Stockholmspolis och allmänet 1937

Folkets röst om polisen anno 1933: “Vore de ej kitsliga ibland skulle vi nog hjälpa dem”

Det började med en DN-artikel under rubriken “Ensam polis misshandlad av folkhop”. Den 25 juli samlades 200 personer på Nytorget till ett nykterhetsmöte arrangerat av Blåbandsföreningen Framtidshoppet. När en berusad man högljutt började uttrycka sitt misshag över mötet bad en poliskonstapel honom att lugna sig, och till slut att lämna platsen. Mannen fortsatte att skrika en bit längre bort och när konstapeln skyndade dit räddade han sig in på en gård, där han blev anhållen. Men då ingrep ett 100-tal mötesdeltagare för att befria honom.

Tidningen antar att dessa ” förmodligen endast slutit sig till mötet av nyfikenhet” (och alltså inte var några riktiga nykterister). Nu samlades de runt polisen, sparkade honom och slet i uniformsrocken tills han tvingades släppa den anhållne. Under folkets jubel måste polisen sedan ta sig hem till stationen medan den anhållne försvann.

Polisen anade dock vem han var och hämtade honom morgonen därpå, varpå han erkände och ska få stå till svars för förargelseväckande beteende och våldsamt motstånd. Om konstapeln känner igen några av de andra bråkstakarna kommer de att åtalas för våld mot polis. Nykterhetsmötet hade utan avbrott fortsatt ytterligare en halvtimme.

Några dagar senare pejlade DN stockholmarnas inställning till polisen. Man frågade personer ur olika “yrken, kategorier och stånd” hur de skulle reagera om polisens krafter sviktade mot bråkmakare. Många olika svar sammanfattar tidningen till:

Polisen bör klara det själv – det är ju det den är till för.

Carl Hagman

Skådespelaren Calle Hagman kallas här “gruffhabitué”, eftersom han nästan alltid är snabbt på plats vid större eldsvådor, polisgruff och nertagningar av hissar(?). Ofta kommer han före brandkåren, beredd att hjälpa till med råd och information. Det beror på hans yrke: Jag har lärt mig mera för min människoframställning på scenen vid polisgruff än någon annanstans.

Poliserna klarar sig oftast flott, men de kanske skulle kunna lära sig mer om de fick samma undervisning i basspsykologi som officerarna på Krigshögskolan, funderar han. Tyvärr är jag själv för upptagen för att ställa upp som lärare.

En svensk publik vill inte lägga näsan i blöt i onödan. Själv brukar jag med några väl valda ord förmå de starkaste närvarande herrarna att bistå polismakten, om det verkar gå illa för polismakten. Min styrka ligger ju mera på det andliga planet. Och jag skulle ju kunna bli skadad i ansiktet, och hur skulle det då gå med Karl-Gerhards revy?

Skog

Utanför näringsstället Fregatten i Stadsgården står en reslig herre. Ordningsvakten Skog säger att man får lita till sina egna krafter: Jag vill inte säga något ont om hamnarbetarna, men tror inte att de skulle lägga två strån i kors för att hjälpa en annan – ifall det inte verkligen skulle behövas.

Bråkmakarna här nere är närapå uteslutande främlingar, och jag har alltid klarat dem själv. Men ibland kan jag undra hur det skulle gå om några stycken en mörk vintereftermiddag skulle vilja ge betalt för gammal ost…

Konstnären Jerken har just slagit upp sitt staffli i Stadsgården. Han tycker inte att det går att svara generellt på frågan, utan skulle först behöva veta bakgrunden: Jag har länge gått här nere och målat och sällan träffat några människor som uppträtt så hyggligt som hamnarbetarna i Stadsgården.

Fru Werner

Fru Werner misstänker starkt att många människor lägger sig i polisens göranden bara för att få vittna vid rådhusrätten och tjäna en femma: Jag har uppgifter från säker källa om skumma element som praktiskt taget livnär sig på att uppträda som vittnen.

Själv flyr hon från dessa gatuuppträden, och tror att polisen uppskattar henne för det.

Den unge poliskonstapel Lindrot har numera som uppgift att lotsa fotgängare över Vasagatan vid Continentals hörna. Enligt hans tidigare erfarenhet förekommer fritagningar mest nattetid och de som ingriper mot polisen är oftast sutenörer eller deras gelikar. Av “allmänheten” har han de bästa erfarenheter, både stockholmare och turister.

Men under Ådalskravallerna var det så lagom lugnt, med nöd och näppe lyckades jag behålla en bråkmakare jag anhöll under en av de där upprörda nätterna. Dessa ligister kan verkligen reta galla på en. Sannerligen att de behöver de nyp som vi hinner med i den stora brådskan.

På bilden drar polisen blankt och tränger tillbaka demonstranter i Stockholm i maj 1931, efter Ådalshändelserna. Många anhölls och flera blev skadade.

