Katarinahissen tidigt 1900-tal

Stockholmarnas älskade Katarinahiss(ar)

Många av dem som arbetade i hamnen och Stadsgården bodde uppe på Söders höjder. För att underlätta för dem att ta sig till jobbet fick ingenjör Knut Lindmark 1881 tillstånd att bygga en hiss och en gångbro mellan Stadsgården och Mosebacke torg.

Katarinahissen (“Elevatorn”) invigdes den 10 april 1883. Det ryktas att Lindmark var bekant till Gustave Eiffel och inspirerats av hans torn i Paris. Priset var 5 öre för uppfärd och 3 öre för nedfärd, och redan första året hade man nästan en miljon trafikanter. Ursprungligen drevs hissen av en ångmaskin, som 1915 ersattes av en elektrisk motor.

I början av juli 1933 revs Katarinahissen i samband med uppförandet av den nya trafikknutpunkten Slussen. 1935 var den nya hissen färdig, som en del av det nya KF-huset.

Bilden visar nedskärningen av gamla Katarinahissen i juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Katarinahissen 1933/35, Cronquist, Gustaf W:son (CC-BY) SSM via Stockholmskällan

Redan på 1890-talet användes gamla Katarinahissens höga torn och utmärkta läge högt över Gamla stan till reklam. Från början var det målade skyltar, men 1909 satte man upp Sveriges första rörliga ljusskylt: Stomatolskylten. På bilden högst upp har den bara text, senare tillkom borste och tandkräm. Den finns fortfarande kvar med sina gammaldags glödlampor, även om den flyttades till Stockholms sjömanshems hus vid Klevgränd när Slussen byggdes om. Läs mer om Stockholms klassiska ljusskyltar här.

Akrobatik på Katarinahissen

En annan form av marknadsföring syns på tidningsbilden från 1912. Malmstenska cykeltruppen uppträdde i vanliga fall på Sveateatern, men visade sig nu “bland molnen”, dvs ovanpå Katarinahissen.

Enligt tidningen stannade trafiken upp, och “till och med de stockholmska springpojkarna” hejdade sig för att titta. För på Katarinahissens översta plattform hade en estrad byggts, där en man balanserade på velociped medan en annan stod på hans axlar och viftade en en svensk flagga. Enligt en uppgift hade kinomatografmannen (filmaren) ett speciellt kamerastativ, för att kunna följa en eventuell störtning… Men allt gick bra denna gång.

Många tidningsnotiser handlar om självmord från gångbron. Redan 1887 rapporterar tidningarna om ett dödshopp, detaljerat, som man gjorde på den tiden. Mannens namn, adress och yrke anges noggrant, samt att han nyligen varit intagen på Maria sjukhus för delirium tremens och led av sinnessjukdom pga omåttligt bruk av spirituosa. Man citerar också ur hans självmordsbrev, “skrivet med blyerts på ett sönderrivet papper”:

Jag kan ej leva när jag är förskjuten av dig. Var snäll mot (sonen), nu när han ingen pappa har. Jag hade tänkt ta honom med mig genom fönstret men kunde ej, då han grät. Detta är den bästa nytta jag kan göra, för nu får du 100 kronor.

1889 höjde man räcket på gångbron 3 fot för att förhindra flera självmord, och 1890 påpekar en upprörd trafikant i DN det olämpliga i att konduktörerna – “utom en vid namn Z” – fördriver tiden med att läsa medan hisskorgarna är igång, trots tillsägelse. “Ännu har ingen olycka inträffat, men…”

Trots den taggiga stängseltråden lyckades en man 1899 ta sig upp på översta delen av räcket innan några hemvändande teaterbesökare i sista stund lyckades få tag i hans fötter.

Fram till 1923 rapporterade tidningen totalt 19 dödsoffer, men de verkar minska, och en del räddades mer eller mindre dramatiskt.

1945 fick en poliskonstapel guldmedalj för att han klättrat upp och räddat en självmördare, varvid han fick slag och själv höll på att ramla ner. Och 1950 försökte en starkt berusad 20-årig teaterstatist hoppa ner. Konduktrisen fru Nordqvist rusade på mannen och brottade ner honom, medan han ropade “Lasse, Lasse, jag vill dö” och försökte dra fru N över räcket. Hon lyckades göra motstånd tills hon fick hjälp och drabbades sedan av svår chock.

När Katarinahissen var ny var det en del som trodde att den snart skulle falla ihop, men det verkar bara finnas ett riktigt olyckstillbud: I maj 1898 stannade den östra hisskorgen på halva vägen upp och började sen gå nedåt. Stöten när den tog mark var så häftig att hästarna vid åkarestationen intill var nära att falla i sken, flera rör blev sönderslagna och ångan stänkte över passagerare i båda korgarna, men den enda kroppsskadan var ett brutet ben hos en av de sex passagerna.

Efter undersökning meddelades att olyckan huvudsakligen berott på “maskinistens överansträngande”. Han hade strax före olyckan gjort en liten reparation, och var enligt uppgift “inte helt nykter”. Men dessutom hade han under 9 dygn måst arbeta ensam från 6 på morgonen till 12 på natten, eftersom den andre maskinisten varit sjuk. Efter olyckan bytte man ut de gamla linfästena och stållinan, sedan var hisskorgen färdig att användas igen.

