pengarna hittades ansågs saken klar: “Allt är tjuvgods, och de fina kläderna är säkert också stulna! Se bara hur illa rocken sitter.” (Om skräddarmästare Blom hört det hade han tvingat konstapeln att inför domstol erkänna att rocken satt som gjuten, tänkte vännen.)

Men medan konstaplarna diskuterade om de skulle ta med vännerna direkt till rådstun ryckte Svenman plötsligt åt sig plånböckerna och försvann ut i mörkret. Och konstaplarna efter, ropande: “TA FAST TJUVEN!” I krogdörren stod Zamorskan och skrattade.

Vännen gick hem, och uppvaktade tidigt nästa morgon polismästare Bergman för att förklara sig och undvika ett onödigt polismål. Bergman skrattade, men tyckte att det var lite förargligt att Svenman med våld tagit tillbaka plånböckerna. “Men han har ju blivit så förbannat rädd för Bysis.” Konstapelns rapport lämnades utan åtgärd.

Men Svenman förblev försvunnen, och pengarna och plånböckerna med honom.

Ett drygt halvår efter äventyret vid Träsktorget fick vännen en inbjudan från Svenman till en middag på Phoenix. Middagsgästerna var många och bordet ståtade med silveruppsatser och dyrbara vaser med ett ofantligt antal blommor.

Vid alla tallrikar utom värdens låg dessutom kuvert med pengar – den summa som Svenman var skyldig var och en.

“Räntor och omkostnader betalas in natura», sade värden, höjde sitt glas och bad gästerna vara välkomna. “Vi saknar fruntimmer här, men det bero på att jag aldrig varit skyldig något fruntimmer – inte pengar åtminstone.

Min hustru borde däremot ha varit med här, men hon förklarade bestämt att detta skulle vara en herrmiddag för att ta avsked från mitt glada ungkarlsliv.

Alla gäster förvånades storligen över att det numera fanns en hustru, och sedan började den kanske gladaste middag de nånsin varit med om.

Efter middagen berättade Svenman för sin vän vad som hänt sedan de senast skiljdes åt hos Zamorskan.

Hans plan hade varit att trygga ämnbetsmannabanan genom att få presidenten på det ämbetsverk där han tjänstgjorde minst oregelbundet till svärfar. Så snart presidentfamiljen återkommit från sin resa hade Svenman tänkt fria – och då måste han ju vara fri. Därav rädslan för Bysis.

Från Zamorskan sprang han med förtvivlans fart uppåt Nya Vägen, sedan längs med Norra Tullsportsgatan och tog sig genom planket in på Surbrunns stora gård. Han hoppades att värdshuset skulle vara öppet, ty han vågade sig inte hem, men så stötte han på Mallander, som mindes Svenman från en rolig vecka på gäldstugan.

Kalle Mallander var viktualiehandlare på Stora Badstugatan, och drog med Svenman till sitt sällskap bestående av bodhandlare från Stora Badstugatan, Luntmakaregatan och Norra Tullportsgatan.

Och Svenman återfick snart sitt goda lynne, berättade anekdoter och sjöng muntra visor. Slutligen beställde han in en bål, varpå hans skål oupphörligt dracks, trots värdinnans klagomål på den sena timmen. Efter vad alla kallade en ”riktigt genomtrevlig afton” bjöd Mallander hem Svenman till sig. Och nästa morgon återsamlades alla på Surbrunns värdshus till frukost. Mallander bjöd, men Svenman betalade – eller ”förskotterade”, som Mallander kallade det.

Så fortsatte det, och snart var alla vännens hundra sextiosex och trettiotvå nedlagde i Surbrunn, dit Svenman gick varje dag med Kalle Mallander och andre småhandlare i trakten. På kvällen drog sällskapet till Stora Badstugatan för att sjunga serenader vid Mallanders bostad och hökarbod. I det ruffiga lilla envånings trähuset gömde sig nu Svenman för Appelbom.

“Aldrig har vi haft så roligt förr” förklarade köpmännen.

Men trots att Svenman varje dag sänt Mallanders bodpojke för att se om presidenten återkommit, var denne redan tillbaka och hade fått reda på att Svenman inte synts till i ämbetsverket och dessutom hade förtvivlade affärer.

Därmed försvann chanserna hos dottern. Men Mallander visste på råd: trädgårdsmästaränkan fru Blomstervall hade pengar och var både vacker och duktig. “Mig vill hon inte ha, men dig har hon frågat om. Jag presenterar er.”

Och så friade Svenman till fru Blomstervall. som svarade att det tålde att tänka på: “Herrn lär vara en beskedlig karl, men en stor slarver. Men det kommer kanske av att inget fruntimmer tagit hand om herrn. Om herrn vill gå i trädgården och hjälpa till, så får vi se.”

Så blev det, och vid vinterns slut stod bröllopet i all enkelhet hemma hos f d fru Blomstervall, som sa:

Han är i botten en bra karl, och nu har jag lärt honom arbeta, och därmed tänker jag fortsätta, för se, jag ämnar inte tillåta att han slösar bort den förmögenhet som salig Blomstervall, den arbetsmyran, lämnat efter sig.

Även Svenman verkade belåten med sitt nya liv.

Men när den gamla “Surbrunnsligan” efter middagen på Phoenix föreslog att de skulle följa värden hem och giva en serenad för hans snälla fru avböjde Svenman. “Då tror hon kanske, att vi rumlat allt för mycket” sade han.

Och såg liksom litet rädd ut.