Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: “OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Hans nummer var så riskfyllt att det förbjudits av myndigheterna i Helsingfors, och kvällen före det sista försöket sa Rolla enligt uppgift till en tidningsman:

Faran! Ack! Faran har jag alltid älskat. Jag njuter aldrig mer än i faran. Sedan 16 års ålder har jag farit ensam i ballong. Jag älskar bifallet.

Vid den första ballongfärden den 15 maj hade ballongen inte stigit så högt att Rolla kunde använda fallskärmen, utan han landade lite snopet i en av stadens planteringar, strax norr om spårvagnsstallarna på Norrmalm.

Över 8000 hyacinter och tulpaner förstördes eller trampades ner när en nyfiken folkhop tog sig över planket, och Rolla krävdes av Stockholms stad på kostnaden som uppskattades till 330 kronor.

Inför den andra uppstigningen, den 18 maj, var varenda utsiktsplats i centrala Stockholm fylld med uppskattningsvis 100.000 åskådare. Denna gång verkade allt gå enligt plan, och Rolla landade i vattnet mellan Skepps- och Kastellholmen, där en Djurgårdsfärja fiskade upp honom.

I själva verket hade det varit flera problem: När Rolla lämnade ballongen hade han inte fått in kroppen i fallskärmens ring, utan blivit hängande i händerna, tills han fick in ena benet. Fallskärmen utvecklade sig heller inte som tänkt, och när han föll i sjön var han så intrasslad i repen att han skulle ha drunknat om inte hjälpen så snart anlänt. Men något senare stod kapten Rolla på Mosebacke och kunde ta emot hyllningar från den betalande publiken, dyblöt men oskadd.

Den tredje och sista uppstigningen blev på grund av dåligt väder uppskjuten till den 29 maj. I “Rännstensungar och storborgare” skriver Emil Norlander att Rolla då låtit den våta fallskärmen ligga ihopknycklad ute i det fria efter det förra hoppet, så att karbinhaken som höll skärmen fäst vid ballongen inte klarade att vikten av den våta skärmen. Direkt efter att Rolla fäst upp skärmen föll den till marken:

Det kom ett slags beklämning över oss alla. Var det hela inte säkrare?

Rolla klev upp på nytt och fäste skärmen, satte på en korkgördel (flytväst) utanpå sin eleganta uniform och äntrade en trapets som satt fast i linorna under ballongen. Med sina näbbskor skulle han kunna haka fast i fallskärmens ring. Sen vinkade han till publiken, och så steg ballongen.

Men en av medhjälparna höll kvar sin tamp för länge, ballongen kom i gungning och fallskärmen ramlade åter av. Åskådarna insåg att mannen däruppe var räddningslöst förlorad, ty hur skulle nu kunna komma ned?

Signaturen Jörgen skrev i Morgontidningen:

I denna fasans stund hördes från publiken ropet: “Håll fast!” Men Rolla svängde, med glädje och triumf i sitt unga energiska anlete, sjömansmössan kring sitt hufvud . . . Och han for av som en blixt och försvann ur sikte.

Hela följande natt ringde telefonerna på Mosebacke och tidningsredaktionerna så gott som oavbrutet, och då inga säkra underrättelser kommit ännu på fredagsförmiddagen sände DN ut en bogserbåt för att leta. Bogserångaren ”Kastor” prejade alla båtar de mötte, och till och med kungen telefonerade till olika ställen i skärgården för att förhöra sig om ”Kapten Rolla” synts till.

Till sist återfanns kroppen vid Ljusterö, där några fiskare hade hittat honom flytande i sin korkgördel.

Aftonbladet utkom med ett extra middagsnummer som delades ut gratis till stockholmarna. Det kunde behövas, för ryktesspridningen hade varit livlig. Bland annat skulle en vacker ung tyska ha tagit gift när hon hörde att Rolla var död.

Men det värsta exemplet på ryktesspridning var det meddelande tidningar dagen efter olyckan fått från Mosebacke etablissement via Svenska telegrambyrån: Att kapten Rolla skulle framträda där samma afton klockan 8:

Farhågorna om att den djerfve luftseglaren förolyckats har alltså ej besannats.