Demonstration 1931
Demonstration 1931, okänd fotograf (Public domain) via Wikimedia Commons
Tellander

Chaufför Tellander har en kinkig mellanställning. När han häromdagen ville hjälpa polisen att ta hand om en bråkmakare vid Norra bantorget tyckte kringstående att han inte skulle lägga sig i: “Vi betalar skatt och det här ska polisen ta hand om.”

Enligt instruktionen måste Tellander skjutsa fyllerister eller andra anhållna, men nyligen blev hans bil omringad ute på Djurgården när att han på order av polisen tagit upp en karl som misshandlat en annan. Han kom ingenstans förrän flera polismän ingrep. Han uppskattar studentpoliserna, som förstår sig på folk bättre än underbefälen.

Classon

Herr Classon sköter spårvägsväxlarna vid Tegelbacken och förklarar bestämt att nutida ungdomar inte lärt sig att lyda lagar:

Förr i världen kunde man vid eventuella krakel få hjälp från allmänheten. Nuförtiden är den antingen passiv eller tar parti för den anhållne busen. Laglydnaden är på avskrivning.

Disponent Lundqvist hävdar att det är förkastligt att ta parti mot polisen ens om man anser att de handlar orätt, för i så fall kan man nog lita på att ingen hängs ohörd. Lundqvist bor numera i Södertälje och där ser han kanske en polis om året. De står nämligen vid landsvägsbron över kanalen och ser till att alla blir bötfällda som inte stannar då klockorna ringer.

Kyparen TörnbergLöwenbräu hjälper gärna polisen med fyllerister, slagskämpar och tjuvar. Men demonstranterna får polisen sköta själva.

Erichson

Fru Erichson från Trondheim förstår inte hur svenskarna kan gräla eller vara osams med sin polis.: Jag måste bekänna att jag frågat konstapeln vid Riksbron om vägen till hotellet inte mindre än fyra gånger – bara för att han är så stilig.

Hemma i Trondheim har vi respekt för polisen och hjälper dem gärna, men det är ju en liten by jämfört med Stockholm. Och ni stockholmare har ett annat temperament.

Förre ombudsmannen i “Bleck och Plåt”, JP Pehrsson försäkrar att polisen numera har gott namn i arbetarpressen, troligen beroende på att de inte längre enbart rekryteras bland underbefäl.

Två hamnarbetare, som vill vara anonyma, tycker att polisen skulle lära sig av ordningsmännen vid hamnarna: De förstår sig på folk, och då behöver det inte bli något bråk. Om en karl är full är det klart att han är bråkig och pratar. Och så tror de att det blir bättre ifall de vips tar fram batongerna! Särskilt de unga poliserna är för aggressiva av sig.

Men det är inte sant att vi försöker få folk fria som polisen tagit hand om. Vi lägger oss inte i vad polisen gör, det är alltsammans.

Kalle Andersson

Kalle Andersson är “hoppilandkalle” på Saltsjöbadsfärjan och tycker inte att polisen skulle vara så kymig. Häromdan “petade” han bara på en affisch vid Slussen, och genast kom en polis och röt: “Du ger tusan i att peta, annars får du med mig att göra!”

Då får man ju inte lust att hjälpa dem om de skulle få det kinkigt, tyckte Kalle. Farliga bovar kan man förstås hjälpa till med, men fyllerihistorierna får de klara själva.

Kypare Modin på Continental är övertygad om att de som bråkar med polisen är “outsiders”, inflyttade landsortsbor. En verklig stockholmare av den gamla goda stammen stannar nämligen inte ens när det drar ihop sig till krakel, för han vet att polisen klarar upp det där själva.

Berg

Stadsbudet Berg tycker att det beror på omständigheterna hur man gör: Vore de inte så kitsliga ibland skulle man nog hjälpa till mer. Men om polisen är i nöd som medmänniska, då hjälper man förstås till. Det är ju ingen som vill att han ska bli sönderhackad, även om man kanske eljest lite smått blivit polishatare.

Chaufför Eriksson tycker att förhållandet mellan stockholmare och polis blivit bättre: Man är ju alltid lite passiv här i landet, och egentligen tror jag att man i grund och botten tycker om sin polis fastän man inte riktigt vill erkänna det.

Reklamtecknare Bror Berger, även känd som filmbov, har flera gånger ingripit för att hjälpa polisen: Men jag vill först veta vad det rör sig om. För vi får inte bli hjälppoliser allesammans: Har man sett vad det är för herrar som alltid beskäftigt “hjälper polisen” vill man inte räknas med i det sällskapet.

Men har en polis slagits på käften så ska han ha hjälp.

Och då har jag min högersving parat!

Bilden överst : stockholmspoliser med stockholmare 1937
Fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.