I SvD kallades Katarinahissen 1923 “en ohyggligt ful bekvämlighetsinrättning som skämmer stadsbilden och gör den vackra Mosebackehöjden från staden sett föga tilltalande”. Och i samband med nya trafikplatsen Slussen hade man först tänkt bygga in hissen. Men det blev tydligt att alla hade vant sig, den ingick helt enkelt i stadsbilden, med ljusreklam och allt. Då gick man istället in för något liknande, med synliga hisskorgar och utsiktsbalkong, men smäckrare.

Sexårige Lars Johansson från Hornsgatan kände väl till Katarinahissen, som man ser på hans teckning (från DN). Han påpekar särskilt nedgången till gondolen, med trappa och belysning, samt de krumelurer som föreställer konditoribesökare. Och så ballongfarbrorn, förstås.

1933 var det dags för den första Katarinahissen att försvinna. Rivningen skulle genomföras på en enda natt, för att förhindra alltför stora folkmassor. Tidningarna rapporterade förstås.

På den lilla bilden räknar sjuttiotreåriga fru Pettersson sista dagens kassa. Hon hade varit med sedan år 1908 och kunde rapportera att sista dagen var det totalt 4125 åkande uppåt. Och fru Granlund kom i bil från Vanadisplan för att i sista stund hinna med den allra sista turen: “Gudskelov att jag hann. Det hade bara fattats att jag inte var med sista turen, när jag var med första dagen, som liten skolflicka.” En gammal herre “i privatbil” fick hjälpas in i hissen, bara för att få åka en sista gång.

I en extratur blinkade hisskorgarna med sina gamla trötta glödlampor. Sen var det sluthissat.

På torsdagen övergick hissen i stadens ägo (efter att tidigare tillhört aktiebolaget Mosebacke gångbro) och slussgeneralen satte genast igång med rivningen. Maskineriet hade hissbolaget redan tagit hand om.

I juli var det dags för de stora järnkonstruktionerna att tas ner. Trots att det alltså gjordes nattetid samlades tiotusentals skådelystna vid Slussen. Södra teatern var upplyst som för nyårspremiär, terrasserna var fullproppade och publiken hängde i alla fönster. De allra bästa platserna hade herrarna med passerkort till den del av gångbron som inte skulle nedmonteras.

Klockan 1 på morgonen svetsades de sista brofästena av – ett ståtligt gnistregn i månskenet. När hissbron hängde fritt ropade en hög mansröst från betongparketten: “Av med hattarna!” Hattarna åkte av, och den siste hisskonduktören var bara en av dem som strök en tår ur ögonvrån. Slutligen låg hissbron nere på Katarinavägen och skrotbolaget gick loss på kvarlevorna med sina svetslågor. För det var bråttom att få undan den. En del av järnbalkarna återanvändes sedan för att bygga grunden till den stora restaurangen vid nya Flatenbadet – kallat Stockholms Riviera.

Tidningen rapporterar: I pressläggningsögonblicket meddelas att man efter ett varmt minnestal av en upprymd känd gräsänkling förenat sig i ett fyrfaldigt leve. Hovmästaren på Mosebacke hade väntat sig större tillströmning av flera minnesgoda, från deras översta terrass hade man ju en utmärkt utsikt. Och tänk, vilken fest det varit om man rivit under kräftsäsongen! En trädgårdsmästare hade avstått från att åka till kolonistugan för att följa hissen till slutet. Och anarkist(!) Charlie Almlöf tycker att man borde ha ordnat rivningen enklare, med ett par bomber i vardera långändan.

På slaget 5 på söndagsmorgonen började den gamla gångbron till Katarinahissen sänkas och en halv timme senare låg den 100 ton tunga bjässen på marken. Då var bara 5-600 av de ursprungliga åskådarna kvar. Först kl 9 på kvällen kunde spårvagnarna åter släppas in på viadukten på Katarinavägen.

SvD publicerade ett ode till den nya hissen. Än så länge kunde bara byggarbetarna njuta av utsikten, men snart…

Den 16 oktober 1935 invigdes nya Slussen av konungen, och de kungliga provåkte både slusslederna och Katarinahissen, där konungen officiellt blev den allra förste passageraren i den hypermoderna korgen.

Den 19 november var det premiär för betalande hisspassagerare, vilket orsakade långa köer. Den första passageraren var konsul Jakob Hedgren, och när övriga fick höra att han varit först även i den gamla hissen anno 1883 skallade hurraropen. Den gången öppnades hissen för allmänheten direkt efter invigningen, och bakom de kungliga stod Hedgren då först i den långa kön. Den här gången blev uppfärden lite ryckig, troligen för att man släppt in en passagerare mer än tillåtet, eftersom hon så gärna också ville vara först. Man blev då tretton i hissen(!), men allt gick ändå väl.

Den 19 november öppnades även Gondolen, restaurang Katarinahissens kafé. Förutom kafélokalen fanns i samma plan en större matsal med utsikt inåt Mälaren och en mindre med utsikt utåt Saltsjön. Köket låg i vindsvåningen intill Kooperativas gamla fastighet.

Filmen visar Katarinahissens historia från slutet av 1800-talet och fram till våra dagar. Uppdragsgivare: Stadsmuseet/Medeltidsmuseet 2017.

2010 stängdes den inte längre så nya hissen, sliten efter 70 års hissfärder. Ett tag var det oklart om den skulle öppna igen, men 2014 slöt Stockholms stad och Folksam som äger KF-huset ett avtal om samfinansiering av renoveringen.

Den nya(ste) Katarinahissen beräknas vara klar hösten 2022, som en del av (det nyaste) Slussenprojektet. Den kommer att ha en lyfthöjd på 40,1 meter från toppen och ned till tunnelbaneingången i källarplan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.