Detta väckte naturligtvis enorm uppmärksamhet: Klockan 8 var teatersalongen fylld med en entusiastisk publik och på Mosebacke torg vimlade en talrik människoskara. När föreställningen pågått en stund utan att Rolla syntes till började publiken stampa och ropa “Kapten Rolla!”

Föreställningen avbröts, och när ridån gick upp igen kom herr Mellgren in och meddelade “med en nonchalant ton”: ’Kapten Rolla är död. Hur det har gått till, får herrskapet läsa i tidningarna i morgon”. Därefter ville han fortsätta föreställningen. En stor del av publiken lämnade lokalen och övriga protesterade högljutt tills en annan av Mosebackes ledargestalter, herr Lundstedt, tagit till orda och uttryckt sin sorg över att precis ha mottagit dödsbudet. Publiken lugnade sig något, föreställningen avbröts och alla gick hemåt.

En av tidningsrubrikerna efter händelsen lyder: ”Vidrig taktlöshet av Mosebacke”. Bland de argaste är Aftonbladet, som skriver att ”det som måste brännmärkas är den skamliga vinningslystnad, som fullständigt glömmer alla hänsyn och med lättsinnig hjärtlöshet utkastar ett sådant lockbete för att narra till sig pengar.” Man ansåg att Mosebackes ägare visade en ”vidrig taktlöshet som gav tecken att fortsätta föreställningen” och meddelade att tidningen tills vidare inte skulle ge plats för några annonser från Mosebacke.

Senare meddelade i tidningarna ett antal personer att de INTE varit med och spridit det felaktiga ryktet – eller att de i så fall gjort det i god tro. En av dem var Qvintus Mellgren, som dock samtidigt meddelade att han avgått från sin anställning som artistisk direktör på Mosebacke varieté.

En insändare hyser en from förhoppning:

Aldrig har reklamen blivit på ett osmakligare och fördömligare sätt använd; måtte det bliva en verkning till större återhållsamhet och värdighet för framtiden!

Kunde Victor Rolla ha räddats? Den frågan diskuterades mycket i pressen, och man kom fram till det inte varit möjligt att lokalisera honom i mörkret. Det troligaste var att ballongen gått ner bakom Fåglarö vid elvatiden på kvällen och att Rolla var död eller medvetslös redan när han hamnade i det iskalla vattnet.

Begravningen ägde rum i Karolinska institutets gravkapell på Kungsholmen som var fyllt till brädden, och unga flickor trängde sig hysteriskt in for att slita åt sig knappar, hårtussar och andra “reliker”. Därefter fördes kistan i en vagn genom staden via Kungsholmsbron, Vasagatan, Centralstation, Tunnelgatan, Drottninggatan och Norrtullsgatan. Åskådarna bildade tät häck, alla fönster och balkonger voro fyllda med människor, ja även uppe på taken syntes en hel mängd, skriver SvD.

Söndagen den 8 juni höll sedan artister en välgörenhetskonsert på teatern Alhambra på Djurgården till förmån för Rollas åldriga mor.

En vecka efter begravningen “återuppstod” Victor Rolla som vaxdocka i nyöppnade Svenska Panoptikon vid Kungsträdgården, iförd luftseglarkostym och stående vid sin fallskärm. Se bilden högst upp på sidan, från Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan (CC-BY). Som framgår av annonsen var bysten modellerad efter dödsmasken.

Där blev den djärve luftseglaren kvar ända till 1924 då utställningen stängde, och hans fallskärm finns fortfarande i Stadsmuseets magasin.

Fast i videon nedan undrar man om det är hans fallskärm eller ballongen man ser.

Rollo begravdes på Norra begravningsplatsen i en så kallad allmängrav. Tjugofem år senare, 1915, togs stenen bort, och först 2015 invigdes ett ortodoxt kors, så att besökare kunde hitta till hans grav, nära samtida artisten Sigge Wulff.

Till 100-årsminnet sattes en liten skulpturgrupp upp på baksidan av Södra teatern vid Klevgränd. Åtminstone 2014 fanns den fortfarande kvar – utom Rolla själv. Bara hans ena ben hängde och dinglade från ballongringen, kroppen hade lossnat och försvunnit.

I skriften “Genom molnen till evigheten – Kapten Rollas sista färd”, tryckt 1890, berättas den sorgliga historien om Victor Rolla, som aldrig fyllde 20 år.