Menell - förhörsprotokoll

Hur landskanslisten Menell blev utan hem och arbete – och slutligen förvisad till Visby.

Början låter så bra: Johan Alfred Menell föddes den 26 juni 1843 i Qvillinge socken i Östergötlands län som son till Länsmannen Johan Menell. Han arbetade som kanslist i olika städer innan han 1877 kom till Stockholm och erhöll plats hos Fil. Doktor Rudebeck.

Den anställningen upphörde i maj månad 1880 och efter det hade Menell bara tillfälliga sysselsättningar med ”skrivgöromål” i Stockholm, och en kort period i Visby. I juli 1887 häktades han för lösdriveri och för att ha bajsat på Västerlånggatan.

Hur kunde det bli så?

I tidningsarkivet kan man få glimtar ur Menells liv.

I mars 1882 skriver Fäderneslandet i avdelningen “Rättegångs- och Polissaker”:

Slopad advokat: Genom beslut, som häromdagen avkunnades, blev f kanslisten J A Menell förklarad ovärdig att föra andras talan inför rätta.

I Ganymedes (tidning för Skandinaviens hotellväsen och kokkonst) fanns 1883-07-07 varningen om Menell, undertecknad av C. Kohlis, som ansvarade för föreningens redaktions- och administrationsgöromål. Samma varning fanns även i DN och Stockholms Dagblad.

I januari 1885 var Menell tydligen på Gotland och skriver själv i Gotlands Allehanda under “Meddelanden från allmänheten” (något förkortat):

På förekommen anledning anhåller jag vördsamt om plats för nedanstående i eder ärade tidning.
Jag har sedan trenne månader tillbaka varit anställd i tidningen “Gotlänningens” redaktion samt biträtt vid den juridiska verksamhet, vilken sakförare Stenmark sedan några år “med den äran” utövat här på orten. Jag trodde att en man stod bakom hans ord, men har tyvärr härutinnan funnit mig bedragen. Då jag således ej kunnat ufå den mig tillkommande ersättningen har jag ansett mig nödsakad upphöra med min befattning hos nämnda person.

Detta vill jag meddela, då titulus Stenmark behagat giva annat sken för mitt avträdande från min plats. Skulle hr Stenmark åter i sin tidning spela rollen av den oskyldigt lidande lovar jag att återkomma och blotta ett och annat, som måhända bliver mindre hedrande för den det vederbör.
Visby den 28 januari 1885
Janne Menell

I Elfsborgs läns annonsblad berättar en brevskrivare från Norrköping i november 1886 om inspektör S, som på sitt rum på gästgiverihotellet mitt i natten blivit väckt av att en man stod i hans rum i blotta linnet(!) – och tilltalade honom mycket artigt: “Var inte rädd, min herre, jag är inte alls farlig. Mitt namn är Menell, före detta notarie, fast jag nu kommit på dekis. Men det är inte värt att vara ledsen för det! Vad är titulus namn, om jag törs fråga?”

Sen berättade Mankell att han under några nätter “kinesat” på hotellet i ett rum som nu blivit upptaget av två andra resande. När han sett det hade han gått in i ett annat rum och lagt sig i sängen där, men då öppnades dörren och en herre kom in, som dundrade och svor över att se sin säng upptagen av en främmande person. Och Menell åkte ut i förstugan “fortare än vanligt”, och efter honom kom hans kläder.

I korridoren gick det förstås inte att sova, så han famlade runt i mörkret tills han hittat dörren till hr Ss rum. När hr S fick höra bakgrunden till det nattliga besöket lät han herr notarien “kinesa” – åtminstone enligt tidningen.

På nyårsaftonen 1886 hamnade Menell i förhör hos polisen, beskylld för att ha varit inne och tiggt i flera butiker på Storkyrkobrinken. Han nekar till detta och säger att han bara varit inne i butiken för att önska bodbiträdena ”ett gott slut på gamla året” och att han då fått en slant av dem.

Enligt rättshandlingarna hade han emellertid under en längre tid setts stryka omkring sysslolös i staden, och polisen varnade honom för lösdriveri. Stockholms fattigvårdsnämnd hade prövat saken och kommit fram till att “understöd jämlikt § 2 i gällande fattigvårdsförordning, icke kunde ifrågakomma med avseende på Menell”, dessutom hade han redan 31 juli 1885 hos Överståthållarämbetet fått varning för sysslolöshet. Menell erkände att han för närvarande helt och hållet var i saknad av sysselsättning och medel till sitt uppehälle.

Förhöret är undertecknat av tf stadsfiskal Lars Stendahl, även kallad “Lasse Blindbock” eller “Lasse med påken”, det senare efter att han med en bastant promenadkäpp personligen ingripit mot demonstrationståg för att upprätthålla ordningen. Karikatyren nedan lär hänga i polisens eget bibliotek i Stockholm och visar Stendahl på stan (med ögonbindel och käpp).

Karikatyr av O.A Andersson, 1877-1906 (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

I början av juli 1887 greps Menell igen, enligt protokollet för att ha uträttat sina behov på gatan och genom detta ”osnygga beteende åstadkommit vämjelse och förargelse hos förbipasserande personer”. Enligt en mera detaljerad beskrivning hade Menell:

som förut gjort sin tarv i byxorna, uppknäppt dessa, dock så att han ej blottat sig, och med ett papper uttorkat excrement och kastat på gatan.

I anteckningarna står det också att Menell saknar arbete, bostad och pengar för sitt uppehälle. Och redan på första sidan finns en anteckning om vad som sedan hände med honom:

Ur förhörsprotokoll 2 juli 1887

Den 5 juli skickades han alltså till Visby där han en månad senare dog – åtminstone enligt Fäderneslandet, som 1887-08-20 sammanfattar Menells liv och en möjlig förklaring till varför han hade måst avsluta sin kamerala bana: Han hade i en tidningsartikel kritiserat den orättvisa ersättningen för utfört arbete.

Ur Fäderneslandet

Den 3 december samma år finns dock i samma tidning under rubriken “Brev från Visby” en notis om att “uppgiften i en del huvudstadstidningar att den i huvudstaden så bekante Linköpingskanslisten Menell skulle vara avliden, inte stämmer. Det är nu fjärde gången tidningarna avlivat den stackars mannen, men han lever här, där fattigvården måst taga hand om honom, trots att han bara bott här några månader – på grund av hemortsrätten.”

Att det var fjärde gången han dödförklarats var alltså det enda som stämde med den tidigare artikeln.

Men den här gången verkade uppgiften stämma. Den 16 augusti hade Gotlänningen följande kortfattade notis.

Ur Gotlänningen

Fakta om lösdriveri: I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete, vilket samhället betraktade som en behandlingsinsats och inte ett straff.

I Lösdrivarlagen från 1885 står följande:

Lösdrivare är envar som sysslolös stryker omkring från ort till ort utan att äga medel till sitt uppehälle eller undanlåter att på ett ärligt sätt försörja sig samt för ett levnadsätt som kan skada allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

Lösdrivarlagen ersattes 1965 av en liknande lag om “samhällsfarlig asocialitet”. Först 1981 avskaffades den helt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.